En Ängel Från...

Ute i Försommarljuset, i kvällen i  värmen.
Nyss satt jag på en balkong med alla trevliga människor.
Och  nu  på tvärbanan och tunnelbanan hemåt.
Alla verkar vara på väg någonstans.
I tunnelbanan luktar det svett blandat med parfym,deoderant och aftershave.
Alla människor som trängs därinne.
Och sedan fladdrar iväg någonstans.
Jag letar efter den där ängeln,som skymtade förbi häromdagen.
Och jag ska fånga en ängel.
En ängel från sjunde himlen.

Tillfälligheter.

Igår var det en sådan där dag.
Då man kan undra över meningen med det hela.
Allt det som händer och sker i detta livet
Gick för första gången ut och kunde sitta i solen på fyra veckor.
Kändes som att ha fått tillbaka livet igen efter en långdragen luftrörskatarr
Och efter hotet om en farlig tumör.
Hotet lättade igår efter två veckors kval.
Då en läkare ifrån lungmottagningen gav information per telefon.
Som om knölen,cystan,tumören inte verkade vara jätteallvarlig.
Då ringer en kirurg från ortopeden upp mig idag.
Och säger,att det är en tumör som jag har.
Mycket farlig, eller inte farlig.
Det måste utredas och då måste man gå in med en nål i den,punktering.
Och göra en datomografi-röntgen.
Tillbaka till ruta ett igen.
Kvalen och ångesten kommer och går.
Väntan bliver lång i ovisshet.
Röntgen och provtagning inom några veckor.
Och sedan ytterligare väntan på ett svar.
Sommar, ljuva sommar vart tog du vägen?

Sätter mig med min dotter på ett sushiställe på Söder.
Som jag varit på  en gång på två år ungefär.
Vi kan sitta ute för första gången i år och äta.
Jag lägger flyktigt märke till två kvinnor som sitter vid bordet bakom oss.
Då den ena klagar på någonting gällande maten som de har ätit.
Sedan tänker jag inte mer på dessa kvinnor för mig helt okända.
Vi  sitter där i solen jag och min dotter och jag njuter av livet i sköna Maj.
Plötsligt säger den ena kvinnan är det du som är Kristina som?
Det är jag som är... och som också har...
Jag blir helt överrumplad.Ja närmast en chock kan man lugnt säga.
Jag svarar nej det var inte precis så det var.
Jag säger också spontant i denna minst sagt överrumplande stund.
Att jag är helt omtumlad idag.
Har precis fått veta att jag har en tumör.
Som jag inte vet om den är farlig eller inte.
Så nu blir jag lite chockad över detta också säger jag.
Vi pratar lite hit och dit.
Blir lite fragmentariskt samtal.Hon berättar om hur dåligt hon har mått av "relationen".
Och att hon aldrig har gråtit så mycket  i hela sitt liv på grund av en relation.
Och hon tillägger att man går sönder av en sådan här relation.
Och att så kan man ju inte ha det.

Livets tillfälligheter som kommer när man minst anar det.
Och som man inte kan påverka när de händer.
Och varför just nu och just här?Och just i denna tid.
En sådan slump.

Vet inte vad jag ska tycka eller känna efter detta överraskande möte.
Kanske var det bara meningen att jag skulle få se och möta denna "omtalade" kvinna.
Och att nu till sist få möta henne som en fristående varelse.
Utan att den gemensamme nämnaren.
Som om denne skulle stått brevid henne där.
Skulle ha fått den stora triumfen att stå där så stolt och så oåtkomlig.
Och så medvetet stoltserande med att kunna gömma sig bakom kvinnan.
Hon vem som helst  som söktes så målmedvetet.
Där i jakten efter en "ny" vem som helst.
Där och då i flykten från mig och "relationen".
Och som visade mig så tydligt med allt facit i handen idag om vem jag mötte i en "kärleksrelation". Hur en sex och kärleksmissbrukare fungerar agerar och relaterar.
Och att missbrukaren inte klarar av att avsluta en "relation" värdigt.(Och kärleksfullt).
Utan måste fly in i en ny relation och där hitta en sköld att gömma sig bakom.
Samt  för att fly från det gedigna separationsarbetet i smärta övergivenhet självrannsakan och ångest.
Allt det arbete som man själv får göra om man har "varit där".(Och om man har älskat någon).
Och det smärtsamma arbetet i ångest och kval.
Som man får  efter att ha varit med om en missbrukare av en själv kärleken och "relationen".

Nu fick jag då möta den kvinnan.
Utan att den" store erövraren " skulle stå där.
Nu skulle jag tydligen få möta henne efter "relationen".
Och få se och höra att det är en helt vanlig människa.
Som lustigt nog verkar både tuff och bestämd.(En kraftfull kvinna så att säga).
Allt det som jag anklagades för att vara.(Men med benämningen dominant).
Nästan komiskt att se att det finns vissa likheter.
Styrkan och förmågan till kärlek,empati och engagemang.
Och viljan till kärleken och en relation.(Allt det som också jag söktes för att ge).
Och den kvinnan som söks som kan känna attraktion ömhet och som vill någonting.

Men jag fick också se och höra.
Att det finns stora skillnader i medvetenhet,skärpa och klarhet.
Och att nu få bekräftelse på allt det som jag anade.
Att  det skulle bli med henne som med mig i relationen.
(Fast inledningen till relationen var helt annorlunda).
De villkoren för "relationen" som dikterades av sex och kärleksmissbrukaren.
Men relationen blev densamma trots det.Eftersom hon blev kär enligt den som dikterat villkoren.
(Vilket var målet).Att få dit en ny vem som helst kvinna i samma slags drama och misär.

Att få höra hennes erfarenhet av denna "relation".
Och höra på hur dåligt hon har mått  under relationen.
Alla mönster som upprepas av den som avvisar och är ambivalent.
Och den som inte klarar av att vara i en nära relation.
Utan att utöva ett krig emot den "människan" som är där.
Man går sönder som hon sade av att vara med en människa i en nära relation.
Som svänger hit och dit och är fram och tillbaka hela tiden i relationen.
Man kan inte ha det så sa hon.
Och hon hade självfallet också varit med om samma slags avvisande med mera.
Och  jag fick nu höra att det är hon som gjorde slut.
Som om hon måste poängtera detta inför mig.
(Detta slut som inte betyder ett slut).
Enligt den som alltid driver nära relationer emot slutet konstant.
(Ambivalensen i ett nötskal).
Och hon poängterade,att hon har verkligen kommit vidare efter denna "relation".
(Frågan är hur vidare)?
När hon inte släppt hela relationen och sett vem som hon har mött i grunden.
Och sitter kvar som en så kallad vän.

Hon verkade vara glad över att ha tagit initiativ till att ta kontakt med mig.
Då hon sade att jag skulle ha ångrat mig och grämt mig efteråt.
Om jag inte hade tagit kontakt nu med dig nu.
Och hon tillade åter att hon har gått vidare.
Hennes sätt är tydligen är genom att gå in i en ny relation.
(Allt för att återupprätta sig själv troligen).
Men hon sitter ju kvar som en så kallad vän i den förra relationen.
Och jag inser att hon befinner sig i det ständigt pågående dramat.
Avstånd och triggande.Bara vara vän köret.
Dumpa eller dumpas.De ständiga maktspelen.
Svartsjukespelen och den som får lyssna på allt prat om den före detta.
Som omtalas negativt eller som en trigger.
Och insikten kommer åter att allt verkar att upprepas i det oändliga.
I relationerna för den gemensamma nämnaren.

Det är bara objekten som byts ut.Och den som tar sig ur hela relationen.
Och har sagt all visat allt gett allt.Blir svartmålad,utraderad och utbytt helt kallt och målmedvetet.
Och blir ytterligare kränkt av all illvilja kyla och hat.
Och man inser till fullo att man har mött ett tomt, kallt och illvilligt ego.
Som inte lyfter ett finger för den som själv satsat,bekräftat,älskat gett och backat upp.
Investerat tid kärlek empati passion och kamp.
Helt utan ett resultat.
Och hur utan kärlek,passion,vänskap och respekt.
Hela dennes relaterande ser ut i grunden.För en själv.
Speciellt när man har dränerats och missbrukats klart.
För denna gång p missbrukare-resan genom "relationerna"..
Och när man visar sin styrka och medvetenhet.
Och tar sig verkligen ut ur hela karusellen.
Efter ett långt och smärtsamt separationsarbete.

Allt hopp som man till sist tvingas att släppa.
Då man inser att man har mött sin egen förgörare.
Hoppet om att få den människan som man älskade.
Att bli den kärleksfulla närvarande respektfulla och givande partnern.
Och som vill kärlek en själv och en relation.
Och man vet att det finns ingen där för en själv.
Den man trodde var en seriös,sårbar skärpt och villig människa till kärlek och växande.
Då man vet att det enda man får.
Är att hamna i de djupaste skikten på botten i all smärta och övergivenhet.
Där som man hamnar.
Av den man trodde var ens kärlek vän och partner.
Och man ser att det finns ingenting där för en själv.
Då när man själv behöver stöd kärlek och solidaritet.
Tvärtom!
Det är då man åter får möta,
försvaren,kylan, hatet,föraktet och illviljan för en själv i fullt dagsljus!
Allt det som man gav av kärlek,passion och vilja till en verklig relation!
Har aldrig funnits för denne själv för en själv!
Eftersom människor bara används som ett objekt
Inte ett finger som lyfts för en själv.
Kylan hatet och illviljan.
Som är en katastrof att ha mött i en kärleksrelation och efter relationen slut.
Och erfarenheten bekräftas återigen för mig.
Att man kan tydligen inte förbereda sig.
För sådana här slags,plötsliga  "möten" i livet,helt klart.
Detta gäller tydligen även för denne.
Som tror sig kunna kontrollera "relationerna" och kontakterna.
Utefter sina behov och mål.

Vill tillägga att jag förstod att jag ser klart på vem jag mötte i en "kärleksrelation".
Då jag kunde säga de orden som jag efter all bearbetning.
Och det gedigna separationsarbetet på botten nu kunde säga till henne.
Då hon sade efter allt smärtsamt som hon hade erfarit att han är en fin kille innerst inne.
Om detta hade stämt så skulle den erfarenheten som jag fick göra där på botten.
Aldrig ha gjorts av den som jag trodde var min själsfrände stora kärlek och vän för livet.
Den som jag efter allt drama som blev hela "relationen".
Visade sig att endast vilja skapa smärta ångest och övergivenhet.
Och att kicka av att bryta ned mig kärleken och "relationen" till botten.
Och där kunna fly vidare och vända mig ryggen.
Väl medveten om hur jag låg där.
Kicken i svartmålandet och hatet för mig kärleken och "relationen".
Då när kickarna var över av mig som den "rätta".
Och det enda som återstod efter att ha bränt ut mig på allt.
Och knäckt ned mig.
Det var svartmålandet kränkningarna och det hatet utan gräns.
Det hatet som jag aldrig kommer att glömma eller förstå hur den "människan".
Som man trodde var kärlek och en vän för livet kunde visa sig till att bestå av.
Och idag vet jag att det är så en grandios egoist fungerar agerar och relaterar..
För att kunna "gå vidare" till nästa vem som helst.
Och fortsätta sitt sex och kärleksmissbruk av människor.Ingenting betyder någonting i slutändan.
Och ingen människa värderas eller uppskattas.Eftersom kärleken finns inte där.
Och man kommer aldrig att få vare sig upprättelse förlåtelse eller försoning.
Eftersom målet är just det.
Att kicka upp sig av den människan/objekt som har allt som den tomma egoistiska saknar.
Och sedan kränka och bryta ned den "människan" till botten.
Och där vända ryggen och fly vidare.Till vem som helst.

En chock för livet att ha mött och varit med om.

























.

.







.

Vänta På Din Själ.

Sätt dig ner,och vänta in din själ.

The Woodmans (2010)

Jeff Wall: "I begin by not photographing"

Det Tog Slut

Slut.
Det ord,som du alltid  använder.
I den relation du lyckas få till efter den förförande inledningsfasen.
Om passionen och  viljan till intimitet.
Och med mig var den stora lögnen om kärleken och själsfränden och den rätta,
och efterlängtade.
Och som med mig.
Dina lögner om dig själv som den sökande sårbara,seriösa,
villig till förändring av ditt  kemiska missbruk.
Ett missbruk som skulle visa sig så här flera år efteråt.
Är bara en upprepning som du har valt att leva i,och vara i när du behöver dina kickar,
och din eviga flykt ifrån känslor och din självvalda ensamhet.
Din botten nås aldrig inom dig själv.

Det är slut.Det tog slut.Det var slut.Det måste bli ett slut.
Det var slut redan då.Det blev slut.
( Ett slut betyder inte ett slut ).Som du också kör med.
 Alla slut som du skapade,alla slut du talade / talar om.
Som ett mantra.
Det slut som låg väntande på att injiceras,vid varje tillfälle som gavs.
Tända och släcka relaterandet.
Som du sysslade med ifrån start.
Den där kicken att lyckas med att förföra ett lämpligt objekt,att bolla runt med.
Tända på och tända av.
Som en drogmissbrukare.
Men skillnaden att vara en levande människa av kött och blod som används som ett kick - objekt.
Är ju milsvid.
Ditt missbrukare-relaterande.Dina missbruk som du själv går ut och in i under ditt liv.
Och går aldrig till botten med själv.
Men ger den botten till den som du får dit.
Och hitentills så har du ju valt starka kvinnor,först mig och den som kom efter mig.
Kvinnor som klarade av den värsta resan att möta dig i en intim relation.
Och som klarade av att komma vidare i sina egna liv efter allt förgörande av den kärlek och intimitet.
Som du sysslar med i ditt sex och kärleksmissbruk.
Kvinnorna som du söker då när det passar dig och dina missbruk att vara lite i en relation.
Men priset får den som möter dig och som du får dit i kärleken,betala helt själv.
Och det är enbart dina kick.objekts förtjänst att klara av den smärtan att bearbeta och tillfriskna efter missbruket av en själv och förgörandet av all kärlek lust och glädje.
Som man får som enda gåva av dig.
Då när du fått dit en som en relation.

Att vakna upp och se,att du var aldrig där.
Att inse att man bara var och är ett objekt.
Utbytbar mot vem som helst.
Dina eviga slut.
Dina katt och råtta lekar.
Ditt beräknande av vilket objekt du vill använda dig av.
Och som passar dina syften.
Just då,just där,just nu i livet.
Din misär.
Som du lägger över den som du själv sökte för kapaciteten att känna kärlek för dig.
Och för förmågan att vilja kärlek,vilja ge och få kärlek.
Allt det som du sedan nöjd och belåten konstaterar efter slutet.
Du lyckades inte.(Trots kärleken,investeringen i "relationen" ).
Ditt eviga mantra.Du kan inte ändra på mig.
Som om kärleken ska vara en evig kamp för att nå dig.
Ditt tjat om att Jag kan inte ha en relation.
Men fullt nöjd är du efter missbrukare resan genom en annan människas kropp hjärta och själ.
Det objekt du söker för kapaciteten att kunna glädjas,njuta och viljan till att mötas.
Allt det som du hatar ditt kick-objekt för.Och avundas.
Och den som du måste få dit för att sedan bryta ner och göra slut på kärleken.
Dina skapade separationer,ditt eviga distanserande.Din ambivalens.
Dina slut.
Dikterade utifrån ditt kalla och tomma ego.
Det slut som du har i din bakficka väntande som ett hemligt ess.
Färdig att slita fram när det passar dig.
Det slut som du gav.Efter alla iscensatta slut.
Det brutala slut som man får som det utsugna kick-objektet.
När det är dags att " gå vidare ".
Utan att vända dig om.
En endaste gång.Utan att lyfta ett finger.För den du sökte för kärleken.
Och sedan kan du påstå.Att det var kärlek.För din del.
Alla dina konstruktioner om varför dina slut.Ditt slut.
Det är slut.
Det tog slut.
Det blev slut.
Det är inte slut.

Din botten är du för feg och rädd om besväret för att gå ned dig i själv.
Men den ger du till den du fick dit i en relation.
Utan ansvar självrannsakan skuld samvete eller ånger.
Och det finns det inga försvar för.
Alla dina konstruktioner om lika skyldiga och annat som du kan hitta på.
För att försvara dina missbruk.
För att fortsätta att fly och använda dig av den du söker eller kommer i din väg.