Du Kan Aldrig Falla.

Jag tänker på dig nu.
Du som aldrig faller.
Men får den som faller för dig.
Att falla ned.
Falla ned på knä.
Du som aldrig gått den där vägen.
Vägen i smärtan.
Den smärta.
Som du injicerar i ditt objekt.
De objekt som du får dit.
Dit i din spelade sårbarhet.
Och jag faller ned.
Ned till botten.
Den där botten.
Där vi alla varit.
Vi som älskade den.
Den som var den där sårbara kärlekstörstande.
Men bara för att få den som älskar.
Att blöda de där bloddropparna.
In i hjärtat.
Hjärtat som vill kärlek.
Som trodde att kärlek var kärlek.
Och vi ska sluta blöda nu.
Blöda för den.
Som alltid skapar.
Blodet och såren.
Men bara för att såra,skada och förgöra

Långt Därborta.

Jag ser den.
Solen långt därborta.
Fortfarande insvept i morgondimman.
Jag stryker försiktigt över operationssnittet.
Efter din kirurgi.
Det svider till, i alla ärren efter stygnen.
Det hugger till i gamla smärtminnen.
Fantomsmärtan.
Du är så långt borta nu.
Precis där du själv alltid väljer att vara.
Jag ska bli hel nu.
Efter ditt krig.
Allt det som förlorades i kampen.
Den där kampen som du skapar.
Men som aldrig går att vinna.
Och det vet du själv så innerligt  väl.
Jag ser huskropparna långt där borta.
Nu lyser de som av guld.
Och jag ska dansa runt där i allt det där ljuset.
Efter mörkret.
Mörkret som du gav mig.
Ditt mörker.
Lyckligt befriad.