Novellskiss till Heroes,ett romanförsök

I
I will be king
And you
You will be gueen

- David Bowie,Heroes

Han rökte dagens första Marlboro.Han låg i sängen.Han kände sej tung.Det var som om huvudet fylldes av röken;den gjorde honom yr.Han hade inte sovit mycket.Det hade varit ytterligare en av dessa nätter,intensiv och planlös läsning av Blake och Marino,lakanen klibbiga,maniskt brevskrivande,sprit,förvirrade och lugnande promenader genom höstens nattstockholm.
Timmar av vanlig sömnlöshet.
Smulor på golvet.Fastnade på fötterna.
Framför backspegel.Tovigt hår,ångestblå halvmånar under de trötta ögonen,röda kanter.
Och skäggstubben hade trängt sig upp ur askhuden,tät och halvcentimeter lång.
Han blev inte ens rädd.På väg mot undergången och lika bra det,tänkte han.
Och när det kallklara vattnet stänkte mot det hetfebriga ansiktet greps han i ett slag av visionerna av henne,hon hette Lotte,hon hette Beatrice,och Amanda,hon hette Helene och Laura,
hon hade många namn och för att få henne liksom på distans hade han gett henne namnet Kim,egentligen hette hon något annat.

För Kris var hon Kim och inget annat.Kim.
Men visionerna är skoningslösa,de blåser förbi,kalla och obevekliga,hennes svarta hår,fladdrade där hon gick,å-hennes gång.snabb och självsäker,halvspringande.
Den var typisk för hennes sätt att vara,hon var hela tiden på väg.Snabbt.Bort.Från honom absolut,
från kärleken,javisst,från ansvar helt klart,från verkligheten so what?Hon var på väg mot upplevelser och njutningar,nya erfarenheter-kickar,helt enkelt-som var så pass intensiva att de överskred,att de ned-kämpade hennes sorg.Den sorg han aldrig förstod orsaken till,men som alltid syntes i hennes ögon.Hennes vackra nedåt-lutande ögon(svarta levande nätter,som han sa till henne en gång när de låg helt nära varandra i sängen utan baktankar och ömhetsskulder,de bara v a r den gången) hennes
vackra ögon(det högra tittade in en smula,just så mycket att det blev pikant)
hennes vackra ögon i det sköra ansiktet.De små vackra brösten.Mannekänghöfterna.
Blixtsnabbt,det var i oktober,de vaknade upp efter en natt på Röda rummet,dimmiga utläggningar och
hemsinglande i en taxi vid tretiden på morgonen,Försök till knull och så somna in.
Uppvaknandet,hon satt mot väggen och rökte.Röda ögon.Det morgontrassliga håret viftande över brösten när hon skrattade.De drack en klunk av eftersläckningsvinet,det smakade fan,
och de skrattade än mer.
När de sedan åt frukost märkte de att det snöade.
Det snöade i oktober,och de försökte uttyda vad som kunde menas.


Han gick in i badrummet,in i kokvrån och ordnade frukost.
Han åt den sakta och metodiskt,han visste att det skulle inte bli så mycket mer mat under dagen.Svart kaffe och dagens andra Marlboro.Huvudet blev klarare,visionerna var tillfälligtvis under kontroll,
och tankarna var inte längre utströdda,brinnande dianegativ.
Han började känna sej redo för dagens arbete,han skrev.Han skrev framförallt brev till henne,Kim.
Han bombaderade henne med tjocka luntor,långa och tättskrivna dikter med hysteriska citat av allt
ifrån Vergilius och Giambattista Marino,via Shelley och Ekelöf till Eva Runefelt och Agneta Fältskog,alla uppgrävda genom vildsint mullvadsläsande nätterna genom-han slukade klassiker och veckotidningar(som hon lämnat efter sej)med samma aptit.Han gjorde teckningar och gav till och med en liten målning föreställande en hand på vilken en lärka satt.(Han var inte särskild originell.)
Naturligtvis besvarade hon aldrig hans brev.Men det betydde heller inte så mycket för honom.
Han var en Moses Herzog,men med skillnaden att det bara var han själv som skulle räddas.Och dessutom var han tvungen.För att bli kvitt henne och kanske - om han ska vara ärlig - i hopp om att vinna henne tillbaka.

Den tredje cigaretten,och han satte sig vid skrivmaskinen.
Ett kvarslitet brev från natten i valsen:

Kim älskade.Jag har lagt undan Lady Lazarus nu.Jag gråter
inte.Jag tycker inte synd om mej heller,hatar mej inte ens.
Jag har inte råd.
Har inte råd med självföraktet.
Eller hatet.
Du tror jag hatar dej - Det gör jag inte.Jag var tvungen
att göra det - i början.Jag var bara trogen Evangeliet.Överlevandet Evangelium.Ja,jag hatade dej;
jag blev en klingande cymbal,en ljudande malm,ett rovdjur med brinnande ögon i natten.
Jag satt i nattskuggorna och vässade mina hörntänder.
Men mitt hat,Kim växte sej så oerhört att det inte hade rum att expandera-jag sprängdes.Jag blev tom.

Han knycklade ihop brevet och slängde det i papperskorgen.Han satt vid skrivmaskinen och väntade på att ett nytt brev skulle ta form.Han skrev dem på en Underwood.En grå rätt sliten och gammal Underwood.Han hade fått den av henne.De hade varit tillsammans i någon vecka då hon kom upp till hans kvart på Brännkyrkagatan-efter den dagen var den deras- kånkande på ett stort paket.
"För kommande litterära storverk" hade hon skrivit på omslagspappret med röd tusch.
Han blev mycket glad.Han behövde en.Skrivandet kändes mer proffsigt så.På framsidan av maskinen hade han ett fotografi av henne.Det var en rätt dålig bild,underexponerad och lite suddig.Hon var klädd i urblekta blåjeans,indianmockasiner, och en violett mycket lång och slapp t-shirt.
Det svarta långa håret i vinden.Hon höll armarna om en stor ek och skrattade mot fotografen,som alltså var han själv.Hon såg lycklig ut.
Hon var glad,och när han tittade på bilden gjorde det alltid ont i honom.
Det gjorde det nu;han var tvungen att hamra bort det,och han skrev:

Älskade Kim
En nova.Jag är en nova.En stjärna som hastigt blossar upp för att slockna och bli en evigt öde,tyst himla-kropp,en fortfarande med  ett brinnande innandöme.

Han slet pappret ur valsen.
Herregud!Nova!Skärp dej!
Och plötsligt:skit i brevskrivandet,skriv en novell!Vänd
dej från henne!
Skriv!
Han blev alldeles hänförd,han gick en runda runt lägenheten,tände ytterligare en Marlboro,satte på kaffe,pratade högt för sej själv,satte sej,fingrade lite på tangenterna-och sakta fylldes rummet av knattrandet;

Vi satt hemma hos oss och drack vin och det kändes obehagligt.Middan!Vi hade gjort
i ordning en ganska så välsmakande fiskgryta,och den och tristessen och slentrianen och den på vägen någonstans förlorade förståelsen för varandra sköljde vi ner med Muscadet.
Det hade gått åt helvete för oss.
Vi visste båda två att förhållandet hade spårat ur.Men vi tvekade att snacka om det.Det var för känsligt.Vi skulle tvingas att erkänna för varann att all vår möda,alla ansträngningar,
all tid,alla nedlagda känslor och all kärlek.....allt skulle bara utmynna i ett meningslöst "jaså".
Det verkade så meningslöst så orättvist.
Vi satt framför Lördagsteven.Helt utlämnade åt varann.
(Middan,själva ätandet hade ändå gett oss en ursäkt att inte behöva befatta oss med varann.)
Hon i soffan.Jag i fåtöljen,djupt nedsjunken,axlarna högt uppdragna.Spänd.
Jag hällde i mej vin.Jag satt bakom grumliga pupiller och hällde i mej vin,
rökte hennes Gitanesoch försökte fixa tevebilden;absurda scener ur någon italiensk långfilm.
Det var lördag och det var förjävligt.
Den andra flaskan var tom,och jag hastade in i kokvrån för att hämta en ny.
Hon satt i soffan,huggen ur marmor,som det heter.
Min blick;ihärdigt stirrande in i väggen framför mej.
Jag orkade helt enkelt inte titta på henne.
Hennes blick gjorde brännhål i ryggen på mej,jag kände det!
Jag kunde den nu;Äckel.Äckel,gränsande till hat.
Och varje gång jag tittade på henne(eller som nu,när hennes ögon matades fram i inbillningen)
Blev jag påmind om nödvändigheten att lägga ned detta hyckleri,att lägga ned det så kallade förhållandet till de så kallade handlingarna,att packa ihop och flytta,
att helt enkelt göra slut.

Men jag stannade kvar.Varför? Lättja? Rädsla att bli ensam? Någon sorts kärlek?
Vana?Eller var jag rädd för vad som kunde hända henne?(Hon var en skör person,skörare än jag.)
-Är det nödvändigt det där?sa hon och punkerade tystnaden,när jag kom in i rummet med en
Liebfraumilch Blaue Nonne.
- Vadå?
- Vinet!Är det nödvändigt att dricka sådär?!
- Sådär.Vadå "sådär"?
- Skärp dej!sa hon sammanbitet,stirrande rakt fram-Du vet vad jag menar!
- Nej,sa jag,det gör jag inte.
Men det gjorde jag naturligtvis.Vinet.....ja,jag behövde det.För att stå ut med henne
- hennes nycker,hennes dåliga humör,hennes hopplöshet,hennes patetiska försök att verka intellektuell
(hon sa ofta saker som;Strindberg har rätt,det är synd om människorna)
och jag behövde det för att stå ut med att ja ligga med henne.

Men Kim hade aldrig upplevt det som nödvändigt att dricka.
Sa hon.Men hon drack mer än jag.Hon söp.
Och påstod sedan - ljög mig rakt upp i ansiktet-att hon inte alls drack
(å.alla dessa tandkrämdolda vinkyssar,dessa undangömda pavor i linneskåpet som en annan djävla Åsa-Nisse!)
Men när vi var tillsammans(trots att vi bodde ihop gjorde vi vårt bästa att undvika varann,eller
det var väl jag som gjorde det;jag är feg)drack hon inte mycket,hon ville väl också att allt skulle bli
normalt igen,att vi skulle kunna umgås utan dessa mängder vin och sprit.Hon satt där nykter och
surnade till över mitt hivande och min ovilja.att umgås med henne.
Marcello Mastroianni skrek i rutan.
-Ska du ha provade jag.
Hon lade händerna över det tomma vinglaset,utan att slita sej från rutan.Fan!Det blev tyst igen.
Den italienska matronan började skrika hon också,och jag sa;Lördagskväll....ingen reaktion.och förresten;herregud,en sån början!
- Lördagskväll.....alla dessa lördagskvällar,de tar kål på mej!
- Ja.
- Vi kan inte bara sitta här.
- Nähä.
- Vad jag menar är....
- Vad är du så djävla rädd för Kris!fräste hon.
Dödstyst.Jag tog en reflexmässig klunk.
Kris,sa hon till slut,vad är det du vill!Egentligen!
Jag stirrade in i teven;den var mer absurd än nånsin.
- Du är så djävla feg!utbrast hon.
- Jaha!snäste jag mer än menat.
- Vad är du här för? Stick ut om du känner för det!
Du ska inte tro att du är någon underhållning precis!
Stick då för fan till Röda Rummet!
- Ja,Peter och Kicki skulle dit ikväll sa jag - fånen -Herregud!
Mastroianni hällde vin i sitt glas och så gjorde jag.


Det flöt hyggligt,tyckte Kris.Ingenting märkvärdigt var det ju men det gav honom en känsla att vara fri ifrån henne;och det var det enda sätt på vilket han kunde göra sej verklig-han visste att skrivandet till Kim inte kunde fylla i konturerna av honom;han måste vända sej utåt,få perspektiv,placera sitt jag
utanför den egna sfären,skriva för-tammefan-evigheten och inte till henne.

Han kände det;han började få tillbaka självkänslan,lite jävlaranamma:hon är för fan inte värd att få ett
enda ord som jag har skrivit.Satans hynda!Inbilsk och fåfäng!Ytlig och intrigant!
Löpsk och lögnaktig!

En jävla sugga, helt enkelt!
Han tittade åter på fotografiet.Armarna runt om trädet-
Han smälte.
Bilden var mer än bara pådrivare i arbetet;den var hans längtan.Den visade en sida av hennes väsen;den som hon var det första året,innan hon gradvis,helt skrämmande på något sätt försjönk i sej själv,in i letargin och därför helt följdriktigt rätt in i hopplösheten.
(Hon var alldeles skör,tänkte han igen.)
Han kom ihåg en av de första gångerna han märkte detta;han satt med en vän i lägenheten
och filosoferade över några glas vin.Helt plötsligt rycktes dörren upp,och hon for in.
Totalpackad.
Hon kunde knappt stå på benen,så full var hon.
- Krisch,din faaaaan,din djävla skiiiiiit!....skrek hon.
Vännen. skruvade pinsamt på sej.
- Det här är alltså Kim,det är henne jag bor ihop med.
- Kim. Jaha sa vännen.
- Jaschå,här sitter shitter bögarna,,,,,jävla bögar skrattade hon.
Vännen reste sej upp för att gå men hejdades av Kim.
- Nämen gånte för faaaan!sluddrade hon.-Stanna!Stanna här hos mej sa hon sedan,lite mjukare medan hon förstrött fingrade på vännens brösthår.-Lämna mej inte ensam med den djäveln!Han skrämmer mej!Han är en kall jävel!-Jag går nu Kris.Hej.Hej.Kim.
Kris tände en cigarett och tittade ut genom fönstret.-Tyst.Plötsligt ven en vinpava genom luften och splaschade in i väggen bakom honom.Sedan kom vaser,LP skivor,vidare skohyllan och till slut helt desperat kläder.
-Din jävla skit,grät hon och skakade hysteriskt på huvudet,du är så jävla kall.
Han tog hand om spyorna och la henne i säng.

Kris tittade fortfarande på fotografier,Det visade det barnsliga draget hos henne,tyckte han,den mjuka fantasin,den stilla omeldebarheten,den fingertoppslätta närheten.En slags ingeny,Armarna runt trädet.
Men han älskade hennes andra sida också,den begåvade kvinnan,hon hade haft flera utställningar med hygglig kritik(själv beundrade han måttlöst hennes konst,han visste att hon var den begåvade av dem)men hon hade lämnat det konstnärliga och pluggade filmvetenskap,det vill säja,hon gjorde det officiellt,hon gick nästan aldrig på föreläsningarna.De träffades på en fest.
Han fascinerades av hennes sätt att göra entre till den.
Det var inget speciellt med hennes sätt,bara så naturligt självsäkert,utan att vara överlägsen eller
nedlåtande.Han överöste henne genast med långa och-som han tyckte-kvicka monologer.
Han närmade sig alltid kvinnor på det sättet.(Han visste inget annat).
De som försökte hänga med i hans utläggningar om...tja det kunde vara Platons erosmyt i Symposion,hur den gick igen i Mick Jaggers förhållande till Marianne Faithful-han fascinerades över sådana förhållanden-och hur det förhöll sej till Odysseus och Penelopes kärlek via Maud Gonnes skönhet contra Jaqueline Bissets, till  discons förträfflighet-och det utan att tappa tråden,vad den nu var....ja de som försökte hänga med,kom med inpass(tog honom på allvar rent av)dem spolade han snart.Det var de som bad honom dra åt helvete som intresserade honom.

Kim bad honom dra åt helvete.
Inte hånfullt."Du spiller bara min tid liksom"
Kris blev intresserad.
Och han gav sig inte.Och under andra kvällen skjönde hon något
 bortom alla dimridåer av sprutande,meningslösa ordsmattror och åtbörder.
Något ömt och sårbart,som hon sa senare.

"Jag har alltid velat bli avslöjad som pojken med de stora ögonen som skakar i ett hörn av ett stort kalt rum"skrev han i ett brev.

De blev förälskade.Den vanliga förälskelsen; av vin,av lättnad att den inneboende godheten äntligen släpps ut efter en lång isfrusen tid av småaktighet och tarvlighet,ensamhet.
De drack te och läste Sylvia Plaths Ariel.
De såg en porrfilm på Lido på Hornsgatan,och rusade sen snabbt som fan,kåta,upp till Brännkyrkagatan .De promenerade (det var då ha kom att älska promenader;de gick lugnt,som förälskade människor gör,genom citystressade gator.Strandvägen fram-med höjda nävar och tråkningar av balkongmänniskorna-till Djurgården,halkigt upp till vintriga Skansen
 och sen tillbaka till stan,till Kristina,rödrosiga,smaskande bakelser och varm choklad,
och sedan oftast till Röda rummet och där satt de bland halv-och heldesperata människor och skrattade och trivdes och drack öl och rökte elvaspänns cigaretter,och sen taxi hem).Naturligtvis
fotograferade de sej i en fotoatomat.De satt över världskartor och med helt vilda resplaner.
De trivdes med varann.De var kära.
Men någonting gick snett.Kris skrev i ett brev:

Det verkade som du tappade fotfästet när förälskelsen vägrade övergå i kärlek.
Det verkade som om du tog det som ett personligt nederlag.
Det verkade som om vi värjde oss för det vardagliga,det nötande.Som om vi inte vågade.
Vi ville vara förälskade i stället.Vi var fega.Förälskelse innebär,som någon har sagt,frihet från ansvar,
eftersom den i egentlig mening är en sjukdom.

Men han visste mycket väl att det var fel.Det var h a n som var f e g.
Det var han som värjde sig det var han som smet,det var han som satt på Röda Rummet
 trots att det tråkade ut honom,det var han som dundrade in halv sex om mornarna,
det var han som gjorde att de tog abort när hon blev med barn
(han blev livrädd),det var han som som först var otrogen(inga dramatiska utspel,inga gräl;de hade bara gått omkring och väntat på att någon skulle göra det först)och det var han som var minst kåt.
Hon ville hela tiden.(Av verklig kåthet?)Eller,helt banalt,för att behålla honom?
-han visste att hon älskade honom-och han frågade sig många gånger varför!
-och bara vetskapen om detta gjorde att han värjde sej;han visste så pass mycket om sej själv att han var oförmögen att bära det ansvar som kärlek för med sej,)

Kris tog blicken från fotografiet,han tittade på pappret i valsen;
"Mastroianni hällde vin i glaset och så gjorde jag"
Där hade han slutat.Han tände en Marlboro och utan alltför mycket tvekan fortsatte han så här;

Mastroianni satt på krog nu.Det sög lite grann.Inte på krogen-men flykten.
Efter en stunds tystnad höll hon fram sitt cigarettpaket;
Vadnudå tänkte jag.Är det teve?Förhör?
En cig innan  förhöret?
Jag tände en Gitanes,drog ett bloss och skickade upp en fantastisk rökring upp emot taket,och nöjd med sej själv frågade jag:
- Ja?
- "Ja"?
- Du vill säja något?
- Äh....(rätt således)....Kris,fan,det är allvar det här!:
vad ska vi göra?!
- Göra?
- (Förhala"Förhala!)
- Göra.Vad ska d u göra!
- Vet inte skriva troligen.
- Skriva!
- Ja sitta ensam och skriva.
- Ensam?sa hon - Ensam- men jag då? Kommer jag med i
 bilden?
Hon lät ynklig.
- Jag vet inte... vill du det?
- Vet inte.Du är inte bra för mej....men...ja...vad
vill du?
Vet inte.Vet inte.Så famlande och tvehågsna var vi.

Vi gick kring den apterade minan med lätta fottramp kring det farliga området,rädda,men utan vilja och förmåga att göra slag i saken,som man säjer,och att ta tag i minan och låta oss sprängas.För sprängas skulle vi,så oerhörda hade känslorna varit.Och var det i viss mån fortfarande.

- Har du träffat en ny?
- Nej sa jag helt sanningsenligt;ytterligare en rökring.
- Du ljuger!
-  Ljuger? Nejdå!
- Jag vet att du ljuger!Försök inte med mej Kris!Jag känner dej!Du har träffat nån,jag vet det!
- Jag har inte......
- Nån idiotbrud förstås!Helt blåst så du får briljera med dina ynkliga ord!
-Ynkliga?sa jag.Den förorättade.
- Du är sån Kris.Du använder oss kvinnor för att förstärka ditt ego.Bara därför (jag kände mej träffad)
Men du imponerar bara på idioter, Kris du har inget att ge!
- Nähä,sa jag fåraktigt.
-Du är feg!utbrast hon-Feg!Du går omkring här och försöker komma underfund med ett sätt att så skonsamt som möjligt göra slut med mej!
- Du är en sån jävla martyr Kim!
För en martyr var hon.Hon älskade olycklig kärlek,och  då speciellt om hon var den olyckliga.(Hon
var lite masochistisk tror jag -också i sängen,hon ville att jag skulle föra befälet såattsäja,och det gav mig lite spader faktiskt.)Martyr.Hon stod såattsäja i kärlekens kök och skramlade extra hårt med känslornas kastruller.Förnärmat slog hon igen Dörrarnahårt och dränkte mej-och de flesta andra också-i dåligt samvete.Så hade hon blivit.
-Martyr?fräste hon,jag tänker tammefan inte bli en martyr för din skull!Det är du inte värd!...
Sa hon och blängde på mej och samlade sej och väste fram;
-....din l i l l a l i l l a l i l l a jävel!

Den visste var den tog.Som man säger.Så jag sa:
- Du tråkar ut mej Kim.Jag hatar dej inte,och du ska inte tro att jag tycker synd om dej,aldrig,det är din självupptagna martyrroll,den hatar jag,den är så onödig,för du är inte så tragisk som du tror,
du är bara tråkig,slafsig,du är så löjlig Kim.Löjeväckande.Du är skrattretande!Du är......
Jag tystnade.Det hade gått alldeles för långt det här.
- Du är så tarvlig Kris,sa hon-Tarvlig!Du är en skit!Så olycklig att....
- Olycklig dej har jag älskat!Dej! En skit!Så olycklig att...
-Olycklig!fnös jag,trots att jag inte ville det.
- Och över en skit.En liten skit!
- Varierande vokabulär,sa jag.Igen!Satan!
Nu blev hon riktigt förbannad:
- Vafan är det du håller på med egentligen!skrek hon.
. Stick !Stick härifrån! Ut!
Jag reste mej.Jag tittade på henne.Det var tyst!.Jag gick mot dörren.
- Stick du bara!Dra du och misshandla nån annan tjej.
Förstör det för nån annan och lämna mej här bara.
Lämna mej ensam här.Gör det bara!
- Jamen, Kim för fan sa jag ännu mer fåraktigt-Du sa att jag skulle sticka.
- Ja,ja,dra du.Ta din alkoholism och spy ner nån annan.Gör det bara.
- Alkoholism?(känsligt ämne)Jag stod med ett patetiskt pekfinger i luften och sa emfatiskt
-Du Kan Dra Åt Helvete.
- Ska du inte gå då?
-  Kan du gere fan på!
- Dåså!
- Det här är det sista du ser av mej!
- Ja, jag har förstått det.
- Jag sticker nu!

- Ja
- okej sa jag så hånfullt som möjligt- Ha det så bra!
- Tack ska du ha.
Handling, Kris, för fan!Handling!Jag vinglade fram mot ytterdörren,snavade på hennes stövlar.Hånskratt från rummet.
Stod där.Framför dörren.
Stod där tvekade.
Ryckningar att trycka ned handtaget.
Hejdade mej.
Tittade in i ådringarna på dörren.
Kände mej full.Sentimental.
Gråtfärdig nästan.Så nu var det slut nu alltså.Det här var slutet.Finito.Tundran.Tundran -det var som återstod.Istundran.
Jag tryckte ned handtaget.
-Kris sa hon där hon stod lutad emot dörrkarmen,-Kris,sa hon  och lutade sitt huvud åt sidan,-Kris sa hon lågt med sin spritsprucka röst,-Kris sa hon och tittade på mej med stora ögon,-Kris sa hon,stanna kvar en stund till.

Han hejdade sej.Det var någonting inom honom som släppte taget.
Som föll handlöst;som en hiss vars lina går av.
Det var ett slags satori.
Han f ö r s t o d.
Han förstod nu när han såg henne där på pappret-hur hans kärlek till henne egentligen var en kärlek till en ide;förut hade han förstått det rent logiskt,intellektuellt;men nu,när allt bara rasade,hans illusioner,hans längtan,hans föreställningar,hans feghet,hans demoner,när allt bara gav vika i n o m
h o n o m-då förstod han det inte bara förståndsmässigt,utan känslomässigt,kroppsligt.
Herregud så feg han hade varit! Så bekväm.
Det var inte i henne han  var kär,det var inte efter henne han längtade livet ur sej,det var sorgen han var förälskad i,det var saknaden han älskade,förnedrandet;det hade varit själva lidandet som hade gjort honom verklig,inte hennes kärlek,inte alls.
(Den suddade ut honom,utplånade honom.)
Han skrev:

Vi satt nakna vid köksbordet,drack en kvarbliven starköl och rökte Gitanes.
- Kim, sa jag, man borde göra som de gjorde i gamla Japan.
- Hur gjorde man där då?
- Jo när man älskat skred man upp ur sängen och satte sej vid ett bord och skrev dikter till varann.
- För att visa tacksamhet?
- Jag vet inte.Men vackert är det.
- Mycket,sa hon. - Jag skriver. hmm...ja: när man kommit så långt som vi i meningslöshet blir varje knull åter intressant.
Jag skrattade.Ekelöf, h o n k u n d e Ekelöf.Jag blev hänförd.
- Nu är det din tur sa hon glatt.
Jag tyckte om att göra henne glad.
- Jaha...blomma,rönnblad,trädrötter....herregud!Där måste jag sluta!...det får bli..tack.
- Du är söt.
- Jaha.Återigen:tack.
- Du behöver inte,Kris...
- ...skydda mej så.Jag vet.






Februarisvit

1.

fanfar!
och duvorna
hjälplöst mot den
isblå skyn

2.
dagarna
gäspar post och samtal;
de lämnar sina
växlar av liv

3.

spårsinnet;
barndomens försiktiga
fötter över
vassa klippor,augustivarma;
vattnets
eftergiva suck
om den fernissade bogen;
doften
 i händerna
av gräsets dagg
utanför tältöppningen
en tidig junimorgon

4.

fri och hjälplös
som duvor mot skyn efter fanfaren,
jagutlevelserna
speglarna,
jag renskriver dikter,
hejdar mig:fiolmusik,gnisslig och falsk
- Jonsson i farstun med konstnärsbasker
spelar Flottarkärlek;
hans fru lullar bort honom
och tystnaden igen,
snön
hoppfull och förrädisk;som en
älskarinna med sömndruckna löften
brer den ut sina armar,
inbjudande
och bländande,tyst
och efter visioner:
tystnad

bara vattenkranen hörs

5.

världen!
jag vill deltaga!

6.

jag vet att du existerar,
ty jag förnekar dej;

7.

de varma klipporna
vattnet
och gräsets dagg,
tystnaden
i den solblekta gläntan;


8.

en annan sorts tystnad nu;
i ett kallt,öde land där
lusten
är en självhävdelse,
diamantaska på ett
objektglas,där
tron
är ett andetag,
ett gemensamt andetag
under vattnet,där
plogfårorna
är två strängar kokain
på en spegel,där
myterna
och bilderna
svalkar
stillar kylan,och
sången
är ett fruset  partitur
som övervintrar:
ur mörkret
stiger mörkret
stadigt och okuvat
men i dess öga:
ljuset!:
mareldar
 och försvinnande  irrbloss

9.

kanske har jag bländats
av mörkret;
någonstans bortom mörkret
bortom förledande ljus
det förbyttas,det förrrycktas
skuggor,där finns du

det sa de på nyheterna

10.

morgnarna
släpar drömmen efter sej
som ett byte
en infångad antilop
eller en nackad duva,
ögonen vill aldrig riktigt öppna ssej
och tungan
är fastfrusen vid
barndomens svartmålade trappräcken

11.

blommorna
dör i sömnen:
värmen från elementen
och den sega porslinsblomman
har störtat i sin klättring
uppför spaljen`,
min lägenhet
är en källare
vid tvåtiden på eftermiddagen
jag lever i ett slags exil
(inte ens mitt namn får jag ha på dörren)
i ett kallt, öde land
där värmen finns i tingen och där
språket uppenbarar sej
i drömmens enstaka blåvokaler,
och vi är alla en Kasper Hauser
på ett bytorg,
språklös och ordlös,men med
drömmen som en
limbodans undan
svårigheterna
och samtidigt
 sej självt - språket

12.

på tunnelbanan mot Karlaplan
ungen luft,människor,
jag läser Keats` Ode till en grekisk urna
raspar ned ett svar till honom:
de enda ljuva toner vi hör är de hörda,
därför,verklighet,spela!
spela för drömflöjter!spela för sinnets öra
så spelar du också för själen!
smeksamt och med ömhet,spela

13.

skriver jag och  fortsätter:
här och nu, skrikande människor!
flöjter!ringande klockor!stridslystna trumpeter!
varma liv!(och kalla!)

14.

skriver jag,i tystnaden skriver jag:
sanning är skönhet - skönhetens sanning!
men skönheten finns också i sprickan i urnan
dit jord och smuts,fukt och sol tränger;
den eviga skönheten är liv!

15.

besvärjer jag och glider in
i Fältöverstens parfympalats:
två Oltina
och hennes mörka tvåa,
vi dricker vinet,
tysta,
Os-tv:Stenmarck vinner storslalom,
vi skrattar lite tafattt

16.

fri och hjälplös
efter fanfaren,
nyfödd
med ögon, som inte vill öppna sej
som vilsna flugor mot ljuset
är vi alla en Jonsson i farstun
är vi alla en Kasper Hauser på ett bytorg
är vi alla en del av urnan
är vi alla en del av varandra
är vi vattnet,daggen och klipporna
är vi ljuset i det okuvade mörkret
är vi tystnaden
är
vi


Sterbemelodie


Bleibtreustrasse,Berlin,brunluft,smuts
fett osande genom öppna fönster
kvinnor,mödrar med tvätt

U-bahntåget skakar genom underjorden,
ett ansikte:frysfångat,rör sej sedan,
sakta,
svartvittryckigt,som i en
handvevad film,och

han vänder sej mot barens spegel
mot den fettfläckiga spegeln
med dess smutsgula ljus
och reflexer från lokalens matta lampor
och visionerna

av en vattenbild:
en kvinna
som åter försvinner,och

han vänder sej mot spegeln
han ser spegeln rinna
ensamma män
i regnet
som tar upp
brungrötiga Dunhillcigaretter
paraplyer skakas
i portuppgångar,och


han vänder sej mot spegeln
ser kvinnan,och hans minnen
ljuder som halvmörka
klockklanger
i det solblekta nuet,
och han ruskar på huvudet som för att
skaka bort dem,han viftar
in bartendern

U-bahntåget krusar vinet och

han vänder sej mot spegeln
en flicka,mörk och med blåa ögon,
med hakan vid hans axel;
de tittar på varandra

i spegeln

All text återgiven ur boken grupp antologin som heter Grupp 80.
Författaren till denna text är Per Ögren.