Tiden

Tiden upplöser alla klockor,
droppar från istapparna på taket.
Sveper nonchalant bort bladen från gatan i en handvändning,
med rubrikerna som skiftar
från dag till dag-av tiden upplöses allt med ny kraft från allt till intet,
från en tid till en annan.
Tiden kan inte avtecknas,
den avtecknar endast sig själv i ansiktslinjerna,
almanackan existerar bara som ett föregivet accepterande av tiden,
som inte är 3-diensionell
men som bryter alla dimensioner på tvären
varje bråkdel av en sekund i miljarder ljusår-för att nu ge ett exempel.
Tiden går genom ögonen med omärkliga steg av knotiga fötter.
Tiden grinar i kraniet,när rummets falska mask slits av,
och framför spegeln sliter tiden av den mask
som är du-han har kungakrona,för tiden är den ende kungen,
och det vet han-säger därför ingenting utan hänger sig åt universum,
låter stjärnorna dö ut
och atomer leva evigt i sekunder,
som flimrar genom din hjärna och sliter huden av dig,
medan dina händer blir till dimma.
Du kan inte fånga tiden,
den har redan fångat dig,
ända sedan du var en liten cell,ända sedan du var i rummet.
Tiden behärskar du inte,endast rummet kan du kanske nå,
om tiden tillåter dig att få en liten glimt,innan du blir stjärna.
Tiden i symbios med världen och rörelserna.....
Tiden rör mig,
när jag står stilla och ser solen gå upp ännu en gång.
Tiden är regn,
som faller och blir till ett hav,
vi kan simma och drunkna i som små,gamla foster.
Tiden är tårarna som rinner ned över ansiktets stelnade bild
 och torkar in med sig själv.
Tiden är ditt hjärta,
som bankar av rädsla för tiden,
för kort och för lång tid.
Tiden är rösterna,
som talar stumt till oss från böckerna
och varnande viskat till oss från sin tid,vår framtid.
Tiden rör sig genom oss,
samlar sig mellan våra ögons toner.
Den hopar sig,
vi förmår aldrig använda den fullt ut.
Tiden vi försöker att sluka den,
men istället är det den som äter oss
och spottar ut oss med ruttna hjärtan
och matta ögons erfarenhet av tankens stofttillstånd
efter år,dagar och sekunder.Tiden är mätt.
(Tiden gör alla erfarenheter till löjliga lögner)!
Tiden i växt i organismen.
Den föder och dödar,födare och dödare
som dödar varandra och föder varandra-med tiden.
Tiden är det förflutna,
som inte längre är,
nuförtiden som är allt för mycket,
och framtiden som alltid har funnits
och alltid kommer att finnas,
utan att vi kan nå den.
Tiden föder längtan,
likt rummet,
men ingen tidslängtan kan besegras med rummets hjälp,
så som tiden kan hjälpa oss ur rummet.
Tiden lever i sinnena,
och sinnena i tiden,
som därför inte kan förnimmas eller fastna i din erfarenhet.
Den är otillräcklig,går bort från dig,
när du väntar i ångest,
och stannar alltför länge när du väntar på din älskade.
Tiden sitter på din axel och viskar till dig,att du ska dö.
Tiden vänder sitt fula ansikte,
ser dig i ögonen och viskar
att du har miljoner sekunder ännu-men var och en av dem är år
på andra (av tiden kända) planeter.
Tiden tar dig i handen,
han tar dig med ut i rymden med ljusets hastighet
och tillbaka igen-du ser dina barn som gamla.
Tiden har hål,som du kan se igenom,
drömmar och visioner är plasmisk tid.
Den löper ut ur ditt ensamma rum,
kommer tillbaka med ditt medvetande
och talar om för dig att det är för sent.
Tiden är i tingens förfall och i det nyas växande.
Den är vårt syre och vårt hjärta som pumpar syret och därför slits ut.
Tiden strömmar i ditt blod och bringar liv och död.
Kanske är den evig,eftersom den äter  allt som alltid är det samma?
Tiden vet allt....
Tiden går så snabbt,sipprar ut genom sprickorna
i de få dagar som inte blev föremål för bildflödet i våra levnadsglada ögon.
Tiden är en plats bakom muren,
som går långt tillbaka genom alla dagarnas och nätternas intervaller
och som fullständigt fyller ut våra ögons synvinklar den dag som idag är.
Den ligger i oändliga mängder av förbrukning och väntar på att vi skall finna en utväg till den,
så att vi kan bruka den längs och tvärs på dygnen.......


Michael Strunge ur KRISTALLSKEPPET