Staden Har Vaknat.

Staden har vaknat nu,
jag ser röken, som fladdrar ut i det röda stråket,i himlen,som en lägereld.
Trummor,och händer, en jojk,som tonar ut,över bilarna,som ser ut att krypa fram,långt därborta.
Jag vaknade nyss upp av en dröm,där jag stod i en dörr.
Och skrek ett namn,rakt ut i mörkret.
Min röst liksom ekade,då jag gång på gång ropade,och ropade namnet.
Jag såg ryggtavlan på personen,som gick bara längre och längre bort.
Men plötsligt vände sig om för att komma dit jag stod.
Men då visade sig det vara någon annan person som sänts fram i stället.
Nej det är inte dig jag ropar efter sa jag.
Jag vaknade upp med hjärtklappningen.
Skrikande namnet en sista gång i drömmen.
Kylan biter sig kvar,någon försöker med att få loss en fastfrusen,
vindrutetorkare på bilrutan.
Och nu  minns jag  även händerna, i drömmen,någons ömma händer,som tog tag i mina handleder.
Lade dom i kors för att visa hur man bäst trummar på ett bord.
Jag var lycklig i drömmen av de där händerna,av den människan.
De glada ögonen,den varma,vidöppna utstrålningen.
Förälskade,satt vi där intill varandra,lite blyga,leende,sådär som man ler då!
Och den där glädjen,inom mig av att veta,att vi vill varandra.
Skulle jag våga att visa det,var känslan i drömmen.
Staden vaknar nu,jag tänker på fåglarna,i kylan.
Kvinnan som varje dag,går förbi huset med sin hund,
och bär en kasse fylld med bröd.
Kråkorna som flyger i flock efter henne,och hunden.
Brödsmulorna som små steg bakom dem.
Dom verkar känna igen dig sa jag,igår,till henne.
Ja jag går ju här med hunden varje dag.
Jaha är det därför sa jag,du matar dem.
Ja  i flera år nu sade hon och log lite generat.