Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
lördag 30 april 2011
Vill Du Dansa Med Mig ?
Du bjöd upp till dans,
ja visst,
jag tackade ja !
Det där om att man är två som dansar tango !
Men den där,
"Varulvsdansen",
som många har beskrivit,
det är ingen tango direkt !
ja visst,
jag tackade ja !
Det där om att man är två som dansar tango !
Men den där,
"Varulvsdansen",
som många har beskrivit,
det är ingen tango direkt !
onsdag 27 april 2011
tisdag 26 april 2011
Ett möte i Mexiko
För ett antal år sedan reste jag och en vän runt i Mexiko.
Vi hade studerat en tid i Kalifornien och hoppat av utbildningen.
Och fick impulsen att också hinna med Mexiko, innan vi skulle resa tillbaka till Sverige igen.
Resan runt i Mexiko,varade i en månad och en hel del strapatser hände under resans gång.
Vi drabbades b.la av, " Monsunas hämnd "
Som en elak magbakterie kallas för,och som enligt flera reseskildringar,
och reseböcker har beskrivit är den mycket vanlig, att man får just i Mexiko.
Den började efter att vi bodde 2 nätter hemma hos en familj,
i väntan på en båt som väntade ut stormen.
Innan den kunde åka ut men stormen visade sig inte alls ha avtagit efter 3 dagars väntan.
(Men det är en annan historia)
Monsunas hämnd pågick under den månaden vi var i Mexiko och resulterade i diarre varje dag.
Mineralvatten och skorpliknande bröd utan någonting på,samt kamommilte var rekommendationen,
som diet för att lugna ner magen emellanåt.
På vägen hem från Mexiko fick jag låna en tjock resebok av en person,
och där stod det att man kunde köpa en medicin, mot Monsunas hämnd,
som innehöll något morfinliknande preparat,som det fanns risk att bli beoende av,
så det var ju bra att vi aldrig tog nåt sånt medikament mot den elaka bakterien.
När min vän fyllde jämnt satt vi på stranden med mineralvatten,och de torra bröden och firade födelsedagen.
När vi en dag skulle resa hemåt, först till Kalifornien,
så reste vi med tåg genom ett öken - landskap mil efter mil i hettan.
Väl framme i den staden som var gränsen till Kalifornien,
så inträffade en inte ovanlig situation, i denna del av världen,
vi blev inte beviljade utresetillstånd av en mycket tuff Amerikansk gränspolis.
För att vårt pass hade fått en stämpel från Amerikanska ambassaden för ett år framåt.
Fast vi skulle bara vara kvar i 2 veckor till denna gång i San Fransisco för att gå en teaterkurs
Och var fanns pengar för uppehållet?
Vi hade inga bevis på att det fanns några pengar för ett år framåt.
Och vi hade ju inte mycket pengar kvar precis,efter fem månader innan i Kalifornien.
Och vi skulle inte stanna mer än 2 veckor till i San Fransisco,
och med lånade pengar för uppehälle, samt en Commedia dell`art kurs,
som vi ville gå innan hemresan till Sverige.
Men stämpeln med 1 års uppehållstillstånd låg oss nu i fatet.
Vi lomade runt nedstämda och oroliga,efter avvisandet,
och tog in på ett mycket billigt hotell över natten,för att nästa dag ta en buss till närmaste stad,
där det fanns en Amerikansk ambassad.
Bussen kom aldrig och vi frågade då en man om vägen till ambassaden,
han erbjöd oss skjuts i sin bil.
Där fick vi vänta i några timmar på vår tur,mannen satt tålmodigt kvar och väntade på oss.
Vi fick stämpeln för 2 veckor,och vi fick skjuts ända fram till gränsen av den snälle mannen.
Han avböjde vänligt men bestämt ersättning för skjutsen.
Vi blev genomsläppta över gränsen och pustade ut.
Väl där låg en hamburgerrestaurang där,så blev vi bjudna av mannen på måltiden.
Efter att ha ätit upp hamburgaren och pommesfriten,
så upptäckte vi att vi behövde ej springa till toaletten som vi hade fått göra i en månads tid i Mexiko.
Bakterien var puts väck !
Den där mannens generositet och hjälpsamhet den minns jag ännu.
Vi hade studerat en tid i Kalifornien och hoppat av utbildningen.
Och fick impulsen att också hinna med Mexiko, innan vi skulle resa tillbaka till Sverige igen.
Resan runt i Mexiko,varade i en månad och en hel del strapatser hände under resans gång.
Vi drabbades b.la av, " Monsunas hämnd "
Som en elak magbakterie kallas för,och som enligt flera reseskildringar,
och reseböcker har beskrivit är den mycket vanlig, att man får just i Mexiko.
Den började efter att vi bodde 2 nätter hemma hos en familj,
i väntan på en båt som väntade ut stormen.
Innan den kunde åka ut men stormen visade sig inte alls ha avtagit efter 3 dagars väntan.
(Men det är en annan historia)
Monsunas hämnd pågick under den månaden vi var i Mexiko och resulterade i diarre varje dag.
Mineralvatten och skorpliknande bröd utan någonting på,samt kamommilte var rekommendationen,
som diet för att lugna ner magen emellanåt.
På vägen hem från Mexiko fick jag låna en tjock resebok av en person,
och där stod det att man kunde köpa en medicin, mot Monsunas hämnd,
som innehöll något morfinliknande preparat,som det fanns risk att bli beoende av,
så det var ju bra att vi aldrig tog nåt sånt medikament mot den elaka bakterien.
När min vän fyllde jämnt satt vi på stranden med mineralvatten,och de torra bröden och firade födelsedagen.
När vi en dag skulle resa hemåt, först till Kalifornien,
så reste vi med tåg genom ett öken - landskap mil efter mil i hettan.
Väl framme i den staden som var gränsen till Kalifornien,
så inträffade en inte ovanlig situation, i denna del av världen,
vi blev inte beviljade utresetillstånd av en mycket tuff Amerikansk gränspolis.
För att vårt pass hade fått en stämpel från Amerikanska ambassaden för ett år framåt.
Fast vi skulle bara vara kvar i 2 veckor till denna gång i San Fransisco för att gå en teaterkurs
Och var fanns pengar för uppehållet?
Vi hade inga bevis på att det fanns några pengar för ett år framåt.
Och vi hade ju inte mycket pengar kvar precis,efter fem månader innan i Kalifornien.
Och vi skulle inte stanna mer än 2 veckor till i San Fransisco,
och med lånade pengar för uppehälle, samt en Commedia dell`art kurs,
som vi ville gå innan hemresan till Sverige.
Men stämpeln med 1 års uppehållstillstånd låg oss nu i fatet.
Vi lomade runt nedstämda och oroliga,efter avvisandet,
och tog in på ett mycket billigt hotell över natten,för att nästa dag ta en buss till närmaste stad,
där det fanns en Amerikansk ambassad.
Bussen kom aldrig och vi frågade då en man om vägen till ambassaden,
han erbjöd oss skjuts i sin bil.
Där fick vi vänta i några timmar på vår tur,mannen satt tålmodigt kvar och väntade på oss.
Vi fick stämpeln för 2 veckor,och vi fick skjuts ända fram till gränsen av den snälle mannen.
Han avböjde vänligt men bestämt ersättning för skjutsen.
Vi blev genomsläppta över gränsen och pustade ut.
Väl där låg en hamburgerrestaurang där,så blev vi bjudna av mannen på måltiden.
Efter att ha ätit upp hamburgaren och pommesfriten,
så upptäckte vi att vi behövde ej springa till toaletten som vi hade fått göra i en månads tid i Mexiko.
Bakterien var puts väck !
Den där mannens generositet och hjälpsamhet den minns jag ännu.
söndag 24 april 2011
Självbedrägeriet.
Självbedrägeriet har inga gränser.Vår girighet kan få oss att gå över lik - till och med vårt eget,
menar Tony Schwartz.När det gäller självbedrägeri har vi alla en kapacitet
som är i det närmsta oändlig.De sanningar som vi väljer att se
är de som vi har möjlighet att påverka,oavsett hur bekväma de är.
Men även sanningar som vi inte kan se eller helt enkelt blundar för styr oss, omedvetet.
Självbedrägeriet blir ett skydd mot det obehagliga.Motsatsen till självbedrägeri är självmedvetenhet.
Hos alla tusentals chefer som jag har mött har ingen annan egenskap varit så frånvarande,
och så lågt värderad, skriver Schwartz.Istället för att se djupare, ta oss förbi våra egna begränsningar
och förstora vår värld använder vi vår energi till att rationalisera,
berättiga och förneka ansvar till förmån för egen vinning.
Schwartz nämner i artikeln några finansmäns svindlande affärer,som exempel.
Tony Schwartz dom mot dessa toppchefer,är krass och hård;de saknar ett aktivt inre liv.
Han förundras över hur många människor så framgångsrikt har kunnat systematisera,
information med teknikens hjälp för att göra den tillgänglig för alla,
samtidigt som vi inte lyckats göra det med våra egna inre kartor.
Frågan är väl bara hur man undviker finansfifflarnas fartblinda självbelåtenhet.
Och att som Viktor Crawford, bedra oss ända ned i graven.
( En berättelse som nämns i T Schwartz bok om en toppchefs svindlande ).
Revolutionen kommer menar Tony Schwartz när chefer har modet,
att koppla ihop sitt inre liv, med yttre beteende.
När de håller sig själva ansvariga för konsekvenserna av sina beslut,
och kan släppa sitt egen intresse.
När de inte bara ser till sig själva eller sina företag utan till det gemensamma bästa.
För där finns kraftkällorna som får oss att prestera bra,
och förnya vår energi så att den räcker ett helt liv.
Taget ur en artikel 24.4.2011 i Dn.
Tony Schwarz har tillsammans med Donald Trump,skrivit boken,
" The Art of the Deal "
Och har därefter gett ut en rad böcker.
Han har grundat och är vd i The EnergyProject.
menar Tony Schwartz.När det gäller självbedrägeri har vi alla en kapacitet
som är i det närmsta oändlig.De sanningar som vi väljer att se
är de som vi har möjlighet att påverka,oavsett hur bekväma de är.
Men även sanningar som vi inte kan se eller helt enkelt blundar för styr oss, omedvetet.
Självbedrägeriet blir ett skydd mot det obehagliga.Motsatsen till självbedrägeri är självmedvetenhet.
Hos alla tusentals chefer som jag har mött har ingen annan egenskap varit så frånvarande,
och så lågt värderad, skriver Schwartz.Istället för att se djupare, ta oss förbi våra egna begränsningar
och förstora vår värld använder vi vår energi till att rationalisera,
berättiga och förneka ansvar till förmån för egen vinning.
Schwartz nämner i artikeln några finansmäns svindlande affärer,som exempel.
Tony Schwartz dom mot dessa toppchefer,är krass och hård;de saknar ett aktivt inre liv.
Han förundras över hur många människor så framgångsrikt har kunnat systematisera,
information med teknikens hjälp för att göra den tillgänglig för alla,
samtidigt som vi inte lyckats göra det med våra egna inre kartor.
Frågan är väl bara hur man undviker finansfifflarnas fartblinda självbelåtenhet.
Och att som Viktor Crawford, bedra oss ända ned i graven.
( En berättelse som nämns i T Schwartz bok om en toppchefs svindlande ).
Revolutionen kommer menar Tony Schwartz när chefer har modet,
att koppla ihop sitt inre liv, med yttre beteende.
När de håller sig själva ansvariga för konsekvenserna av sina beslut,
och kan släppa sitt egen intresse.
När de inte bara ser till sig själva eller sina företag utan till det gemensamma bästa.
För där finns kraftkällorna som får oss att prestera bra,
och förnya vår energi så att den räcker ett helt liv.
Taget ur en artikel 24.4.2011 i Dn.
Tony Schwarz har tillsammans med Donald Trump,skrivit boken,
" The Art of the Deal "
Och har därefter gett ut en rad böcker.
Han har grundat och är vd i The EnergyProject.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Det är många människor som befinner sig i en farlig relation, eller har tagit sig ur en farlig/förgörande relation. Sedan finns det många ... -
Har du mött den så "villige".Den så villige just dig som människa. Den så villige just dig som människa. I den ömsesidiga vilj...