Vi som älskade varandra så mycket

Ja vi som älskade varandra så mycket.Hur kunde det bli så här?
Gå så här?Bli så här?
Jag sitter ensam nu,med alla Ikeakassar,som du och jag handlade ihop.Och jag bara gråter och gråter.
Alla hyllor vi skulle tillsammans sätta ihop och sätta upp.
Alla gardiner i alla fönster och som du skulle hålla i medan jag stod på köksstolen
och skulle hänga upp dom.Alla ljus vi skulle tända,och alla tallrikar
som vi skulle äta våra gemensamma middagar ihop på,och alla glas vi skulle dricka ur
och le mot varandra,som bara vi kunde le mot varandra.
(Och som bara vi kunde tjafsa och tramsa och nojsa).Jag sitter och snörvlar nu
i min gamla spruckna keramikkopp nu och tänker på allt det där vi skulle ha delat,
talat om och brytt oss om.Nej jag har inte glömt alla fel och brister
alla smulor du lämnade kvar överallt.(Allt damm och allt skräp som du inte bryr dig om alls).
(Att rensa upp i skiten som man säger).
Nej då jag har inte glömt din tomhet din ambivalens din kyla ditt dåliga humör.
Och jag kommer speciellt ihåg ditt sura morgonhumör,
och alla dina poänglösa diskussioner om allt och inget.
Men jag trodde ju att kärleken kan övervinna allt.
Men idag vet jag att ingenting kan lyckas med en grandios egoist och missbrukare.
Som inte vill eller söker någonting av utveckling här i livet.
Och som kickar av sitt ego och alla sina missbruk.
Och av att sänka den som har all den potential som den grandiose själv saknar.