Du kommer inte att hinna.

Min pappa undrade varför jag ej hört av mig på länge.Jag hade börjat fundera mycket på varför det varit som det varit under min uppväxt.Jag hade fått mitt första barn som då var 1 och ett halvt år.Jag sa att jag hör av mig efter jul.Då sade han att du kommer inte att hinna det.Jag undrade orolig vad han menade med det.Men jag fick inget svar.Jag lade på luren,illa till mods.Sedan skrev jag ett långt brev till honom,att jag hade en hel del frågor att ställa till honom.Jag fick ett tillmötesgående brev tillbaka.Där det bland annat stod du är välkommen att komma hem till mig när du vill.Så ska jag försöka att svara på dina frågor.Det blev januari han fyllde år den 16 januari,70 år.Jag funderade om jag skulle skicka blommor eller åka hem till honom med dem.Jag beslöt mig för att skicka dom med blomsterbud.Väl hemma ringer min mamma ifrån Dalarna att min bror i Skåne ringt och berättat att pappa fått en hjärnblödning och låg på Danderyds sjukhus.Min bror var på väg upp till Stockholm.Vi möttes en vän till familjen och min bror hos pappa på sjukhuset.Han kunde inte tala,och inte skriva.Förlamad men vid liv.Vi  tre åkte sedan hem till pappas bostad för att hämta lite grejer till honom.Precis när vi kommer i gången utanför våningsplanet där han bodde så kommer blomsterbudet med blommorna.Det blev 3 månader där på sjukhuset innan pappa avled.Jag klarade bara av att åka dit tre fyra gånger.Allt outsagt och ouppklarat blev en malande dödsångest i 3 månaders tid.Det var också svårt att åka dit då min dotter var så liten.Sista gången vi sågs lyste vårsolen in genom sjukhusfönstret.Vi satt bara och log emot varandra.Några timmar senare ringde en sjuksköterska och undrade varför pappa verkade så upprörd i flera timmar som om han ville säga  någonting.Jag sade att fråga honom om han vill att jag ska komma dit.Men hon ringde aldrig tillbaka.Så jag antog att han tackade  nej till erbjudandet.Idag skulle jag ha gjort det hela helt annorlunda.Jag skulle ha krypit upp i hans sjukhussäng och sagt allt jag hade behövt att säga.Ställt alla mina frågor.Även om han ej kunde svara.Men nicka skulle han kanske gjort i alla fall.Men jag var ju inte där då i mina känslor och medvetande om dem.Jag var bara i förlamande ångest.All längtan och saknad efter honom som jag haft hela min uppväxt.Kunde jag inte uttrycka.Men i dag vet jag hur mycket jag saknade honom och hur lätt den där längtan kan väckas upp inom mig.Och den får jag leva med och möta när den kommer,käraste pappa.