lördag 24 mars 2012

Mirakel.

Jag drömde nu i gryningen.
Att jag låg på en brygga i vårsolen.
Brevid mig satt en man som jag inte kände.
Vi talade om hur underbart det var i solen.
Plötsligt ser jag där jag ligger ned och tittar upp emot himlen.
Att vattnet speglar sig i himlen.
Och där rör sig en  väldigt stor ljust gul manet.
Den liksom fladdrar fram.
Jag hoppar upp och säger glatt kom och titta vad jag ser.
Vaknade.

Andas I Min Mun.



Andas.

Andas i min mun.
Ta mig med.
Följ mig igenom varje stadium.
Andas med mig.
Andas in i  mig.
Gå brevid mig.
Gå rak i dig själv.
Stanna där.
En gång i ditt liv.
Andas in i mina händer.

Jag Ska.

Jag ska fatta mig kort nu.
Jag ska säga allt.
Det som inte sagts.
Det som ryms i mina händer.
I mitt hjärta.
Allt som kan rymmas där.
Drömmarna.
Tankarna.
Kärleken.
Jag ska säga allt det där.
Alla försök.
Allt som inte gick.
Allt som öppnades.
Där och då.
Allt som finns kvar.
Som en stillhet.
Som en klarhet.
Jag ska göra allt det.
Allt det som går att göra.
Det som kan begäras.
Det som kan ges.
Det som kan tas emot.
Det som kan mötas.
I allt som finns.
Som fanns.
Jag ska fatta mig kort nu.
Som en stig.
Som leder framåt.
Genom terrängen.
Genom skogen.
Genom ljuset.
Genom mörkret.
Jag ska finnas kvar.
Där.
Där jag vill vara.
Jag ska fatta mig kort nu.
Jag ska inte försvinna.
Ut genom dörren.
Den där låsta.
Jag ska öppna alla fönster.
Jag ska stå där.
Jag ska stå kvar.
Där.
Här.
Nu och Då.
Jag ska vara.
Den som jag alltid velat att vara.
Den jag är.
Den jag blir.
I all kärlek.
I all försoning.
I all förlåtelse.
Jag ska omslutas.
Av regnet.
Av ömheten.
Den där stilla.
Den där eviga.
Det ska vara kärlek.
Det ska vara på riktigt.
Det finns ingenting annat.

fredag 23 mars 2012

torsdag 22 mars 2012

Den Där Blomman.

Den där blomman,du gav mig.
Den där sorgen,den där smärtan.
Övergivenheten.
Det där jobbet som du gav som en brutal gåva till mig.
Allt det jobb som du aldrig själv vågat göra i ditt eget liv.
Jag plockar upp skärvorna.
En efter en.
Jag limmar ihop dem.
Stryker försiktigt runt dem med pekfingret.
Jag blåser upp ballongerna.
Jag skriver alla de brev som aldrig kunde skrivas.
Då.
Du skrev så vackert.
Du skrev så kallt.
Det går inte ihop.
Det var så du var.
Det är så du är.
Jag står här i solen nu.
Jag väntar på regnet,och fåglarna.
Den förmörkade himlen.
Som befinner sig bakom ljuset.
Jag går.
Jag önskar.
Det står en lastbil,utanför ditt hus.
Det står en hund som väntar.
Det går en äldre dam förbi.
Jag lyssnar på de där tankarna,och konstruktionerna.
Ditt egos behov av upprättelse.
Men ingen försoning för mig och med mig.
Jag tänker och känner bara de där triggningarna och krokarna.
Ditt makt och kontrollbehov.
Din maktfullkomlighet.
Och som alltid ditt avvisande av kärleken.
Som alltid din ambivalens.
Som alltid dina kalla ego villkor som gäller.
Dina katt och råtta lekar.
Det enda du kan åstadkomma.
Till och med nu i  ditt uppsökande av mig.
I dina behov av försoning,på dina egna villkor.
Ditt behov av upprättelsen av ditt ego.
Och rätt spegling.
Och som alltid din rygg.
Aldrig kvar,aldrig där eller här.
Det som du gav mig.
Det som du kan ge.
Aldrig där för mig och med mig.
Jag läser dina brev om och om igen.
De går inte ihop.
Jag springer runt med en stegräknare.
Glömde mobilen hemma och vattenflaskan.
Jag räknar alla stegen runt ditt hjärta.
Jag räknar alla omfamningar som jag gav dig.
Jag tänker på min hand som sökte din stela hand.
På ditt ständiga avvisande.
På de konstanta rollerna.
Jag räknar alla timmar,alla nätter.
Alla dagar av oförlöst kärlek.

Rum