Ett Värdigt Avslut

Alla människor är värda att få ett värdigt avslut.
När det gäller att dö eller att avsluta en relation.
Tänker på alla som arbetar inom sjukvården.
Alla de som hjälper människor i livets slutskede,att få dö en värdig död.
Oavsett bakgrund omständigheter ålder eller orsak.
Alla som ger smärtlindring,ger omsorg,bäddar rent,
tvättar en kropp som inte klarar detta själv.
Klär i rena fina kläder,matar,tröstar,plåstrar om.
Och som tar detta åtagande i full respekt och omtanke för den människan det gäller.

Samma slags respekt och ansvarstagande och åtagande.
Gäller det att ta för en relation som inte höll.
Ansvaret och det åtagande av att inleda en relation.

Och speciellt om relationen baserades på den stora kärleken och själsfränden.
Att ge respekt för det som var kärlek och som var en relation.
Be om förlåtelse för det destruktiva  som skapades.
Att ge förlåtelse,att reda upp,och reda ut,det som var,det som inte blev.
Det är så mycket lättare då,att försonas med det slutgiltiga.
Att man måste säga adjö.Om man nu måste avsluta relationen.

Det svåraste som finns gällande relationer.
Är att mötas och att skiljas,som en par-terapeuft sade.
Och det är fantastiskt som par-terapeuften sade.
Att möta människor som inte ger upp,utan kämpar vidare,
trots fel och brister som vi alla har.
Trots misstag,snedsteg och illagörande,trots det ena och det andra.

Finns det verklig kärlek och vilja till närhet och en "relation".
Finns kampen och viljan till att utvecklas och att gå till mötes.
Ja då kan relationen leva vidare och vidare i all oändlighet.
Men saknas kärlek för en själv och saknas respekten och åtagandet för relationen.
Ja då vet man att det finns ingen där för en själv och det finns ingen  verklig relation.
Inget verkligt möte i det mötet som man själv trodde var ett möte.
Men som skulle visa sig till att vara ett missbruk av ens egen potential vilja kraft och engagemang.

Och gällande mötet med en sex,kärleks och relationsmissbrukare.
Samt alkoholist och någon form av personlighetsstörning.
Så saknas utvecklingspotentialen.
Och passionen och attraktionen är bara en kick för det tomma och kalla egot.
Att tanka upp sig själv av det man innefattar som människa,läs: objekt.
Objektet för en grandios egoist och missbrukare.
Och allt det som man själv trodde som människa att man mötte.
Existerar alltså inte mer än en kick för missbrukaren och egoisten.

Det tar tid att förstå innebörden av det missbruk av en själv som man faktisk har varit med om.
Kicken och trippen för sex,kärleks och relationsmissbrukaren.
Själv "går denne vidare" som om ingenting har hänt.
Och det har det ju inte heller för missbrukaren av "människor" och "relationer".
Alla människor är utbytbara objekt.

Och den grandiose egoisten och missbrukaren går vidare utan att vända sig om.
Efter den människa som var i "relationen".
Går vidare som den grandiose kallar sin missbrukare väg genom livet för.
Genom kroppar hjärtan och själar.

En chock för livet för den som har varit med om att sänkas och kränkas.
Och missbrukas.Allt det som kan kosta den människan som möter,
en grandios egoist och missbrukare  sitt eget liv.

Och den kärlek och empati den tid som gick till en grandios egoist och missbrukare.
Visar sig till att ha varit en bortkastad tid.
För den människa som trodde att ha mött en annan människa.
I ömsesidig vilja  till kärlek och intimitet.
Allt en lögn och ett bedrägeri för den grandiose missbrukaren och egoisten.
Som själv kickar av att efter sin missbrukare-resa.

Kickar av att jaga vidare efter en ny vem som helst "människa".
Och kickar av att vända ryggen emot den "människa" som kryper omkring på botten.
På botten efter ett krig.Det krig som en grandios egoist och missbrukare utövar.
Emot det objekt som målmedvetet sökes för att kicka upp sitt tomma ego av för en tid.
Och för att kunna agera ut sina drifter sina behov och sina tillkortakommanden.

Därför är all kunskap viktig för den som har mött det grandiosa vansinnet.
Det vansinne som består av egoism hat illvilja kyla och tomhet.
Allt det som den grandiose visar upp i fullt dagsljus när slutet är nära.
Slutet på missbrukare resan för den här gången.

Och ett värdigt avslut kan aldrig ske med en grandios egoist och missbrukare
Eftersom respekt saknas för den "människa" som har varit där.
Har varit där i tron av att ha mött varandra i en ömsesidig vilja till varandra.
Allt en enda lögn och ett bedrägeri för den grandiose.
Allt det som man som människa inser bit för bit del för del dag för dag.
Då pusslet läggs av en själv efter att ha mött den kalla och tomma egoisten och missbrukaren.
Den utan all värdighet kärlek ansvar solidaritet och välvilja.

Tystnaden

Tystnaden den är effektiv,
för den lämnar inget utrymme.
Den ger tomhet, och tomhet triggar.
 Att aldrig få de där svaren,
 man borde ha fått
,för längesedan.
Förklaringarna, förståelsen,
förlåtelsen,försoningen.
Kort sagt att få mötas,
 i den kärlek och respekt man är värd,
 som den människa man är och alltid varit.
Den som utövar tystnadens makt,
den vet vad den gör och ger.
Det är frågorna som plågar en människa mest,
 som en präst uttryckte det apropå själslig vånda.
Men även om jag skulle ställa alla frågor, om och om igen,
 till den som utövar tystnadens makt.
Så skulle svaren alltid vara fyllda av icke kommunikation,
icke respekt, icke förlåtelse, icke försoning.
Tystnaden har alltid utövats som en stark makt faktor på alla maktarenor.
Inga kommentarer, personen har gått under jorden,  är ej anträffbar,
 kan ej nås för tillfället....!

Någon valde att Hoppa Idag

Idag valde en till människa att avsluta sitt liv,på egen hand.
Jag var på väg på tunnelbanan i morse ,stressad och målinriktad,
efter min dotters skolavslutning gjort upp tider med alla inblandade i min vardag.
På väg innan jobb, att vattna nyplanterade frön,
som jag inte hunnit vattna på 1 vecka i mitt fulltecknade liv.
Men tunnelbanan hann jag in i, då ropar föraren ut i högtalarna inne i vagnarna ,
här kommer vi att bli stående i minst 20 minuter.
Jag utbrast spontant men shit då.
 Runt omkring mig satt tonåringar som tagit studenten eller var på väg att göra det.
Dom utbrast detsamma,en tjej sa men shit också pratande i sin mobil,
någon har hoppat framför t banan  vid slussen,
men shit då men shit då.....!
Alla tonårstjejer runtomkring mig,
gapade och kastade sig in i en tunnelbana åt andra hållet istället.
Detsamma gjorde jag,funderade hur jag skulle ta mig dit jag skulle.
Jag hade förlorat min riktning plötsligt och utan förvarning.
Då kom jag på det,men herregud en människa har valt att ta sitt liv,
 för en kort stund sedan,
och alla bara stressar runt och blir irriterade
 att ej komma dit vi ville just nu.
Jag valde någonting annat att göra istället,
och ringde upp min kära vän och talade om detta och om,
allt annat i livet,som känns viktigt.
Varje gång en människa dör
 blir vi som fortfarande lever påminda om att vi lever,
men  att döden finns närsomhelst och påminner om oss att fundera över  våra egna liv.
Och varje gång en människa har valt att ta sitt eget liv
 berörs många människor runt omkring.
Med så många frågor som aldrig kommer att få några svar,
bara teorier,om varför?
Varför ?
Och min tanke är att det måste finnas någon just då att kontakta,
i den där totala övergivenheten
i den stunden då en människa  överväger eller tar det oerhörda beslutet,
att beröva sig själv sitt eget liv
Att överge sig själv och därmed alla andra.
Att kontakta någon,
söka en annan väg i stället för att göra det.
Hoppa framför ett tåg,eller liknande.

En Tillfällighet....

Det finns två människor i mitt liv,som har haft lika ambivalens i relationen till mig.Den ena var en kvinnlig vän.Som kontakten bröts mellan oss två gånger.Med många års mellanrum då vi återsågs en kort tid.I går skulle jag åka med tvärbanan som jag aldrig åker med i vanliga fall.Åkte dessutom en halvtimme tidigare än vad jag behövde.Går in i en av vagnarna sätter mig efter tvekan gå till höger eller vänster.Brevid en kvinna.Tittar till efter några sekunder,och upptäcker det är hon.Går ej att låta bli att säga hej,sedan var samtalet igång.Hon berättade om något mycket allvarligt som hänt henne.Jag började att gråta,sedan skrattade vi medans vi talade.Hon såg  lite  tveksam ,lite skuldmedveten ut  när hon skulle gå av men sade vi hörs på något sätt...

När spelet var slut

När spelen var slut,din teaterscen var ödelagd.
Åskådarbänkarna  stod tomma.
Ridån gick varken upp eller ner.
Strålkastarljusen hade alla slocknat en efter en.
Texterna hade tragglats om och om igen ur ditt välskrivna manus.
Ingen orkade lyssna längre,allra minst jag.
Du dök upp en dag med en ny skådespelerska,
du sa att ni inte hade mötts på "Din Teater",  men på en dejtingsajt.
Du var inte ens kär verkade det som.
Men det var lugnt sade du.Är du lycklig ?Frågade jag.
Du svarade som alltid på denna fråga.
Lycklig är man väl aldrig.
Du passade på att tala om hur dåligt allt varit mellan oss.
Jag tände en cigarett medan jag lyssnade på dina sedvanliga predikningar.
Allsmäktiga utlägg, varvat med nöjet, att ha fått in ytterligare en kil i mitt hjärta,som vanligt.
Jag läste om dig en dag  några år efter det sista samtalet,vad det stod, kan jag inte berätta nu.

Men ditt öde verkade utstakat.
Vilket det kanske är för oss alla?
Fast jag tror man har ett val,alltid!
Jag går förbi ,din tomma teater ibland,den har börjat se skamfilad ut.
Jag gråter lite sentimentaliska tårar,över tiden som var,det som inte blev....
Och jag kan inte tacka dig för någonting för vad du gav mig i "relationen".
Det enda jag minns nu är allt det du inte gav,och aldrig kan ge.

Bara Relationer

Läser om Karin Alvtegen i Dn idag.Om ett par månader kommer hennes bok ut som heter" En sannolik historia" Som är en relationshistoria som helt saknar våld och kriminalitet.-Jag Zappade bland Tv kanalerna en fredagskväll på bästa sändningstid Efter bara några minuter hade jag tittat på 8 mord 2 våldtäckter och flera misshandelsfall som var underhållningsvåld.Då kände jag att jag fått nog,förklarar hon och påpekar att hennes två senaste böcker -"Skam" och "Skugga"-inte var skrivna som några riktiga deckare.Den nästkommande boken kommer att skilja sig en del jämfört med de tidigare. Själv beskriver hon det som att den här gången börjat i botten och jobbat sig uppåt. Istället för som tidigare då hon startat i botten och grävt sig neråt.Den som läst Karin Alvtegens böcker är också  bekant med hennes förmåga att måla upp de olika karaktärerna med alla deras brister och skavanker. Själv säger hon att det var något som hon lärde sig efter att ha gått i terapi i flera år,vilket hon påpekar är ett av hennes bästa beslut.Det var efter att hennes bror avlidit i en klättringsolycka som Karin till slut insåg att hon inte orkade bära på all sorg och sökte hjälp.Under lång tid var hon sjukskriven,men på vägen ut ur mörkret väcktes skrivarlusten.Taget ur Dn Familj Måndag 7 Juni 2010.Karin har skrivit 5 Romaner .Debuterade 1998 med boken Skuld har därefter gett ut 4 romaner "Saknad ", "Svek", "Skam"och "Skugga ".

One Day In Your Life

"One Day In Your Life "
 
En låt som Michael Jackson sjunger på en samlingsskiva från 80-talet.
Inköpt på Emmaus av min son för 10 kr. Ja tänk dig att du vill vara "One Day In My Life"!
Det skulle kanske kunna räcka för en sån som dig.
Bara "One Day,"skulle räcka för dig,men inte för mig.

Jag nöjer mig aldrig mera i mitt liv, med att känna den där längtan,
som Michael J sjunger ut i denna låt. Alla dagar som gick åt till att vilja vara med dig.
Alla dygn bortkastade till ingenting eftersom allt med dig blev till ingenting.
Att sitta och vänta frustrerad förbannad uppriven men med en längtan i grunden,
att få vara med om det som jag trodde var att vara med om dig i kärleken.
Allt som du påstod dig att söka med just mig.

I MISS YOU

Ja jag miss you very very much.
Trots allt!
Det var nu vi möttes,
 denna årstid då allt stod i full blom,
och vi gick där på trottoarerna och hade funnit varandra !
Vi pratade som man bara kan göra,
då någonting har väckts och börjat spira,
förtjusningen i varandras själar !
Ögonkontakten allt precis,
 allt är intressant.
Men jag vet ju att du inte,
"Miss Me So Very Much"!
Du har gått in i glömskans regioner,
 där allt är förlorat,
utplånat,som ett stick av en geting,
 påminns du kanske i dina minneskammare,
om allt som var, om allt som blev,
som inte blev, som kunde ha blivit så mycket mera !
Men nu är nedsmulat till några flagor,
som kastats av dig utifrån  den där bron,
 där vi stod då,
"och du ville mig"....!
(Och jag ville dig) !