Tagit provet. Väntar På Svaret.

I morse var det då dags.
Datomografin och punkteringen.

Tog bussen,till sjukhuset.
Nervös.
Tog lång tid.Trafikköer.
Försenad.
Rusade in i entren.
Tog hissen en trappa upp.
Fem minuter sen så hör jag  mitt namn vid kassan,
ropas upp därnere i den långa korridoren.
Jag betalar.
Går sedan ned i korridoren.
Jag ropade in i som ett rymdskeppsrum.
Hallå, jag tror att jag blev uppropad nyss.
Jaha där är du vi trodde du inte skulle komma,
säger en sköterska som kommer som en ängel från ett rum.
Sköterskan visar mig fram.
In på den smala britsen.
Lägger mig ned med armarna utefter sidorna som paralyserad.
Blickstilla.
Apparaten som snurrar runt som ett rymdskepp ovanför bröstkorgen.
Läkaren som strax innan frågar vet du vart den sitter.
Ja jag tror det är här säger jag och rör vid nyckelbenet.
Jag tycker att jag känt den efter röntgenbilderna.
Vi hittar den säger han bestämt och allvarligt.
Jag ligger ned och ser det röda ljuset vibrera gång på gång.
Jag brukar blunda för att kunna slappna av vid sådana där spända tillfällen.
Men nu klarar jag inte det.
Med den gråvita apparaten tätt,tätt intill mig.
Hör ett snabbt vibrerande ljud.
Gång på gång.
Börjar att känna mig lätt svimfärdig efter några minuter.
Efter att ha fastat sedan igår kväll.
Läkaren rör hårt och bestämt just där jag anade att  tumören sitter.
Sedan säger han.
Jag gör ett stick här bara för att markera vart den sitter.
Jag frågar ängsligt är det provet som tas.
Han svarar inte och försvinner.
Jag väntar bara på att det snart ska vara över.
Plötsligt är han där igen och det sticker till hårt och skoningslöst.
Jag rycker till och ropar aj.
Sedan kommer han med en liten grå konstig plastapparat.
Som han håller ovanför,där han nyss stack in nålen.
Jag bara väntar på att ett nytt stick ska ske.
Men nejdå.
Vilken lättnad !
Han försvinner igen.
Sköterskan kommer  fram till britsen och småpratar med mig.
Om det ena och det andra och livet och allt som händer och sker.
Sedan kommer en annan läkare och säger det är ett okey prov så det är klart nu.
Jag reser mig snabbt upp och ser hur den andre läkaren är på väg fram emot mig.
Hinner in bakom draperiet och tar på mig behån.
Han kommer fram till mig när jag gjort det.
Och frågar vart sitter den och frågar om han får känna vart tumören sitter.
Jag svamlar någonting om vart jag tror att den sitter.
Han gör en liten grimas när jag säger vart jag tror att den är.
Svårt att känna här säger han och fingrar lite nedanför mitt högra nyckelben.
Jag frågar när får jag svaret.
Kanske till Midsommar svarar han.
Den andre läkaren mumlar i bakgrunden något  namn.
Den andre säger då nej det dröjer nog en vecka,
eftersom det är en remiss som skickats från en läkare.
Ute i korridoren på väg ut ser jag sköterskan och jag säger.
Tack och Trevlig Midsommar!
Detsamma till dig svarar hon.
Jag går ut i solen igen.
Lätt vimmelkantig.
Med en liten plåsterlapp nedanför nyckelbenet.
Och nu bara väntan på ett svar!
Sätter på mobilen.
Och läser flera sms.
Hoppas det gick bra tänker på dig!
Håller tummarna för dig!

Det är bara kärlek här nu och det är bara solen som lyser.
Jag svävar fram till närmaste fik.
Och möter en av de käraste vännerna.
Livet pågår.

Kärlekens Kraft.

Det är i kärleken.
Som kraft och glädje växer.
I det verkliga mötet.
Välviljan.
Tilliten och glädjen.
Det är ett under när det sker.
Utan alla ord.
Jag finns här.
Du finns här.
Vi lever.
Nu.

Jag Ser Vattnet Nu.

Jag ser det.
Ser det nu.
Det blå.
Vattnet.
Jag simmar.
Jag går.