Självmord är ingen sjukdom.

Självmord är ingen sjukdom-men kan utlösas i skuggan av ohälsa.

En människas lott är inte alltid lätt.Att orka.
Att lyssna till  och se världen och människorna omkring sig.Att inte utestänga de som älskar en
och bottna i att du är värd att älska och att det du väljer har ett värde för dig själv och andra.
Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.
I affekt och förvirring  kan också saker ske som oåterkalleligt skadar en själv
utan att tanken var sådan från början.
Varför en människa gör något som skadar henne själv och riskerar hennes eget liv
 är inte lätt att svara på.Självmord sker i Sverige i ökad omfattning bland unga,sjukskrivna och människor med olika statistiska signaturer.
För dessa grupper måste mer göras.Inte minst måste hälso-och sjukvården erbjuda relevant hjälp och stöd i rimlig tid.
Men,det finns ingen osviklig individ fokuserad medicinsk diagnostisk metod för att med
vetenskaplig evidens tvärsäkert säga att en specifik individ kommer att ta sitt liv om inget görs.
Inget kemiskt prov lyser grönt eller rött i labbet.


Självdestruktivitet kan bero på ett otal olika bakomliggande faktorer.
Fokus från den professionella vårdens sida måste ligga på en medicinsk utredning
 om det finns en kopplad psykiatrisk problematik som ökar risken för självdestruktivitet och om den eventuella problematiken är behandlingsbar.
Övervakning och fysisk kontroll av människor med självskadebeteenden eller är självmordsbenägna kan tillfälligt stoppa någon från att ta sitt liv,
men forskning visar att det inte självklart leder till att risken minskar.
Istället kan destruktiva beteenden eskalera i konfrontation och innebära ökade risker för människor med dessa beteenden även när de befinner sig i den kontrollerande miljön.
Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle.
Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv.


Men vi kan inte låtsas som om det med vetenskaplig exakthet går att förutspå vilken individ som kommer att ta sitt liv och prioritera därefter.
Illusionen om diagnos och behandling av destruktiva handlingar är inte bara fördummande utan rent ut sagt farlig och kontraproduktiv för god vård.
Alla som i akut kris lyckas nå vården och psykiatrin måste få adekvat hjälp som länkar vidare till stöd
till långsiktig psykisk hälsas alldeles avsett suicidpreventionens kvalificeringskontroll
och checklistor för dagen.
Även förebyggande och tidiga insatser har ett värde,på sikt också för det morbida måttet suicidalitetsstatistik.


Psykiatrin behöver både ett djup och en bredd.Socialpsykiatri,skola och arbetsplats
behöver såväl handlingsplaner för akuta kriser som ett långsiktigt arbete för att främja människors
psykiska hälsa.Tyvärr saknas denna helhetssyn i det offentliga samtalet
om resurser och prioriteringar.
Likaså kvarstår lite svävande kärnfrågor som exempelvis när/hur erbjuden behandling
 i psykiatrin bäst utvärderas,justeras  eller avslutas utifrån brist på adekvat effekt.En evidensbaserad vård
kräver faktiskt att insatser utan effekt eller insatser som förvärrar tillstånd så snart detta kan konstateras avslutas och vid behov ersätts av andra.

Texten skriven av
Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH   och återgiven ur föreningens tidning Revansch.