Samla mig.

Jag samlar alla de där orden tillrätta i min mun.
Jag letar efter dem,som små diamanter,som slipas en efter en.
Jag sträcker ut dem i mina händer.
Kupade som i en skål,till dig.
Och jag vet ju att jag skulle bara förlora dem om och om igen.
Om du tar emot dem.
De inristade orden.
De orden och den kärleken som du sökte och fick.
Och som du använde dig av för att sedan  kasta bort i din container.
Går ut på balkongen och söker efter,tecken,
tecken efter din hud och dina händer.
Men det är bara en neonupplyst himmel som jag ser här.
Ingen fullmåne ännu.
Jag går nedför trapporna och ut i kylan.
Och då hör jag dom,vargarna som ylar.
Långt därborta i skogen.
Dom vill hem nu.
Tillbaka till grytet.
Det som försvann i snömassorna,och begravdes under isen.
Jag följer deras spår,som försvinner in i  mörkret.
Jag tappar bort dem.
Går hemåt igen.
Samla mig.

Nu vet jag.
Du finns inte.
Du tog inte emot någonting.
Du tar inte emot någonting.
Du är aldrig där.
Aldrig här.
Och du har aldrig funnits.
Mer än som en lögn.
Din lögn som serverades på ett silverfat.
Och slutade i din egen ihop snickrade container.
Fullständigt ofattbart.