Det Grandiosa Egot.

Den där tomheten,kylan,objektsynen.
Uppblåstheten,illviljan,maktfullkomligheten.
Cynismen,katt och råtta lekarna.
I avsaknad av respekt,kärlek,empati och välvilja.
Föraktet och det fullständiga egot.
Utan nåd.
Att möta allt detta i en annan människa.
Och inse att det finns ingenting annat att möta där.

Julian Marley - Boom Draw (best Reggae songs ever)

Turn Your Lights Down Low

Bob Marley & Lauren Hill - Turn Your Lights Down Low

In I Skogen.

Skogen som jag skrev om kom tillbaka i en dröm.
Det började att mörkna,då jag var på väg.
Jag skulle  in i skogen för att hämta någon och någonting.
Skymningen som kom direkt inpå.
Jag kom på i drömmen,att jag hade helt glömt bort tiden.
Och det där ofrånkomliga mörkret som bara kom.
Det där mörkret som var på väg nu.
Så hotande, och nära nu.
Jag tänkte på att i skogen så finns det inga lampor som lyser upp.
Och rädslan kom i tankarna på hur skulle jag klara av att hitta fram.
Skulle jag se stigen  som jag  gick på ?
Och så var det min yngsta dotter,
som befann sig där inne i  skogen i ett hus.
Huset som var som  ett slags kollektiv,
med en hel del speciella människor.
Hon skulle ju börja undra varför jag inte kom dit som sagts.
Jag började att ropa hennes namn.
Men hon skulle ju aldrig kunna höra mig.
Jag var för långt borta.
Jag började att gå längre och längre in i den mörka skogen.
Vaknade av en djup tyngd,som i en hypnos.

Riskera Något Någon Gång.

Man måste riskera någonting.
För att finna någonting.
Även med risken att falla.

Lyckan Nu.

Gone For Ever.

Det där ljuset återigen.

Stigen mellan husen.
Isen som smälter succesivt bort.
Jag ser skogsharen som springer så snabbt,
och ser så stark ut.
Tätt intill motorvägens buller - plank.
Till synes ovetande  om den väntande,blixtsnabba,
ofrånkomliga döden på andra sidan.
Varifrån kommer dessa skogsharar?
Några som jag ser då och då  här i bostadsområdet.
De verkar som om de förirrat sig hit.
Egentligen hör de ju inte hemma här.
Utan i skogarna,fritt löpande över markerna!
Jag samlar återigen orden,

alla de där orden.
Jag samlar dem om och om igen.
Och om jag formulerar dem om och om igen.
Formar dem som kyssar.
Så vet jag.
De skulle falla,en efter en.
Falla ned som droppar,
som kroppar,emot vattenytan.
Splittras direkt.
"Gone For Ever".

Imperiet - Märk Hur Vår Skugga

Glassbilen

Glass - bilen kör runt vecka efter vecka, samma pinglande och höga ljud.
Som alltid får mig  att tänka på en tyst och ödslig känsla i ett  villa område i USA.
Detta ljud som man har hört i åratal vart man än bott.
Så även här nu inflyttad till detta område så kommer man såklart inte undan ljudet från bilen.
Finns det några barn i området  som vill köpa hem glass?
Inte så många troligen nu i Februari.
Hem ljuva hem!
Mörkret har fallit inte lika tidigt för nu är ljuset på väg.
För varje dag så blir det några minuter tidigare ljus och senare mörkt.
Trött av vintern,trött av mörkret.
Mössan och vantarna kvar.
Tunga vinterkappan.
Vinterstövlarna som har spruckit och släpper in den smälta snön.
Äldsta dottern är nu  i Thailand inte som turist utan som studerande.
Sitter där nu i fuktig värme och njuter.
Lilla mamma som har varit på sjukhus igen,nu ont i ryggen hemska smärtor.
Får bli inlagd för smärtlindring.
Reser upp till henne ofta nu.
Förut gick det åratal emellan.
Men hon har rest hit i alla år tills kroppen inte längre orkade.
Käraste mamma så skör nu som en liten fågel.
Livet som finns kvar men sårbarare än någonsin.
Orkar inte tänka tanken nu på att förlora henne.
Allt praktiskt som måste tas itu med i vardagen.
Ja herregud hur ska man hinna med allt?
Träna, jobba, städa,tvätta,laga mat,röja,prata,tänka,skapa,utvecklas,
handla, umgås, nej det går inte ihop.
En sak i taget.
Ställ inte mer krav än de som går att genomföra på en dag.
Tiden är inte oändlig helt klart!

Samla mig.

Jag samlar alla de där orden tillrätta i min mun.
Jag letar efter dem,som små diamanter,som slipas en efter en.
Jag sträcker ut dem i mina händer.
Kupade som i en skål,till dig.
Och jag vet ju att jag skulle bara förlora dem om och om igen.
Om du tar emot dem.
De inristade orden.
De orden och den kärleken som du sökte och fick.
Och som du använde dig av för att sedan  kasta bort i din container.
Går ut på balkongen och söker efter,tecken,
tecken efter din hud och dina händer.
Men det är bara en neonupplyst himmel som jag ser här.
Ingen fullmåne ännu.
Jag går nedför trapporna och ut i kylan.
Och då hör jag dom,vargarna som ylar.
Långt därborta i skogen.
Dom vill hem nu.
Tillbaka till grytet.
Det som försvann i snömassorna,och begravdes under isen.
Jag följer deras spår,som försvinner in i  mörkret.
Jag tappar bort dem.
Går hemåt igen.
Samla mig.

Nu vet jag.
Du finns inte.
Du tog inte emot någonting.
Du tar inte emot någonting.
Du är aldrig där.
Aldrig här.
Och du har aldrig funnits.
Mer än som en lögn.
Din lögn som serverades på ett silverfat.
Och slutade i din egen ihop snickrade container.
Fullständigt ofattbart.

Ett Brev.

" Natten är svart / guld / brev är stjärnor / vi är stoftet som talar ".

Ett brev från Michael Strunge.

Återgett ur boken.
Michael Strunge.
En biografi.