Den Säkra Sidan.

Att befinna sig på den säkra sidan är alltid skönt.
Befinner mig nu på den osäkra sedan cirka 10 veckor tillbaka.
Då jag fick beskedet om att jag har en tumör.
Efter 2 biopsin så står jag fortfarande på den osäkra sidan.
Började att undra idag om provsvaret som skulle ta en vecka.
Och idag har den veckan gått.
Och jag har inte hör någonting.
Jag börjar efter att behålla lugnet.
Att ladda upp för att ta kontakt med sjukvårdsapparaten.
Börjar att ringa och det blir,5 till  6 samtal från mobil,med dålig uppkoppling,
där jag nu befinner mig på semester.
Och jag kommer till sist fram till rätt källa.
Och får prata med en minst sagt stroppig läkare.
Nyutexaminerad?
Eller enbart fackkunnig utan social kompetens.
Till att bemöta patienten som en helhet.
Bestående av kropp själ och en människa som har rätt till att ställa alla frågor.
Samt rätt att få olika syn på vad som kan ska eller måste göras!
Empatistörd!
Ja det verkar vara så när man pratar som en robot utan engagemang.
För den patient som man pratar med.
Jag får bara svaret,igen, inget svar.
Men direktiv om att jag måste sövas ned och man går direkt in i tumören.
För att  ta  det material som man behöver.
Ja men varför då,och varför kan man inte se tillräckligt av de prov som redan tagits.
Undrar jag.
Och får till svar ring till cytologen.
Ja men ja men....
Jag frågar och jag undrar.
Och säger att jag tänker inte göra någonting som innebär ett ingrepp som alltid innebär en viss risk.
Om det inte är absolut nödvändigt.
Du får en läkartid om en och en halv vecka svarar läkaren.
För att lyssna på lungor och hjärta inför ingreppet.
Och det är nu som jag blir som mest taggad.
Att vara en frågvis och besvärlig patient som inte går med på någonting.
Som absolut inte är livsnödvändigt.
Och för det finns ju inga garantier eftersom det är en tumör som jag har.
Och så länge den inte är friskförklarad.
Så kommer jag att vara på den osäkra sidan.
Men jag ska ta reda på alla fakta,innan jag går med på att skäras i och sövas ned.
Det värsta som jag kan tänka mig.
Och jag vet ju av erfarenhet.
Att man ska alltid prata med två helt oberoende av varandra läkare.
För att få de svar som man behöver för att själv kunna avgöra den ena eller andra åtgärden.
Och jag har alltid i åtanke i kontakt med kirurgin.
Att det bästa en kirurg vet är att få skära i människor.
Som en klok man en gång sade till mig.
Ja det kanske är lite överdrivet?
Men det verkar faktiskt stämma i verkligheten.

Jag Hade Glömt...

Jag hade glömt alla timmarna.
Glömt hur den röda vallmon ser ut.
Där i det vajande gula sädesfältet.
Jag hade glömt ljuset.
Det där fuktmilda gröna.
Majsfälten.
Jag hade glömt fågelboet.
De små små ungarna som såg ut som de varit döda ett tag.
Men som plötsligt öppnar ett öga och ett öga till.
Jag hade glömt hur en hel semester kan försvinna på ett rum.
I en ofattbar tystnad.
I ett ofattbart drama.
Jag hade glömt tiden.
Glömt havet.
Hur det smakar efter ett regn.
Jag hade glömt tårarna.
Vinden som blåser upp till storm.
Jag hade glömt tankarna.
Glömt den där ofattbara kylan.
Det där motståndet.
Glädjelösheten.
Förgörandet av allt vackert.
Allt varmt nära och pulserande.
Hjärtat som slår.
Händer som rör sig.
Jag hade glömt alla nätter utan slut.
Glömt det där mörkret.
Glömt den där kvällssolen.
Som färgar alla ansikten rödskimrande.
Jag hade glömt hur barnen springer runt runt.
Där på den stora tomten.
Utanför det vittrade trähuset.
Tills solen går ned.
Och allt är stilla.
Och allt är klarhet.
Allt är liv.

Det var det enda...

"...Han drömde inte om himlen och inte om
graven när han dog.Han drömde han glömt stänga fönstret
och att en dörr stod och slog"

Bo Bergman..