Jag Hade Glömt...

Jag hade glömt alla timmarna.
Glömt hur den röda vallmon ser ut.
Där i det vajande gula sädesfältet.
Jag hade glömt ljuset.
Det där fuktmilda gröna.
Majsfälten.
Jag hade glömt fågelboet.
De små små ungarna som såg ut som de varit döda ett tag.
Men som plötsligt öppnar ett öga och ett öga till.
Jag hade glömt hur en hel semester kan försvinna på ett rum.
I en ofattbar tystnad.
I ett ofattbart drama.
Jag hade glömt tiden.
Glömt havet.
Hur det smakar efter ett regn.
Jag hade glömt tårarna.
Vinden som blåser upp till storm.
Jag hade glömt tankarna.
Glömt den där ofattbara kylan.
Det där motståndet.
Glädjelösheten.
Förgörandet av allt vackert.
Allt varmt nära och pulserande.
Hjärtat som slår.
Händer som rör sig.
Jag hade glömt alla nätter utan slut.
Glömt det där mörkret.
Glömt den där kvällssolen.
Som färgar alla ansikten rödskimrande.
Jag hade glömt hur barnen springer runt runt.
Där på den stora tomten.
Utanför det vittrade trähuset.
Tills solen går ned.
Och allt är stilla.
Och allt är klarhet.
Allt är liv.