Inlägg
Insikten om livets mening kom vid en händelse,
när Janesh Vaidya, Ayurveda läkare, bosatt i Indien.
Men reser runt som Ayurveda läkare främst till Usa,England och Sverige.
var mycket nära att drunkna vid 20 års ålder.
- Jag dog nästan och tog farväl av alla i mitt liv i tanken.
Sedan räddades jag av en fiskare som drog upp mig på land.
Då förstod jag hur viktigt livet var för mig.
Fiskaren frågade om jag hade tappat något.
Ja sa jag, jag har tappat min rädsla och mitt ego där nere.
Sedan lämnade jag byn där jag bodde och begav mig ut i världen.
Nu har jag ett bonusliv, jag är så tacksam för varje dag.
Och så känner jag ingen rädsla längre.
Men att han skulle vara någon sorts guru vänder han sig emot.
- Jag är ingen guru.
Jag är en student, jag lär mig fortfarande.
Janesh Vaidya har skrivit boken.
" Ayurveda för ditt sinne "
2 kommentarer:
Din rubrik, Insikten om livets mening, så nära mig, otroligt, röda trådar sveper nära, som ska sammanknutas, blir lite förvånad, häpen och samtidigt lugn, kanske finns det något vi aldrig kan förstå...att möjligtsvis delge, för att bistå andra...
Den största sorg en människa kan känna och utstå är när ens lilla barn dör och bära den lille i sina armar. Den djupaste bottenlösa förtvivlan över att aldrig mer få krama, leka, glädjas, bråka, banna, berömma, överraska med ett roligt äventyr eller att få se sitt barn växa upp.
Detta lilla barn drunknade den 2 april 1962 och det har präglat mig
för all framtid då jag såg barnet utan liv med guppande vattenfyllda stövlar i sin fars armar.
Ingen sorg kan vara större än att mista sitt älskade barn, då var jag ett barn.
En djup prägling till vad sorg är och kan vara för människan som mister sin viktigaste och betydelsefullaste kärlek.
Jag fick mitt bonusliv genom denna tragiska händelse så ser jag på min upplevelse, kanske ligger upplevelsen mig också i fatet på så vis att jag blev alldeles för tolerant, gränslös gentemot min medmänniska och henoms lidande... vem vet?
Minnen som blir tydliga men som inte plågar mig längre, bara ett konstaterande av det förgågna,
det hände oturligt nog och det medförde en stor sorg och saknad för alla inblandade efter barnet som inte fick växa upp och leva sitt liv, som vi önskar att barn ska få. Ett gott liv.
Tack för din kommentar!
Det du skriver om här kan jag inte ens föreställa mig att vara med om.Den största skräcken att tänka på.Att förlora ett barn,den mening man kan ge åt katastrofer och fasansfulla erfarenhet i detta liv är nog väldigt individuell.Ibland finns det absolut ingen mening fast man försöker kanske finna den meningen.Tack för att du delger dig av denna erfarenhet!Och jag förundras ofta över hur människor kan gå igenom det mest smärtsamma man kan vara med om och ändå leva vidare i livet.Samt fortsätta att vara en mänsklig individ som gör det man förmår för att fortsätta på livets vägar!Jag har alltid imponerats över när en människa kommit till någon slags insikt och gör någonting av denna insikt i sitt liv !Ibland kan det ju vara någonting positivt som leder en in på nya banor och ibland är det någonting fruktansvärt som händer som gör att man söker en ny väg !
Skicka en kommentar