Finns det mer att säga? Allting är så verkligt och här i kväll har du än en gång en massa av de där små flätorna överallt i ditt hår.
Strunge Köpenhamn 12/10 1983
torsdag 13 maj 2010
Som plötsliga blommor....
Som plötsliga blommor av blod i vita bomullstrosor. Dessa linjer i mig mitt på gatan poesins nästan biologiska ankomst alltid på minuten och oväntat varm ett mirakel. Michael Strunge
Frånvaro
1 Jag letar efter dig mellan klädernas viskande vithet men jag finner ingen.
( Sängkläderna viskar om vår samvaro)
Jag går ut i nattens stumma svärta men när jag vänder åter i gryningen
berättar redan trappan för mig att du har gått.
( Natten tänker på dig och din frånvaro får tingen att tala )
2 Jag älskar den del av dig som är i mig för jag kan inte nå dig själv
det finns många outtalade ord på de stilla vägarna mellan oss som du gick då du gick
Jag talar med den del av mig som är tingen omkring mig
för jag kan inte nå mig själv det finns för mycket natt mellan mina ögon
Vars bild av dig du tog med dig när du gick
( Vår frånvaro från varandra gör att tingen i mitt rum kan höras )
Michael Strunge
( Sängkläderna viskar om vår samvaro)
Jag går ut i nattens stumma svärta men när jag vänder åter i gryningen
berättar redan trappan för mig att du har gått.
( Natten tänker på dig och din frånvaro får tingen att tala )
2 Jag älskar den del av dig som är i mig för jag kan inte nå dig själv
det finns många outtalade ord på de stilla vägarna mellan oss som du gick då du gick
Jag talar med den del av mig som är tingen omkring mig
för jag kan inte nå mig själv det finns för mycket natt mellan mina ögon
Vars bild av dig du tog med dig när du gick
( Vår frånvaro från varandra gör att tingen i mitt rum kan höras )
Michael Strunge
Natten
Natten döljer tysta berg:Dina ögonlocks dova drömmar,som aldrig väcks till liv av dina stilla omedvetna viskningar i sömnen.Även ett enkelt ord skulle inte kunna fångas av dina öron,som lyssnar inåt mot det otänkbara.Morgonen är obarmhärtig.Glömmer nattens bilder.Som krullar ihop sig i ljuset och värmen.Otänkta drömmars ofödda sekunder.En övergång är dagen,en övergång till mörkrets upprepning av sig själv.Osedvanlig är dagen.Ett ännu ovant tillstånd.
Michael Strunge
Michael Strunge
Tiden
Tiden upplöser alla klockor,
droppar från istapparna på taket.
Sveper nonchalant bort bladen från gatan i en handvändning,
med rubrikerna som skiftar
från dag till dag-av tiden upplöses allt med ny kraft från allt till intet,
från en tid till en annan.
Tiden kan inte avtecknas,
den avtecknar endast sig själv i ansiktslinjerna,
almanackan existerar bara som ett föregivet accepterande av tiden,
som inte är 3-diensionell
men som bryter alla dimensioner på tvären
varje bråkdel av en sekund i miljarder ljusår-för att nu ge ett exempel.
Tiden går genom ögonen med omärkliga steg av knotiga fötter.
Tiden grinar i kraniet,när rummets falska mask slits av,
och framför spegeln sliter tiden av den mask
som är du-han har kungakrona,för tiden är den ende kungen,
och det vet han-säger därför ingenting utan hänger sig åt universum,
låter stjärnorna dö ut
och atomer leva evigt i sekunder,
som flimrar genom din hjärna och sliter huden av dig,
medan dina händer blir till dimma.
Du kan inte fånga tiden,
den har redan fångat dig,
ända sedan du var en liten cell,ända sedan du var i rummet.
Tiden behärskar du inte,endast rummet kan du kanske nå,
om tiden tillåter dig att få en liten glimt,innan du blir stjärna.
Tiden i symbios med världen och rörelserna.....
Tiden rör mig,
när jag står stilla och ser solen gå upp ännu en gång.
Tiden är regn,
som faller och blir till ett hav,
vi kan simma och drunkna i som små,gamla foster.
Tiden är tårarna som rinner ned över ansiktets stelnade bild
och torkar in med sig själv.
Tiden är ditt hjärta,
som bankar av rädsla för tiden,
för kort och för lång tid.
Tiden är rösterna,
som talar stumt till oss från böckerna
och varnande viskat till oss från sin tid,vår framtid.
Tiden rör sig genom oss,
samlar sig mellan våra ögons toner.
Den hopar sig,
vi förmår aldrig använda den fullt ut.
Tiden vi försöker att sluka den,
men istället är det den som äter oss
och spottar ut oss med ruttna hjärtan
och matta ögons erfarenhet av tankens stofttillstånd
efter år,dagar och sekunder.Tiden är mätt.
(Tiden gör alla erfarenheter till löjliga lögner)!
Tiden i växt i organismen.
Den föder och dödar,födare och dödare
som dödar varandra och föder varandra-med tiden.
Tiden är det förflutna,
som inte längre är,
nuförtiden som är allt för mycket,
och framtiden som alltid har funnits
och alltid kommer att finnas,
utan att vi kan nå den.
Tiden föder längtan,
likt rummet,
men ingen tidslängtan kan besegras med rummets hjälp,
så som tiden kan hjälpa oss ur rummet.
Tiden lever i sinnena,
och sinnena i tiden,
som därför inte kan förnimmas eller fastna i din erfarenhet.
Den är otillräcklig,går bort från dig,
när du väntar i ångest,
och stannar alltför länge när du väntar på din älskade.
Tiden sitter på din axel och viskar till dig,att du ska dö.
Tiden vänder sitt fula ansikte,
ser dig i ögonen och viskar
att du har miljoner sekunder ännu-men var och en av dem är år
på andra (av tiden kända) planeter.
Tiden tar dig i handen,
han tar dig med ut i rymden med ljusets hastighet
och tillbaka igen-du ser dina barn som gamla.
Tiden har hål,som du kan se igenom,
drömmar och visioner är plasmisk tid.
Den löper ut ur ditt ensamma rum,
kommer tillbaka med ditt medvetande
och talar om för dig att det är för sent.
Tiden är i tingens förfall och i det nyas växande.
Den är vårt syre och vårt hjärta som pumpar syret och därför slits ut.
Tiden strömmar i ditt blod och bringar liv och död.
Kanske är den evig,eftersom den äter allt som alltid är det samma?
Tiden vet allt....
Tiden går så snabbt,sipprar ut genom sprickorna
i de få dagar som inte blev föremål för bildflödet i våra levnadsglada ögon.
Tiden är en plats bakom muren,
som går långt tillbaka genom alla dagarnas och nätternas intervaller
och som fullständigt fyller ut våra ögons synvinklar den dag som idag är.
Den ligger i oändliga mängder av förbrukning och väntar på att vi skall finna en utväg till den,
så att vi kan bruka den längs och tvärs på dygnen.......
Michael Strunge ur KRISTALLSKEPPET
droppar från istapparna på taket.
Sveper nonchalant bort bladen från gatan i en handvändning,
med rubrikerna som skiftar
från dag till dag-av tiden upplöses allt med ny kraft från allt till intet,
från en tid till en annan.
Tiden kan inte avtecknas,
den avtecknar endast sig själv i ansiktslinjerna,
almanackan existerar bara som ett föregivet accepterande av tiden,
som inte är 3-diensionell
men som bryter alla dimensioner på tvären
varje bråkdel av en sekund i miljarder ljusår-för att nu ge ett exempel.
Tiden går genom ögonen med omärkliga steg av knotiga fötter.
Tiden grinar i kraniet,när rummets falska mask slits av,
och framför spegeln sliter tiden av den mask
som är du-han har kungakrona,för tiden är den ende kungen,
och det vet han-säger därför ingenting utan hänger sig åt universum,
låter stjärnorna dö ut
och atomer leva evigt i sekunder,
som flimrar genom din hjärna och sliter huden av dig,
medan dina händer blir till dimma.
Du kan inte fånga tiden,
den har redan fångat dig,
ända sedan du var en liten cell,ända sedan du var i rummet.
Tiden behärskar du inte,endast rummet kan du kanske nå,
om tiden tillåter dig att få en liten glimt,innan du blir stjärna.
Tiden i symbios med världen och rörelserna.....
Tiden rör mig,
när jag står stilla och ser solen gå upp ännu en gång.
Tiden är regn,
som faller och blir till ett hav,
vi kan simma och drunkna i som små,gamla foster.
Tiden är tårarna som rinner ned över ansiktets stelnade bild
och torkar in med sig själv.
Tiden är ditt hjärta,
som bankar av rädsla för tiden,
för kort och för lång tid.
Tiden är rösterna,
som talar stumt till oss från böckerna
och varnande viskat till oss från sin tid,vår framtid.
Tiden rör sig genom oss,
samlar sig mellan våra ögons toner.
Den hopar sig,
vi förmår aldrig använda den fullt ut.
Tiden vi försöker att sluka den,
men istället är det den som äter oss
och spottar ut oss med ruttna hjärtan
och matta ögons erfarenhet av tankens stofttillstånd
efter år,dagar och sekunder.Tiden är mätt.
(Tiden gör alla erfarenheter till löjliga lögner)!
Tiden i växt i organismen.
Den föder och dödar,födare och dödare
som dödar varandra och föder varandra-med tiden.
Tiden är det förflutna,
som inte längre är,
nuförtiden som är allt för mycket,
och framtiden som alltid har funnits
och alltid kommer att finnas,
utan att vi kan nå den.
Tiden föder längtan,
likt rummet,
men ingen tidslängtan kan besegras med rummets hjälp,
så som tiden kan hjälpa oss ur rummet.
Tiden lever i sinnena,
och sinnena i tiden,
som därför inte kan förnimmas eller fastna i din erfarenhet.
Den är otillräcklig,går bort från dig,
när du väntar i ångest,
och stannar alltför länge när du väntar på din älskade.
Tiden sitter på din axel och viskar till dig,att du ska dö.
Tiden vänder sitt fula ansikte,
ser dig i ögonen och viskar
att du har miljoner sekunder ännu-men var och en av dem är år
på andra (av tiden kända) planeter.
Tiden tar dig i handen,
han tar dig med ut i rymden med ljusets hastighet
och tillbaka igen-du ser dina barn som gamla.
Tiden har hål,som du kan se igenom,
drömmar och visioner är plasmisk tid.
Den löper ut ur ditt ensamma rum,
kommer tillbaka med ditt medvetande
och talar om för dig att det är för sent.
Tiden är i tingens förfall och i det nyas växande.
Den är vårt syre och vårt hjärta som pumpar syret och därför slits ut.
Tiden strömmar i ditt blod och bringar liv och död.
Kanske är den evig,eftersom den äter allt som alltid är det samma?
Tiden vet allt....
Tiden går så snabbt,sipprar ut genom sprickorna
i de få dagar som inte blev föremål för bildflödet i våra levnadsglada ögon.
Tiden är en plats bakom muren,
som går långt tillbaka genom alla dagarnas och nätternas intervaller
och som fullständigt fyller ut våra ögons synvinklar den dag som idag är.
Den ligger i oändliga mängder av förbrukning och väntar på att vi skall finna en utväg till den,
så att vi kan bruka den längs och tvärs på dygnen.......
Michael Strunge ur KRISTALLSKEPPET
En Sten I Mitt Hjärta
Vi var på en strand på Öland.Mitt Sommarparadis.
Vi gick längs stranden,plockade stenar hela vägen,fram.Det blev en hel del stenar under några timmar.Solen brände utan uppehåll.Du började att kasta smörgås ut i vattnet.Stenarna studsade elegant över vattenytan.Blå grönt turkost glittrade havet,och dina ögon var så där oskyldigt blå.
Som dina ögon kan vara.(Kunde vara).Plötsligt och utan förvarning studsade en alltför stor sten tillbaka över vattenytan.Och träffade mig rakt in i det ena bröstet.Jag föll omkull där på stranden.Smärtan var svidande så att jag tappade liksom andan.Jag började att gråta.Tårarna kunde inte stoppas.Som ett flöde som öppnades upp.Du stod förstummad och såg ner mot mig.Du skuggade solen,och det var ju i och för sig bara bra.Till sist frågade du hur mycket kan du gråta egentligen?
Jag kunde inte svara.Tar det aldrig slut? Undrade du.Hur kan man gråta över en sten,som ett litet barn sade du.Jag kunde inte svara.Det blev som ett litet jack där stenen träffade,snett över hjärttrakten.Som ett ärr som gör mig påmind om just den sommaren,och den stranden.Där jag aldrig mera vill gå.För att den påminner mig om den sista sommaren "tillsammans" med dig.Du har sagt flera gånger efter att allt tog slut.Att det var den gången som gjorde att du såg mig som det lilla barnet jag är och var.(Påstod du att jag var och är.)Och du vill inte leka min Pappa längre.(Sa du.)Men faktiskt så är du den Pappan jag aldrig skulle velat ha.En Pappa som aldrig fanns där för mig.Men du var ingen Pappa precis, snarare tvärtom.Jag går på en strand nästa sommar och plockar snäckor och kanske några slipade stenar.Som jag ska lägga i en skål med turkostgröntblått vatten.För att påminna mig själv om att havet finns och även stenarna snäckorna tången,doften av hav.Och den där stenen som studsade tillbaka emot mig.den hittade sin plats till slut.En stilla gråt nu,en sten i mitt hjärta.
(Idag utan all smärta).
Vi gick längs stranden,plockade stenar hela vägen,fram.Det blev en hel del stenar under några timmar.Solen brände utan uppehåll.Du började att kasta smörgås ut i vattnet.Stenarna studsade elegant över vattenytan.Blå grönt turkost glittrade havet,och dina ögon var så där oskyldigt blå.
Som dina ögon kan vara.(Kunde vara).Plötsligt och utan förvarning studsade en alltför stor sten tillbaka över vattenytan.Och träffade mig rakt in i det ena bröstet.Jag föll omkull där på stranden.Smärtan var svidande så att jag tappade liksom andan.Jag började att gråta.Tårarna kunde inte stoppas.Som ett flöde som öppnades upp.Du stod förstummad och såg ner mot mig.Du skuggade solen,och det var ju i och för sig bara bra.Till sist frågade du hur mycket kan du gråta egentligen?
Jag kunde inte svara.Tar det aldrig slut? Undrade du.Hur kan man gråta över en sten,som ett litet barn sade du.Jag kunde inte svara.Det blev som ett litet jack där stenen träffade,snett över hjärttrakten.Som ett ärr som gör mig påmind om just den sommaren,och den stranden.Där jag aldrig mera vill gå.För att den påminner mig om den sista sommaren "tillsammans" med dig.Du har sagt flera gånger efter att allt tog slut.Att det var den gången som gjorde att du såg mig som det lilla barnet jag är och var.(Påstod du att jag var och är.)Och du vill inte leka min Pappa längre.(Sa du.)Men faktiskt så är du den Pappan jag aldrig skulle velat ha.En Pappa som aldrig fanns där för mig.Men du var ingen Pappa precis, snarare tvärtom.Jag går på en strand nästa sommar och plockar snäckor och kanske några slipade stenar.Som jag ska lägga i en skål med turkostgröntblått vatten.För att påminna mig själv om att havet finns och även stenarna snäckorna tången,doften av hav.Och den där stenen som studsade tillbaka emot mig.den hittade sin plats till slut.En stilla gråt nu,en sten i mitt hjärta.
(Idag utan all smärta).
Genom spegeln
Bär natten in i dagen bär dagen in i natten
I det ändlösa inre rummet finns blott svarta stjärnor,
komprimerade minnen som inte släpper en bild ifrån sig.
Och jag reser i steril ,
grå luft och ljuset sugs
från min hjärna,inget upp
och inget ned inget runt omkring.
Och jag reser mot min slutliga glömska.
Jag ville ingenting bara leva mer än ordet och varje sekund
slunga mig in i en ny stor och strålande evig blitz av ordlöshet
och därpå skrika min målade mur med ögonblickets namn in i århundradets djup av tomma ögonblick som sög ord och spottade i min hals.
Jag kunde se dig nära härifrån i ljuset utan ett ord hudvarm
och direkt:molnens himmel och allting var till
för att solen förmådde kasta sitt ljus över allt
och älskas blint även in emot mörkrets gnistrande prickar av färg.
Krossar sol mot svarta himlar håller mörkret över moln......
Vem var jag i dina ögon,
såg du mig klart
och såg jag dig rent in i din blick?
Och var det du som visade mig ett ordlöst ansikte
att allt vi ville med varandra var att dela dröm
och glömma verkligheten när den andre såg bort och in i sig själv?
Levande lätt var det tyngt av din dröm
att vakna och öppna
och splittras av trötthet inför all den våldsamma meningslösheten
och se i en spegel att alla år har gått för
att tömma mig på lust
och fylla mig med rädslan för allt
och kärlek till något som bara nästan fanns
men kändes så levande lätt i all denna tyngd av dödsdrivet liv.
Något är helt fel
som om mörkret på avigan mörkrets mörker
förklätt till ljus prövar att sluka mina ögon.
Slår med ögon hårt mot ljuset natten mjukas upp med tårar........
En punkt vecklad ut på avigan likt dessa uppskurna nätter som flödar över likt hjärtan som bara kan se blodet som svart
kysser luften blå med läppar
ryms mjukt av syret kallt
andas natten in i dagen andas dagen ut om natten.
Michael Strunge
denna dikt i förkortad verision hämtad ur
KRISTALLSKEPPET
I det ändlösa inre rummet finns blott svarta stjärnor,
komprimerade minnen som inte släpper en bild ifrån sig.
Och jag reser i steril ,
grå luft och ljuset sugs
från min hjärna,inget upp
och inget ned inget runt omkring.
Och jag reser mot min slutliga glömska.
Jag ville ingenting bara leva mer än ordet och varje sekund
slunga mig in i en ny stor och strålande evig blitz av ordlöshet
och därpå skrika min målade mur med ögonblickets namn in i århundradets djup av tomma ögonblick som sög ord och spottade i min hals.
Jag kunde se dig nära härifrån i ljuset utan ett ord hudvarm
och direkt:molnens himmel och allting var till
för att solen förmådde kasta sitt ljus över allt
och älskas blint även in emot mörkrets gnistrande prickar av färg.
Krossar sol mot svarta himlar håller mörkret över moln......
Vem var jag i dina ögon,
såg du mig klart
och såg jag dig rent in i din blick?
Och var det du som visade mig ett ordlöst ansikte
att allt vi ville med varandra var att dela dröm
och glömma verkligheten när den andre såg bort och in i sig själv?
Levande lätt var det tyngt av din dröm
att vakna och öppna
och splittras av trötthet inför all den våldsamma meningslösheten
och se i en spegel att alla år har gått för
att tömma mig på lust
och fylla mig med rädslan för allt
och kärlek till något som bara nästan fanns
men kändes så levande lätt i all denna tyngd av dödsdrivet liv.
Något är helt fel
som om mörkret på avigan mörkrets mörker
förklätt till ljus prövar att sluka mina ögon.
Slår med ögon hårt mot ljuset natten mjukas upp med tårar........
En punkt vecklad ut på avigan likt dessa uppskurna nätter som flödar över likt hjärtan som bara kan se blodet som svart
kysser luften blå med läppar
ryms mjukt av syret kallt
andas natten in i dagen andas dagen ut om natten.
Michael Strunge
denna dikt i förkortad verision hämtad ur
KRISTALLSKEPPET
Tid och Rum
Vi visste att tiden inte existerar endast rörelsen
och därför stelnade vi i kyssen så den blev evig
Vi visste att rymd inte existerar
endast tanken på den
och därför överlevde vår kärlek på tvären av stjärnor
Michael Strunge
och därför stelnade vi i kyssen så den blev evig
Vi visste att rymd inte existerar
endast tanken på den
och därför överlevde vår kärlek på tvären av stjärnor
Michael Strunge
Den dubbla solen
Solen -blek eller hel,
den följde oss på vägen mellan höghusens långa skuggor.
Dess hår snuddade vid oss i vrål av ljus sprang vi sjungande ut
och bländade staden med frisk kärlek.
Luften-kall eller blå den la sig i vi frös eller kramade våra händer.
Jag var hon och du var hon vi var det dubbla könet och vi andades liv i stadens sten.
Eld-den brann bättre nu,
för syre göder flammorna och dina ögon sände strålar kinderna fick färg,
medan jag tungt drog andan blev blek och svajade som ett höghus i storm.
Luften finns här alltid/överallt.
Solen försvinner när den vill och snabbast under dessa
Vita dygn "Jag är offer " sa du.du kunde inte lysa mer på mig
."Jag är himlen"sa jag.jag ville ge dig rymd till din resa.
Farväl och aldrig mera ses.
Mörker i piller och vin
,jag blödde i Svart och utan Sol jag sökte min sista sömn i Svart
och det fanns inte luft åt drömmar,
jag gömde mig tung och tankefri i mörkrets kalla sten.
Min levande.
Ett dubbelt dygn-med död och ro,
så kom jag ut igen ut i långa skuggor,och stadens sten
slog liv i mig och solens sista nådaljus
värmde mig in genom ryggen och påminde mig om dig.
Det ringde-så trött jag trots allt var och jag såg gammal ut.
Hallå rösten i luren var din du talade som mjukt ljus i mitt sovande öra.
En gnista -något annat var det inte,en fjärran stjärna kallad "sol".
Jag kunde andas slå hål i luften.
Jag var luft och du var eld jag gav näring,
du gav värme så jag steg och glömde min jordiska skugga.
Du var eld för mig och jag var luft för dig.
Jag är luft för dig ännu,tanken på dig äter mitt blod tanken på mig är en mygga på ditt knä.
Mörker i musik och vin,jag blöder tyst och utan tårar och drömmarna dansar sig själva
till döds innan jag kan minnas dem.
Telefonen river i mig utan dig,
mörkret blöder bittert ljus utsugna strålar av hågkommen sol-och vilken stjärna på himlen är du?
Var spelar du in i ditt liv,din film och vem har huvudrollen nu?
Kyla-jag andas mörker tungt,ett foto av dig står fruset fast hårt och kallt som plast och pop.
Michael Strunge
den följde oss på vägen mellan höghusens långa skuggor.
Dess hår snuddade vid oss i vrål av ljus sprang vi sjungande ut
och bländade staden med frisk kärlek.
Luften-kall eller blå den la sig i vi frös eller kramade våra händer.
Jag var hon och du var hon vi var det dubbla könet och vi andades liv i stadens sten.
Eld-den brann bättre nu,
för syre göder flammorna och dina ögon sände strålar kinderna fick färg,
medan jag tungt drog andan blev blek och svajade som ett höghus i storm.
Luften finns här alltid/överallt.
Solen försvinner när den vill och snabbast under dessa
Vita dygn "Jag är offer " sa du.du kunde inte lysa mer på mig
."Jag är himlen"sa jag.jag ville ge dig rymd till din resa.
Farväl och aldrig mera ses.
Mörker i piller och vin
,jag blödde i Svart och utan Sol jag sökte min sista sömn i Svart
och det fanns inte luft åt drömmar,
jag gömde mig tung och tankefri i mörkrets kalla sten.
Min levande.
Ett dubbelt dygn-med död och ro,
så kom jag ut igen ut i långa skuggor,och stadens sten
slog liv i mig och solens sista nådaljus
värmde mig in genom ryggen och påminde mig om dig.
Det ringde-så trött jag trots allt var och jag såg gammal ut.
Hallå rösten i luren var din du talade som mjukt ljus i mitt sovande öra.
En gnista -något annat var det inte,en fjärran stjärna kallad "sol".
Jag kunde andas slå hål i luften.
Jag var luft och du var eld jag gav näring,
du gav värme så jag steg och glömde min jordiska skugga.
Du var eld för mig och jag var luft för dig.
Jag är luft för dig ännu,tanken på dig äter mitt blod tanken på mig är en mygga på ditt knä.
Mörker i musik och vin,jag blöder tyst och utan tårar och drömmarna dansar sig själva
till döds innan jag kan minnas dem.
Telefonen river i mig utan dig,
mörkret blöder bittert ljus utsugna strålar av hågkommen sol-och vilken stjärna på himlen är du?
Var spelar du in i ditt liv,din film och vem har huvudrollen nu?
Kyla-jag andas mörker tungt,ett foto av dig står fruset fast hårt och kallt som plast och pop.
Michael Strunge
Bort
Till Henrik S Holck Vi gör oss fria,som de blommor vi nu är.
Varför ha rötter,när vattnet finns ovan jord?
Och faller,tar del av det eviga kretsloppet,
under himlen,under jorden,från förändring till förändring...........hela tiden givande näring och lindring.
Vi vänder oss själva om,
Speglar mot varandra skänker oändliga djup inåt;men speglar var sin väg visar hela horisonten-och alla de andra människorna.
Vi går nu,även om vi kan inhämta den,horisonten.
I gengäld kan den absolut inte inhämta oss.
Det är allt som allt vår kunskap om livet.
Se himlens klarhet .
Man kan sväva.Bort
Michael Strunge
Varför ha rötter,när vattnet finns ovan jord?
Och faller,tar del av det eviga kretsloppet,
under himlen,under jorden,från förändring till förändring...........hela tiden givande näring och lindring.
Vi vänder oss själva om,
Speglar mot varandra skänker oändliga djup inåt;men speglar var sin väg visar hela horisonten-och alla de andra människorna.
Vi går nu,även om vi kan inhämta den,horisonten.
I gengäld kan den absolut inte inhämta oss.
Det är allt som allt vår kunskap om livet.
Se himlens klarhet .
Man kan sväva.Bort
Michael Strunge
Upptäckt
Jag vill vara omeldebar som regnet på din hud och möta natten med blanka,rena ögon.
Helt omedvetet vill jag avdunsta likt en viskning om värme,
jag vill drömma i vaket dygnstillstånd.
Fullkomligt långsamt kallar ljuden hem och framställer ett mönster för händelser och handlingar.
Omärkligt skiftar tingen form,förundrad lever jag i rummet.
Och nu stillhet,aningar!
Jo världen finns till och väntar på min kropp,
som jag nu rör genom mitt öppna fönster,
ut i staden,där jag vandrar i natten på jakt efter det nya.
När jag lärt känna tingens tillstånd för väl,
förlorar det mitt intresse- det är därför gatorna aldrig kan bli långa nog.
Fullkomligt ensam skall jag upptäcka och avslöja morgonen,
väl medveten om att den bara är början till en ny dag,natt osv.
Men jag ger aldrig upp.
En dag skall en oerhörd dag larmande ge sig till känna som en ny vision.
Michael Strunge
Helt omedvetet vill jag avdunsta likt en viskning om värme,
jag vill drömma i vaket dygnstillstånd.
Fullkomligt långsamt kallar ljuden hem och framställer ett mönster för händelser och handlingar.
Omärkligt skiftar tingen form,förundrad lever jag i rummet.
Och nu stillhet,aningar!
Jo världen finns till och väntar på min kropp,
som jag nu rör genom mitt öppna fönster,
ut i staden,där jag vandrar i natten på jakt efter det nya.
När jag lärt känna tingens tillstånd för väl,
förlorar det mitt intresse- det är därför gatorna aldrig kan bli långa nog.
Fullkomligt ensam skall jag upptäcka och avslöja morgonen,
väl medveten om att den bara är början till en ny dag,natt osv.
Men jag ger aldrig upp.
En dag skall en oerhörd dag larmande ge sig till känna som en ny vision.
Michael Strunge
System
Om du är solen så är jag din Mekurius liten och roterande bränd till döds av dina strålar utmattad till döds av sin egen fascination.Om du är guld så måste jag vara kvicksilver som splittrar och löper i kulor på din kropp och gör dig matt ,du krackelerar din fasad faller,avslöjad rasar du.Michael Strunge
Michael Strunge: Vi är de gudar som härskar i drömmen
Du har gjort mig till en gud,genom att påvisa din existens
så osannolik och främmande som det stoft från universum
som varje dag osynligt faller i vårt hår och våra ögon.
Du är en indikator för min syn det felande tal som får ekvationen att gå ihop,
en okänd årstid som plötsligt slår ut från våra kroppar.
Du är gjord av det ämne som får min kemi, att strömma i en flytande vision av flimrande färger över staden.
Och världen blir en hägring av inre städer fjärran i oss
och vi är de gudar som härskar i drömmen.
Ur KRISTALLSKEPPET:
Utgiven1988
Michael Strunge. Dansk poet 1958-1986
så osannolik och främmande som det stoft från universum
som varje dag osynligt faller i vårt hår och våra ögon.
Du är en indikator för min syn det felande tal som får ekvationen att gå ihop,
en okänd årstid som plötsligt slår ut från våra kroppar.
Du är gjord av det ämne som får min kemi, att strömma i en flytande vision av flimrande färger över staden.
Och världen blir en hägring av inre städer fjärran i oss
och vi är de gudar som härskar i drömmen.
Ur KRISTALLSKEPPET:
Utgiven1988
Michael Strunge. Dansk poet 1958-1986
måndag 10 maj 2010
Dessa underbara barn
Dessa underbara barn Vad vore livet utan dem?Ja det vet jag ju inte för nu har jag haft lyckan att få dem.3 par skor i olika storlekar i hallen.Jackor vantar mössor handdukar slängda lite här och där.Tallrikar med matrester på i sovrummen, halvutdruckna glas lite varstans i lägenheten.Strumpor en av varje par i tvättkassen.Ett ständigt ropande på mamma,mamma.Matlagning, handla mat och släpa hem alla tunga kassar så som en jägare en gång i tiden drog hem födan.Till sin flock.Trassligt hår och skrik att det inte gåååår att reda ut.Och så klockan skynda ,skynda hit och dit.Basketträning läxläsning föräldrasamtal.Hiphopdans teaterkurs .Oroliga nätter sömnlösa nätter var är han var är hon? Ständigt kompromissande diskussioner känsloutbrott.Kramar lyckönskningar våndor,tjafs bråk försoningar,möten gå hemifrån till skolan eller ut sur ,sa inte hejdå.Och så en dag utflugna ur boet.En lång och snygg kille och dessutom jättetrevlig och mysig kommer hem och äter middag, ibland. Och en underbar tjej har flyttat utomlands.Vad vore livet utan dessa små och stora liv? Att bära föda göda och sedan släppa fria!Ja det vore helt annorlunda, men jag skulle aldrig velat vara utan dessa barn. Ingenting kan vara större,än lyckan att få vara med om barnens liv.Och det vill jag synnerligen tacka för i mitt liv.Sedan vill jag tacka för, att det finns många människor att vara mycket tacksam för att dessutom ha fått gåvan att möta,i detta korta,långa liv.
söndag 9 maj 2010
torsdag 6 maj 2010
Du har gått
Jag ser din ryggtavla framför mig nu.När du går där på din väg,en väg som jag inte kan följa med dig på längre,din väg där ingen plats finns brevid ,dig för mig.Du har gått,gått vidare.Din kropp är borta,någon annanstans,den lever men är död,borta för mig nu.Du har gått som alltid.Du var aldrig där,fast jag trodde du fanns för evigt.Du har gått nu långt bort.Där jag aldrig kan söka dig och finna dig.Som den du var en gång då för mycket länge sedan Jag ringer i alla telefoner,som du har.Du kanske svarar.Och om du svarar så är det bara motstånd och distans i allt du säger,emot mig.Du har gått,jag skrev 1000 brev och inga brev fick jag tillbaka.Jag fanns kvar i evigheter,men tiden är inte oändlig.Och mitt tålamod tog äntligen slut.Så länge man lever finns det hopp,t.om när en människa har fått en dödsdom,så kan hoppet finnas kvar att döden inte kommer att ske.Men någonting måste till sist dö.All kamp var förgäves ingenting kunde lyckas med dig.För det finns ingenting där inom dig som kan växa och utvecklas vidare.Du har gått,jag ser oss båda gå där brevid varandra,då då allt var möjligt.Allt låg öppet.Men nu är alla dörrar stängda,igenbommade med obrytuppbara lås.Nu ser jag hur du springer bort någonstans till en annan plats en annan tid.Jag står inte kvar.
onsdag 5 maj 2010
Platsen där du dog.
Jag går fram till platsen där du dog.Det ligger massor av blommor,står massvis av tända ljus samt brev och kort med kärleksfyllda hälsningar till dig.Du unga tjej som dog på väg hem natten till söndagen.Många står där och gråter tjejer som killar.Många människor står tysta och tittar på.Det är så fruktansvärt tragiskt att du skulle dö en natt på väg hem.Ifrån en fest.I denna vackra månad och på ett oförklarligt sätt.Men som nu betecknas som en tragisk olyckshändelse.Varför skulle det hända dig, och inga svar finns att få just nu.Det är svårt att bara stänga av att någonting så hemskt kan hända så nära intill.Det blir så verkligt och inte bara något man läser om i alla tidningar.När det sker i närheten där man själv går varje dag.Det finns nog inga ord som räcker eller som täcker.Alla känslor som väcks,när någonting sånt här händer.Att vara förälder när ens barn går bort på detta sätt.Det kan jag inte ens föreställa mig.Jag kommer att gå förbi den där platsen som vanligt.Nästan varje dag,men efter det här kommer jag alltid att tänka på dig.Fast jag inte kände dig.
Apropå Nätdejting
Tänker på Cecilia 32 som efter en uppslitande relation blev dumpad!
Efter otaliga separationer och återföreningar.
Med den som hon trodde var den stora kärleken.
Och blev kallad för dominant, bipolär,krävande av bekräftelse,
och dittan och dattan under flera år!
Innan relationen tog ett abrupt slut.
Jobbar som sjukvårdsbiträde på ett äldreboende.
Ville få självkänslan tillbaka.Genom att träffa en ny kille.
Träffar Markus på nätet och som de första gångerna de träffades ute.
Började tala om sin före detta partner.
Som var 12 år äldre och 3 barnsmor.Att hon betett sig dominant och krävande.
Samt att hon var besatt av honom,och inte kunde släppa honom.
Och nu framställde han henne som ett psykfall.
Som förföljde honom i 2 års tid med brev och tele-samtal.
Helt sjukt som han beskrev henne.
Cecilia bad honom då att ringa och tala med sin morsa, syrra,brorsa eller en terapeuft .
Och sedan be sin före detta om förlåtelse.Och hon klippte kontakten ganska så omgående.
Då hennes åsikt är att om en kille pratar om sin före detta negativt och nedvärderande.
Så handlar det om honom och hur han ser på kvinnor och kärleken!
Och det är inte vad hon vill möta i sitt liv.
Sedan har jag några väninnor som faktiskt har träffat underbara män på nätet.
Som både har flyttat ihop och till och med gift sig.
Häftigt om det är en stor kärlek och den rätta!
Men det är som att leta efter en nål i en höstack.
Risken är stor att träffa någon som just dumpat sin före detta.
Och nu vill ha bekräftelse på att det var ju inte honom det var fel på.
Och dessutom ge en käftsmäll, psykiskt, till den före detta nedmanglade kvinnan.
Att visa vilken häftig man han är som har ersatt henne med en ny.
Och en helt annorlunda kvinna.
Inte så dominant och styrande och krävande med mera!
Sedan tänker jag på Fredrick som säger att bättre att slippa allt charmörsnack på krogen
för att eventuellt få ett napp !
Utan på nätet kan man ju bara gå rakt på sak,och så bekvämt att sitta hemma vid datorn.
Man spar ju pengar också säger han!
Och håller det så håller det !
Relationen alltså,tar den slut efter 1 eller 2 månader.So What!
Jag fick ju vad jag ville utan en massa krav.
Som en stor kärlek och en seriös relation alltid innebär.
Den stora kärleken skiter jag i nu bara krav på mig hit och dit.
Jag är som jag är men jag behöver ju inte vara utan kvinnor för det.
Ja som sagt det är nog lika många lågutbildade kvinnor,
som blivit liksom över som de välutbildade kvinnorna.
För var hittar alla sin stora kärlek,livspartner,själsfrände?
Kan det vara på nätet eller?
Ja kanske det.
Vem vet?
Kräver en hel del engagemang,intuition,och tid och en känsla för vad och vem man söker.
Som att leta efter en nål i en höstack helt klart!
Efter otaliga separationer och återföreningar.
Med den som hon trodde var den stora kärleken.
Och blev kallad för dominant, bipolär,krävande av bekräftelse,
och dittan och dattan under flera år!
Innan relationen tog ett abrupt slut.
Jobbar som sjukvårdsbiträde på ett äldreboende.
Ville få självkänslan tillbaka.Genom att träffa en ny kille.
Träffar Markus på nätet och som de första gångerna de träffades ute.
Började tala om sin före detta partner.
Som var 12 år äldre och 3 barnsmor.Att hon betett sig dominant och krävande.
Samt att hon var besatt av honom,och inte kunde släppa honom.
Och nu framställde han henne som ett psykfall.
Som förföljde honom i 2 års tid med brev och tele-samtal.
Helt sjukt som han beskrev henne.
Cecilia bad honom då att ringa och tala med sin morsa, syrra,brorsa eller en terapeuft .
Och sedan be sin före detta om förlåtelse.Och hon klippte kontakten ganska så omgående.
Då hennes åsikt är att om en kille pratar om sin före detta negativt och nedvärderande.
Så handlar det om honom och hur han ser på kvinnor och kärleken!
Och det är inte vad hon vill möta i sitt liv.
Sedan har jag några väninnor som faktiskt har träffat underbara män på nätet.
Som både har flyttat ihop och till och med gift sig.
Häftigt om det är en stor kärlek och den rätta!
Men det är som att leta efter en nål i en höstack.
Risken är stor att träffa någon som just dumpat sin före detta.
Och nu vill ha bekräftelse på att det var ju inte honom det var fel på.
Och dessutom ge en käftsmäll, psykiskt, till den före detta nedmanglade kvinnan.
Att visa vilken häftig man han är som har ersatt henne med en ny.
Och en helt annorlunda kvinna.
Inte så dominant och styrande och krävande med mera!
Sedan tänker jag på Fredrick som säger att bättre att slippa allt charmörsnack på krogen
för att eventuellt få ett napp !
Utan på nätet kan man ju bara gå rakt på sak,och så bekvämt att sitta hemma vid datorn.
Man spar ju pengar också säger han!
Och håller det så håller det !
Relationen alltså,tar den slut efter 1 eller 2 månader.So What!
Jag fick ju vad jag ville utan en massa krav.
Som en stor kärlek och en seriös relation alltid innebär.
Den stora kärleken skiter jag i nu bara krav på mig hit och dit.
Jag är som jag är men jag behöver ju inte vara utan kvinnor för det.
Ja som sagt det är nog lika många lågutbildade kvinnor,
som blivit liksom över som de välutbildade kvinnorna.
För var hittar alla sin stora kärlek,livspartner,själsfrände?
Kan det vara på nätet eller?
Ja kanske det.
Vem vet?
Kräver en hel del engagemang,intuition,och tid och en känsla för vad och vem man söker.
Som att leta efter en nål i en höstack helt klart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
" Jag levde med en narcissist ". Andreas 48, trodde att han hade hittat sin livs kärlek - sedan började helvetet. "Jag f...
-
Det är många människor som befinner sig i en farlig relation, eller har tagit sig ur en farlig/förgörande relation. Sedan finns det många ...