Man Måste Inte Försonas.

Läser en artikel om en dotter till en känd offentlig person,som nu skrivit en bok om sin uppväxt.
Jag slås av orden.
" Man måste inte försonas ". "Man  måste inte förlåta ".
Allt det som vi matats in med i något slags kristligt mantra.
Att det går alltid att förlåta,vänd den andra kinden till.
Förlåt den som slår dig,förlåt den som ville döda dig.
Förlåt den som dödade all kärlek.Förlåt den som kränkte dig till botten.
(Det betydde ingenting sa denne efteråt).Förlåt för allt missbruk.
Förlåt för all kärlekslöshet.För den människan kan inte älska någon.
Förlåt för allt vidrigt som utspelades i "relationen".
(Du var värd det sa personen efteråt).Förlåt för alla svek.
Förlåt för allt manipulerande.
Förlåt för alla lögner.Förlåt för allt översitteri.
Förlåt för allt, förlåt för att jag finns.Förlåt för att jag minns.
Förlåt den som gör andra människor illa på dennes väg.
Förlåt för all smärta som gavs,förlåt för allt arbete som blev.
Efter en smärtsam relation för att kunna tillfriskna.Förlåt för alla handlingar.

Och det är väl klart att man kan aldrig förstå ondskan och dess innebörd.
Förrän man mött den,och varit nära döden.
Och i den smärtan som det innebär att möta ett kallt tomt och grandiost ego.
I avsaknad av respekt ånger skuld sorg smärta och självrannsakan.

I hela mitt liv fram till en stor omvälvande livsbearbetning,som varade under 5 år ungefär.
Drevs jag av att försoning var ett av de viktigaste i livet.
Tills jag för något år sedan efter denna långa kris - bearbetning.
Insåg att det är inte det viktigaste längre.
Längtan och hoppet om att det finns kärlek i grunden.
Längtan efter att den som jag älskade. Och som jag öppnade mitt hjärta kropp och själ inför.
I tron att kärleken och "relationen".Var ömsesidig och ville väl.
Och att den människan som jag gav min kärlek och tid till.
Skulle till sist.Efter alla svek.Och lögner.Inse sin egen kärlek för mig.
(Det kom inga förlåtelse-brev).Det kom inga tårar.Det kom ingen sorg.Det kom ingen ånger.
Och det kom ingen respekt eller gottgörelse heller.

Och jag gav till sist upp allt hopp och all längtan.
Att vi skulle till sist försonas i förlåtelse och respekt inför varandra.
Och i tron på att varje människa.Har en kärna där det alltid finns en längtan efter kärlek.
Och att det finns en stark längtan till att vilja ge kärlek.
Och ett litet frö som kan gro och växa.
Allt detta fick jag släppa i mötet med en människa.
Då jag efter all kamp och all smärta.Fick till sist inse.
Att det finns ingen där.Det finns ingenting.Inom ett grandiost ego.
Det finns ingen kärlek där för mig.
Ingen längtan efter kärlek och hopp.
Eftersom att allt var en lögn om kärleken och en verklig relation.
En lögn och relationen för ett grandiost ego.Var och är baserat.
På ett missbruk av en annan människas potential!
Och man som en människa är enbart sedd och använd som ett objekt.
Ett objekt för en grandios,illvillig,missbrukande,kall och tom personlighet.

Jag förstår denna dotter att hon säger så.
Hon har haft ett 10 årig icke kontakt med sin egen mamma.
För mig handlar det inte om att försonas eller förlåta.
Någon av mina föräldrar,den ene är död.
Jag har försonats med dem.Jag var älskad, jag är älskad !Det enda som gäller för mig.
Därför har jag försonats i mitt hjärta!Att mina föräldrar inte var vuxna som föräldrar och fullt ut.
Och speciellt min pappa.Och det finns ett osynligt band av kärlek som aldrig gick eller går av.
Trots det stora sveket.Att han aldrig tog sitt ansvar för sitt alkoholmissbruk.
Och  ej tog ett vuxet ansvar i övrigt.Han finns nu inte längre kvar här på jorden.
Sedan rätt många år tillbaka.

 " Man måste inte försonas ". " Man måste inte förlåta ".
 Handlar för mig om att jag aldrig behöver försonas eller förlåta.
Att en människa relaterat,på ett sätt som det  aldrig går att försonas med.
Det viktigaste idag är att jag insett detta.Och att det handlar inte om mig.
Jag behöver inte försonas eller förlåta.Jag behöver bara fortsätta vara den människa,jag vill vara.
Och som försöker att vara den jag själv vill vara och den som jag själv vill möta.
Jag hade så gärna ha velat möta den jag trodde var kärlek i just försoningen.
Och jag fick inse i all smärta att det finns ingen där. Ingen där.
Som vill nå mig i försoning och respekt.Även om det sista som man släpper som människa.
Är hoppet.Men i all smärta och ångest.
Över att möta icke kärleken så släpptes det sista hoppet. Och längtan finns inte längre kvar.


"För att försoning ska kunna ske,måste ett erkännande finnas"
Som en psykolog sade angående att kunna försonas.
(Och idag förstår jag helt och fullt dessa ords innebörd).


Mycket intressant artikel om boken och författarinnan.
Den ska jag läsa!

Idag den fann jag boken på Pocketshop.
Jag har sträckläst den nu i två timmar och den är helt underbar.
Språket,tonen,smärtan,sorgen och övergivenheten.
Vanmakten,förtvivlan, hoppet,viljan till kärleken försoningen och förlåtelsen.
Trasigheten.Missbrukandet.Grandiositeten.Maktfullkomligheten.
Och det går inte,det går inte att försonas,det håller inte,det går inte att förlåta.
Det går inte att nå fram ,det går aldrig att bli sedd och att bli hörd.
Att bli respekterad utifrån sina egna behov och önskningar.
Eftersom denna människa som boken handlar om.
Går inte att nå i sitt grandiosa ego, i sin oåtkomlighet.
Som leder till kärlekslösheten.
Och det finns ingen förmåga till att se den andra människas,utifrån dennes känslor och behov.

Aldrig där.