Ljuset Åter.

Ljuset åter,det där vita.
Några av fåglarna har vänt tillbaka under taket här igen!
Du tillbaka på sjukhuset,blek,mot kudden ligger du där.
Din spröda lilla kropp,jag håller i din spruckna hand,
och jag bara låter tårarna komma.
Du accepterar dom,och så säger du,
leende som en liten flicka.
 - Ja man måste nästan skratta.
 Du letar efter orden, och säger konstaterande,
ja man kan ju inte leva för evigt.
Som att du nu kommit på att,
jaha måste man dö också i detta liv?

Mamma jag lyfter dig,jag bär dig in i rymden,
jag dansar med dig,runt,runt runt.
Nu vet jag vad du gav mig.
Jag behöver inte bevisa någonting för dig!

Sköterskan som kommer,när jag irrar där i korridoren efter,läkaren.
Jag måste få veta diagnosen!
Sköterskan berättar hur man kan komma tillbaka,
få orden åter efter en stroke och tillägger,
jag måste erkänna en sak,
att vi har alla blivit lite förälskade i din mamma.
 - Hon är så himla  gullig din mamma.
Dessa änglar som finns  lite överallt och dyker upp som från ingenstans.
Och då gråter jag ändå mer,inne på toaletten  i ditt enskilda rum.
Och mina barn tittar på mig,när jag kommer ut med rödgråtna ögon.
Och min son frågar är det jobbigt och lägger en hand på min axel.
Men de tar det så lugnt barnen.
Nära mormmor där i sjukhussängen.
Ute ser jag det där ljuset,så bländande,mot allt det vita.

Jag håller i  kassarna med alla dina kläder,och dina matvaror.
Och jag bär dem,trappa,för trappa.
Och jag ber alla böner för dig,
mamma,mamma,mamma...!
Och jag går upp,steg för steg,
till det där blå,där änglarna väntar.

Och nu minns jag pappas stroke,då talet försvann för gott.
Kunde varken tala eller skriva.
Inte svara på alla mina frågor.
Den där  gången som blev den sista som vi sågs i detta liv.
 I sjukhusrummet,den starka vårsolen,ljuset,
och vi bara log och log emot varandra.
Då hade jag inte tillgången till smärtan och sorgen.
Inga tårar.
Bara dödsångesten,dygnet runt,
som varade i 3 månader innan döden slog till.

Och så minns jag dom där orden.
 Alla de där vidriga orden som du som jag älskade sa.
Dom som jag aldrig mera vill ha i mitt huvud.
Och då vet jag att det var bara mörkret som du gav mig.
Din outvecklade,smärta och sorg.
Dina ogråtna tårar,de som du bara stängde av.
Den där gången,minns jag speciellt då jag höll om dig.
Men du flydde som alltid,alltid.
Alltid på väg bort.
Bort från dig själv,smärtan och kärleken.
Aldrig där.
Och ingenting eller någonting skulle ha kunnat hindra dig.
Aldrig där.
Det finns inget ljus,där du går,där,där i dina ögon,i ditt hjärta.
Det är bara ditt mörker,din tomhet och din kyla.
Det som är du,det som var du.
Och det enda som  du gav till mig!
Och jag vet,så väl nu,att det var inte jag,det var du,ditt val,ditt liv,ditt mörker.