torsdag 26 juli 2012

Träffat Några Val.

Han hade träffat några val.
Han hade själv valt dom.Nu satt han där i sin lägenhet.
Och skrev sina rader i en almanacka dag efter dag.
Hans hund var det enda sällskapet där i bostaden.
Han hade slutat att fundera så mycket.
Som han hade gjort i de där banorna.
Tankarna som brukade gå runt i samma hjulspår.
Han hade tröttat ut sig själv nu.
Han visste så väl att det var han som ordnat till allt som det blivit nu.
Nej!Det var inte synd om honom alls.
Det var inte så han tänkte om sig själv.
Men visst,han var rätt så förbannad från och till.
Livet likande mest skit tyckte han nu.
Så som det alltid blev.
Så som det alltid varit.
I livet för honom själv.
Och i  "relationerna".
Han visste ju att han var så här strulig och ganska så knepig.
Att han inte kunde ha en "relation".
Som han brukade säga till den.
Han hade fått in en bit in i relationen.
Och fått igång alla de känslor som uppstod i sexet.
Och i de möten som blev i en "relation".
Då när det började bli de där starka känslorna från hennes sida.
Av att vilja vara med honom så där nära och intensivt.
Allt det där han sökte.
I ett slags behov just då och just där.

Då när hon började att känna sig så där besatt och beroende av honom själv.
Då när han lät ambivalensen komma fram inom honom helt och fullt.
Den som han själv alltid bar.
Och det där besatta och beroendet som han själv drevs av då och då.
Att lyckas med sin förförelse.
Ibland av den som var totalt ointresserad av honom och då triggades hans besatthet till max.
Ibland bara en slags kick som pockade på.
Den besatthet och det beroendet,som fanns latent inom honom själv.
Och som han alltid triggade igång hos den som kommit in  en bit i  "relationen" med honom.
När han efter en viss tid hade startat upp med sitt tända och släcka relaterande.
Och den där känslan började att komma upp mer och mer inom honom.
Att han inte fixade att vara så där nära en annan människa och en kvinna.
Och så mycket sex och kärlek som krävdes och behövdes i att bli bekräftad.
Bekräftad i en "relation".
Det som krävdes att få tillbaka liksom.
För henne som älskade att vara med honom.
Och ville ha hela hans kropp och själ så nära.
Och det var ju allt det som han faktiskt sökte för att få och själv ville ha.
Då ja tänkte han nu.Då ja när jag behöver den där ömheten bekräftelsen och känslan.
Att vara med om någon.Att vara med om kärleken.
Den som finns,någonstans och hos någon.Därute .
Så tänkte han och så kände han.
Och han kände sig själv så i början av "relationen".
Som den där så krävande och behövande.
Behövande all bekräftelse och all kärlek.
Allt det som han senare in i  "relationen".
Skulle börja att hata och avvisa för den.
Den som skulle börja att älska honom så mycket och bekräfta honom.
För allt fint som hon såg hos honom.
För allt fint som hon  hade valts ut för att hon själv hade och ville ge allt detta till honom.
Som man och som en människa i kärlek,passion, ömhet och respekt.

Och han var också väldigt svartsjuk då i början.
På henne och hennes liv och kontakter.
Han ville veta allt om hennes erfarenheter och liv och hennes syn på saker och ting.
Och nyfiken och intresserad av vad hon blev attraherad av hos andra män.
All svartsjuka som han kände där i början.
Av allt,av allt det som hon var,allt det som hon är,
allt det som hon ville vara, och allt detta som han ville  henne för.
Och han visste innerst inne att det var bara en tidsfråga.
Innan alla de där svartsjukespelen körde igång inom honom själv.
Att trigga varandra i det där sjuka dramat,som faktiskt kunde sluta vart som helst.
Och som, det visste han från tidigare "relationer".
Kunde gå hur långt som helst.

Allt det som han själv startade upp då det började bli dags för utförsbacken i "relationen".
Dramat som i grunden bestod av det visste han så väl.
Handlade om att  han inte klarar av att befinna sig i en "relation".
Med den kvinnan han har fått in i  "relationen".

Han visste bara hur det kändes när han ville ha det som hon hade.
Få henne den han hade fått syn på att vilja ha och själv behövde.
Och kicken av förälskelsekänslan.
Ruset och begäret av att vilja varandra.
Men efter en kort tid så kände han ambivalensen mer och mer inom  sig själv.
Då  förälskelsekicken började att avta bit för bit,
Och bara bli som en trist upprepning.
Han kunde liksom inte tända på någon så där passionerat.
Om han inte var igång i driften av att känna behovet av en kick då och då.
Att sitta fast som det innebär att vara nära någon som han upplevde det.
När allt var liksom satt på plats.Vardagen.
Mötena efter jobbet och ibland innan jobbet.
Helgerna.
Då hon bara stod där med sin handväska i rummet och bara ville kasta sig ned med honom i sängen.
Och han bara såg bilden av någon annan kvinna,inom sig.
Bilderna av någon annan som han hade just sett i en film eller tjejen i affären.
Kittet i  "relationen" genom sexet,intimiteten och behoven av varandra.
Då var det dags så kände han det alltid.
Att börja att fly fältet på olika sätt och vis.
Fly undan hela relationen och fly ifrån henne som var där.
Där i alla känslor och behov av just honom.

Han visste ju så väl hur allt skulle bli utifrån hans egen ambivalens.
Och hans egna behov av att vara destruktiv undfallande cynisk och avvisande.
Och utefter sina problem av att vara nära en kvinna.
Men det skulle aldrig kunna hindra honom från att gå in i nya "relationer igen".
Om han nu ville det.Det var så han kände.Det var så som han tänkte.
Han var just nu så kallad singel.Och det kändes rätt ok.
Han var ganska så uttråkad av allt och alla och livet i sig själv nu.
Alla människor som bara levde på med sina jobb och relationer.
Allt flams och trams som människor sysslar med.
Därute någonstans.
Där ute där han befann sig då och då.
Om han nu måste bege sig ut i  "verkligheten".

Allt det som bara tråkade ut honom själv.
Han tänkte tillbaka på förra sommaren och några somrar innan.
Då kvinnorna fanns i hans liv.
De som han nu fått bort ur sin tillvaro.
Ut ur  "relationen".
Ut ur kärleken och sexet som till sist bara blev en plåga för honom.
Den sexuella biten som blev väldigt svår att hantera med den kvinnan.
Som han hade där i  en "relation".
Alla krav som kvinnan började att ställa på att vara med honom.
Allt  det som han började att hata.
Hata då när hans intresse.
För att syssla med henne,hennes behov och sexet började att avta.
Och han kände den där kylan inom sig.
Och vreden emot henne och hennes behov av att vilja ha honom.
Det var på något sätt så fruktansvärt skönt att slippa dem.Kvinnorna.
Slippa  att ha dom kvar  i en "relation" med honom.

Men han hade äntligen lyckats med i livet att få en av de kvinnor.
Som hade varit med om honom.
Att stå kvar som den där "vännen".
Efter "slutet"
Ett slut som inte betyder ett slut som han brukade säga i tid och otid.
Till den som han alltid skapade sina slut med.
Och som det aldrig blev den där kärleken med.
Trots att han själv sade.
Att den man har älskat slutar man aldrig att älska.
(Ja han menade ju på det där sättet,som kvinnorna hade älskat honom).
Och eftersom han i sin ambivalens också ville behålla den han fått in i  "relationen".
In i kärleken och passionen för honom.
I något slags band som det blev av alla hans skapade triggningar .
Och i det oavslutade.

Det oavslutade som aldrig kunde bli ett klart och rent  och ett verkligt avslut av "relationen".
Det var så han ville ha det och det var så han gick vidare.
Med någon och ett relationsdrama efter sig som aldrig kändes helt och vackert rent och klart.
Eftersom allt blev så nedsmutsat och nedkört av hela skiten som han själv alltid skapade och gav.
Till "relationen" och den som ville ha honom och älskade honom.
Kärleken tänkte han på.
Den är bara en korruption av alla känslor.Ett delirium som man är glad om man kommer ut ur helskinnad.
Vilket han själv alltid gjorde.Genom att bara hoppa in i en ny "relation"
Eller ett självvalt ensam-liv för en tid.I väntan på nästa kick och drama.
Så dom det alltid skulle bli så som det ska vara.
Så tänkte han och så kände han.dig

Han tänkte själv när han såg sig i spegeln och tyckte om det han såg.
Att jag är inte en sån svinig och svår kille.
Som hon den stora kärleken till sist  påstod att han var och är.
Men den senaste tyckte fortfarande trots sin resa i "relationen" med honom.
Att han ändå var en fin kille innerst inne.
Och nu hade han i alla fall lyckats med att få henne.
En av de kvinnorna som hade varit med om honom.
Att stå kvar som den så kallade vännen.Efter relationen.
Om det nu var bara vänskap det handlade om för hans del ?
Eller var det den där besattheten som gjorde.
Att han ville behålla någon slags makt och kontroll.
Att det fortfarande fanns möjligheter att kunna få henne dit igen.
Ja han visste knappt själv nu vad han egentligen pysslade med.
När alla de där behoven startade igång och började  att komma igång.
Det där ständiga dramat i  "relationen".

Det där dramat som han skapade för den som kom in där i det hela.
Och när relationen drivits emot sitt slut.
Och någon del inom honom ville fortfarande behålla någonting i "relationen".
Kanske var det bara en slags morsa - kontakt eller syster- relation.
Som han egentligen ville ha då.
Efter kärleksdramat som alltid gick åt helvete till sist med kvinnorna.
Och att ändå kunna ha en kvinna kvar i sitt liv.
Som stod kvar och kunde lyssna på hans problem och svartmålandet av den före detta.
Det som han alltid gjorde om den innan,då han hade hittat en ny kvinna.
All vrede han alltid kände emot den som han hade haft sist i någon slags "relation".

Att efter "relationen " ändå ha en kvinna där.
Nu i bakgrunden på bekvämt avstånd och självvald distans.
En kvinna för att fånga in i alla hans frustrationer och tillkortakommanden.
Och att kunna vara vänner om han nu skulle behöva lite sex och kontakt lite då och då.
Det var väl helt ok tyckte han själv.
(Innan den slutgiltiga dumpningen och arrangerade slutet).
Skulle slå till förr eller senare i dramat.
Ja han visste ju att det kunde mycket väl bli så.
Som det blev med den stora kärleken/psykosen.
Som han kallade henne och "relationen för nu.
Efter.Efter dramat i sitt liv.
Hon som efter allt drama och kaos och efter alla turer och triggningar i svartsjuka med mera.
Slutligen drog sig själv ut ur hela karusellen.
Men först efter att han själv arrangerade det illvilliga och brutala avslutet.
Genom att kränka henne i det ovärdiga avslutet.
Det ovärdiga avslutet.Genom att aldrig ge ett  respektfullt avsked.
Och genom att målmedvetet  kränka henne i all kärlek som hon hade haft och visat in i det sista.
Och att skryta med att ha hittat en ny.

Allt var så bra nu kände han i sitt ensamma liv.
Nu med de före dettorna på  avstånd.
Ett behagligt avstånd.
Att slippa allt som en "relation" innebär.
Det är verklig frihet så tänkte han,så tyckte han för det mesta.
Utom då han själv började bli sådär besatt av att vilja ha någon.
Just nu så gällde det den allra sista "relationen".
Inte alls oväntat eftersom någon del i honom.
Satt fortfarande  fast i ambivalensen han alltid kände.
För alla de kvinnor som han hade haft någon slags sex/kärleksrelation med i sitt liv.
Och oftast var det den sista "relationen" som kunde  lyckas med att trigga igång,
hans besatthet och beroende igen.
Annars kunde han faktiskt tänka sig vem som helst bara trycket kunde lätta lite.
Om han nu var inne i en sådan period i sitt liv.
Bara inte den som han fått bort ut ur kärleken och den relationen.
Och bytt ut den kvinnan mot en ny besatthet och ett nytt beroende.
Och eftersom skräcken för "relationen" och henne var så stark inom honom.
Att hamna där i sexet med henne och hon ville ha mera än så.
Hennes kärlek och passions-styrka som han var livrädd för att hamna i igen i sitt liv.

 Han föredrog i stället att vara helt nollställd och oberörd inom sig själv.
Helt utan lust,drifter och behov.Som att han bara stängde av kroppen för en tid.
Gick in i sin grotta och bara var där helt ensam och i de små förehavandena.
I den lite trista ensamheten men ändå den behagliga ensamheten i vardagen.
Han behövde ingenting då i en sådan period.
Knappt mat eller alkoholen och inte någon endaste människa nära.
Han hade ju i alla fall sin hund att ha en viss fysisk närvaro med.
Och det räckte så bra tyckte han.
Och kontakterna med andra människor kunde bestå av några sms,mail och telesamtal.
Och det räckte så bra bara med att gå upp på morgonen,lägga upp mat till hunden.
Gå ut en stund på en promenad.
Om han nu inte jobbade eller något annat trist måste.
Mest tyckte han nu att det var så otroligt skönt att slippa ha "någon".
Att slippa hålla på och dribbla fram och tillbaka.
Att slippa någon som grät i telefonen.
Och skrek och höll på.Från och till.
Och sedan allt oftare.

Alla de där ändlösa samtalen.All desperation ifrån hennes sida.
Ja visst kunde han njuta av den där maktkänslan av att ha henne där.
Kvinnan som han hade fått dit för en viss tid.
Där i det där beroendet av hans kropp.
Besattheten av just honom.
Kärlekskänslorna och ömheten för honom.En slags kick för egot.
Javisst var det så det var. Det kunde han lugnt erkänna för sig själv.
Nu i efterhand nu efter den. "Stora Kärleken" och  "Själsfränden".
Kärlekspsykosen som han så cyniskt ville kalla henne och relationen för nu.
Så här flera år efteråt.
Och nu även efter också den sista kicken och den sista trippen.
I en "relation ".
Och som också blev det där dramat.

All skit som uppstår i relationsträsket som han så cyniskt kallade det hela för.
Att få till en relation då han hade bestämt sig för att fixa det.
Och att sedan få känna den där känslan av att jag finns.
Jag är och jag kan.Jag kan också bli älskad och åtrådd.
Precis som alla andra människor.Och jag kan ta det jag vill ha om jag vill ha det.
Och få det jag behöver av en annan människa.
När han väl hade fått en kvinna dit in,in i hans egen sfär.
Kärlekskänslorna för honom,attraktionen av hela hans väsen.
Det var det han sökte.Ifrån början.
Hon kärlekspsykosen hade påstått flera gånger under "relationen".
Påstått att det aldrig gick att lyckas med att kunna förföra honom.
Och  hade även mage att påstå efter "relationen".
Då de återsågs några gånger  och det blev mest bara prat i timmar.
För hans del helt ok.
Eftersom han bara ville möta henne igen för att trigga igång henne.
I något slags beroende av honom att vilja få försoning och kärlek tillbaka och passionen.

Allt detta som han nu hade en annan kvinna i sitt relations - grepp att trigga igång sin kåthet av.
Och i hans vilja att ha just henne som nu hade lyckats med att trigga hans svartsjuka.
Nu när hon var oåtkomlig som sexobjekt eftersom hon hade bytt ut honom till en ny kille.
Efter att hon till sist gjorde slut efter allt fram och tillbaka strul i "relationen".
Och efter allt avvisande av kärleken och viljan till intimiteten.
Allt detta som han ständigt skapade i sina "relationsdraman".
Som även hon hade gråtit floder av och gått sönder av.
Och aldrig förr eller senare  i sina relationer gråtit så mycket i sitt relativt långa liv.
Och faktum var trodde han  själv innerst inne.
Att han kände sig för sårbar om kvinnan skulle lyckas med att förföra honom.
Att han tappade liksom kontrollen,och själv inte kunde styra hela sexakten.
Utifrån hur han ville ha den.
Om hon liksom fick ned honom i något slags överläge.

Han kunde minnas nu så här långt efteråt hur han verkligen kunde hata henne efter sexakten.
Där  han låg helt  naken och kände sig sårbar efter att ha fått sin utlösning.
Och eventuellt var hon själv nöjd och belåten.
Om hon själv hade fått honom till  utlösning och fått sin egen orgasm.
Och han kände sig så där utsatt på något vis
Då efter sin egen utlösning.Skyddslös på något sätt.Då efter sexakten där han som avklädd ända in i själen. Naken brevid henne.

Och efter en tid in i "relationen",då hans ambivalens hade blommat ut.
Och inte kunde bara döljas bakom en massa kärleksförklaringar.
Och hon började  med att ställa alla sina djävla frågor vad han tänkte på i sin slutenhet.
Eftersom han sällan eller aldrig kunde eller ville säga ett endaste ord under akten.
Eller efteråt.Egentligen ville han bara vända henne ryggen och sova.
Det som han började att göra då hela relationen började monteras nedåt i utförsbacken.
Och då han hade slutat att spela den där attraherade och kärlekstörstande killen.
Den där fina som bekräftar kvinnan,och som ger lite halvdana kärleksförklaringar.
Som om det verkligen handlade om en "seriös" relation i grunden.
Allt snack som han hela tiden måste påpeka för henne och sig själv att relationen var på "riktigt".
Alla frågor som hon jämnt började att ställa vad han kände och tänkte på.
Och om han tyckte om henne fortfarande.Och om han älskade henne.
Allt för att komma åt honom tyckte han.

Innerst inne så kände han ingenting för just henne och hennes kropp.
Hon kunde lika gärna vara en av dem han hade varit otrogen med.
Eller en av alla dem han hade haft för ett engångsknull.
Han hade egentligen bara lust ibland att täppa till munnen på henne.
Då efter att akten var över och bara kasta bort henne från bädden.
Så stark kunde hans vrede vara för henne och hennes behov av hans bekräftelse.
Men visst när hon var så där upphetsad av honom och öste över honom.
Vilken fin kropp hon tyckte att han har och hur mycket hon älskade att vara med honom.
Javisst var det en häftig känsla för hans manliga ego.
Det måste han faktiskt erkänna för sig själv.

Men sedan när han hade fått nog av henne och hennes begär.
Och han avskydde henne just för att hon aldrig verkade bli mättad.
Och aldrig kunde få nog av honom och hans kropp.
Och att sexet inte bara kunde liksom räcka till.
Utan några djävla kärleksförklaringar under akten och efteråt.
Då började han ecklas av hennes lust och attraktion för honom.
Det var då det började inom honom.
Kylan inför henne och viljan till att dumpa avvisa och kränka henne.
Det var då han började att vända bort munnen.Ville inte kyssas.
Geggas ned av hennes saliv.Känna smaken av henne.
Hennes doft, och hennes kropp.
Det var då han började känna emot henne,kvinnan i hans liv.
Vreden över henne och alla hennes behov.
Hennes sårbarhet och ilska över honom och hans behov.
Av att vilja vara ifrån henne mera än tillsammans.
Och han började mer och mer att avvisa hennes lust och vilja.
Till de där passionerade och hetsiga som hon ville ha honom till.
Det där nära och symbiotiska som hon liksom drog in honom i.
Som han efter den där första känslan av det där ruset.I den där kicken i att ha mötts.

Bara kunde känna att bort med allt.
Bort bara med just henne.
Henne som han först ville liksom ta och ha.Helt för sig själv.
Och sedan kom den där känslan av total tomhet.Ett slags hat emot just henne.
Och sig själv att han hade återigen drivits av den där driften som pockade på ibland.
Att känna sig potent och liksom på gång.Att känna sig som alla andra.
Det var väl inget fel med att känna så tyckte han nu efter hela karusellen.
Det är väl inte mer än vad alla sysslar med i sina skit liv tänkte han.När han var på det humöret.
Och sedan kom bara känslan av att inte vilja ha någonting eller ge någonting. 
Efter kicken av sexet och ruset och tillfredställelse.
Kicken av att ha delat det hela med en annan människa.

Då när tomheten slog till inom honom.
Vreden över livet och över alla människor och över honom själv.
Allt som är ett slags behov som drev honom till att söka någon.
En annan människa och en kropp och en själ.
Att dela tomheten med,dela livet,med en annan människa då och då.
Dela tankarna som fanns inom honom känslorna och vissa behov.
Och att känna den där driften som drev honom till att söka någon.
I kontakten i mötet i sexet.
I den där känslan av att det är dig jag ska ta det är dig jag vill ha.
Och när  hon den utvalda kvinnan  svarar på just det som han sände ut i sina ögon.
Sände ut i sina behov av just henne.
Och den största kicken de senaste åren i hans liv.
Efter när han hade sökt efter den stora kärleken.Och fått den.
Och fått in lite drama i sitt tomma  och ensamma liv för en tid.
Det där dramat som var allt missbruk av henne och hennes passion och kärlek för honom.
Och vilja till att ha just honom i en "relation".

Den "Stora Kärleken "och  "Själsfränden". Kärlekspsykosen.
Som han kallade henne nu för.
Och kallade hela det relations - dramat för nu så här långt efteråt.
Att ha knockat henne totalt.I all kyla i allt förakt och hat.
Som han kände mer och mer för henne.
Att knäcka henne till den totala botten
Och  att hinna före henne med att göra  slut helt och hållet så att säga.
Det var den största kicken för hans totala känsla av att förgöra allt.
Att förgöra allt kärleken henne och "relationen".
Och att få bort henne och kärleken hon kände för honom och lämna allt bakom sig.
Utan skuld empati kärlek samvete eller ansvar.

Det slut som han efter allt raserande av kärleken och relationen.
Bara väntade på att få iscensätta.
Allt det som han skapat och som han visste bara låg och väntade som en tickande bomb.
Som hon eller han skulle låta brisera.
Och som han  tände på att hinna före med  att helt kallt bara utlösa den.
Genom att han nu till sist lyckats med att efter sitt målmedvetna sökande.
Träffa en ny kvinna och berätta det.

Och den där sista gången som det blev när han kom hem till henne.
Fortfarande med en fot kvar i "relationen".
Det var vad hon trodde ja.
Och det visste ju han att hon inte hade kommit ut ur hans grepp om henne ännu.
Hon Själsfränden och Kärlekspsykosen som han bara kom hem till denna gång skulle han bevisa.
För att ha lite sex just med henne.
I brist på någon annan som ännu inte kommit in i hans grepp och liv och "relation" ännu.
Vilket var bara en tidsfråga för honom.
Innan han skulle kunna lyckas med sin jakt i sitt målmedvetna nätdejtande och till sist hitta någon.
Och han kom delvis för att känna hennes desperation en sista gång.
Hennes vilja till att vilja ha honom tillbaka in i "relationen" igen.
Och då han låg brevid  henne och  sade helt kallt.
Att nu när jag varit med om det värsta som har hänt i mitt liv angående en förlust i sin ursprungs- familj.
Så är det som om jag bara skiter i allt.Och hon såg att han blev lite tårögd.
Hon ville så gärna trösta honom då och höll om hans rygg där han låg.
Men själv låg han och bara pratade om att han ännu inte lyckats med att träffat någon ny.
Och efter sexakten så bara vände han sin rygg emot henne och bara somnade.
Hon sa då när han hade sovit som en stock i hennes säng.
Och när han hade vaknat efter några timmar.Att hon inte hade sovit en blund.
Och att han var så djävla kall.
Då bara reste han sig och sa jag går nu.Jag är ju bara en kall idiot säger du.
Och hon började som vanligt att säga.Nej jag menade inte så och tog tag i hans hand.
Som han bara sköt ifrån sig och han började att gå emot hallen för att ta på sig sin jacka.
Och hon bad honom om att få följa med honom hem  och bara umgås under dagen.
Men han svarade helt kallt du sköter dig inte vi kan ses om ett halvår eller så.
Men jag kan ju komma i en taxi någon gång igen så här sade han och började att knyta sina skor.
Han ringde efter en taxi och gav henne en snabb kram.
Och sa hejdå vi hörs och gick ut genom dörren.

Hon ringde honom flera timmar senare och sa att hon mådde så dåligt nu.
Efter att de hade setts så här bara.
Och att hon inte visste  hur hon skulle klara av att inte kunna ses mera.
Och han svarade henne helt kallt.
Jag sade ju till dig att vi  bara skulle ses så här för en gång bara.
Du visste ju vad du ställde upp på och borde väl vara lite tacksam.
Tacksam för att jag kom hem till dig så där bara.Bara för att ha lite sex.
Och hon började bli så där desperat på rösten arg och ledsen.
Och tillade men jag älskar ju dig.Jag vet inte om jag kan leva utan dig sade hon.
Och hon började att gråta lite grann.
Och det var då han visste det.
Att han hade lyckats med att knäcka henne till den totala botten.
Där hon befann sig nu i den stora skräcken i att allt skulle vara slut nu.
Mellan dom.
Och  han var väl medveten om att han nu hade henne helt och hållet  i sitt iskalla grepp.
Om hennes mest sårbara sida.
Att bli lämnad.
Och att det kunde sluta vart som helst för hennes del.
I all sorg och smärta över honom och "relationen".
Och all övergivenhet som han ständigt hade triggat henne i.
Efter alla turer och illagöranden och efter allt sitt nedmonterande av henne "relationen" och  "kärleken".
Och han kände nu den totala frihetskänslan.
Att bara gå helt kallt vidare.
Utan att vända sig om.
Utan att lyfta ett finger för henne.Hon som hade älskat honom så mycket.
Och henne som han själv hatade så mycket nu..
Att hon kunde lika gärna vara död.För hans del.
Nu återstod det bara att slå in den sista spiken i kistan som han brukade säga angående "relationer".
Och sedan gå vidare.
Fri.Fri från all skuld,fri från allt samvete och göra sig helt fri från allt ansvar.
För henne och "relationen".
Och sedan känslan av att hon var värd det här.
Hon får skylla sig själv och hon har själv skapat det som blev.
Kistan i "relationen"
Det var så han kände och det var så han tänkte.
Och ingenting skulle ha kunnat hindra honom från att stänga dörren.
Och bara gå.
Målet var nått.Och nu kunde jakten börja på riktigt.
Att träffa en ny och veta hur hon låg där och krälade i resterna av"relationen".
Hon den Stora kärleken.Själsfränden.
Psykosen.

Och sedan när han hade lyckats med att träffa en ny.
Att stolt kunna berätta det helt kallt i telefonen för henne kärleks - psykosen.
Och kicken av att kunna knäcka det sista hoppet och den sista resten.
Av den nedmonterade kärleken.
Och den fantastiska känslan inom honom som var att.
Nu gör jag vad jag vill i mitt eget liv.
Nu är jag äntligen helt fri.
Fri att göra vad jag vill   och när jag vill.
Ha sex med vem jag vill och hon ska fan inte hindra mig.
Och det sade han till henne i ett av alla de samtal som hon ringde till honom.
Att du ska fan inte hindra mig från att träffa en ny kvinna.
Och hon liksom skrattade till då hon svarade.
Men det har väl jag aldrig kunnat hindra dig ifrån.
Jo det har du visst det svarade han som ett trotsigt litet barn.
Som ska ha det denne vill nu på en gång utan ett enda hinder i vägen.
Hon ringde många samtal i all sin vanmakt av att inte kunna nå fram till honom vare sig med kärlek.
Eller  i sina försök till att göra ett mänskligt och värdigt avslut av relationen.

Och han kände det där starka hatet emot henne igen.
I alla hennes försök att få honom att känna sig skuldmedveten.
För att han var som han är.
Det stora egot som skiter fullständigt i henne och hennes smärta.
Hennes övergivenhet, hennes bakgrund, hennes barn, och  hennes liv.
Och hennes behov.
Allt det som hon hade visat att hon behövde allt det som hon hade gett.
Allt som hatade så mycket.
Och nu bara måste få bort ut ur sitt liv med alla tillgängliga medel.
Oavsett utgången för hennes del.
Det stora  och kalla egot som jag alltid varit och vill vara.
Tänkte han och kände han.
Precis den han mådde bra i att vara.
Och hon ska fan aldrig  hindra mig från det igen!
Aldrig över min döda kropp.
Att få hennes krav och besatta kärlek in i mitt liv igen.
Aldrig,tänkte han och så kände han.

Han hade inte tänkt en sekund på henne och hennes närmaste anhörig under flera år.
Eller undrat hur det gått för henne den stora kärleken och själsfränden.
Inte förrän hon gick förbi honom en dag ute på gatan.
Han hade bara tänkt helt kallt att de skulle kanske en dag bara stöta på varandra.
Ute på någon pub i stan eller så.
Mer än så betydde hon och hennes dotter alltså inte nu.

Han hade ju lyckats så bra med att få bort henne ut ur sitt liv och en "relation"
Hon var bara utraderad som en paria som han hade gort sig fri ifrån.
Och nu lekte livet tyckte han att få sitta med den nya.
Som delade hans intressen att sitta ute på puben.
Och att ha den där relationen med bestående av, att umgås, prata, ha sex och dricka.
Och han hade verkligen lyckats med att få ned henne på knä.
Parian och allt det som hade plågat honom så mycket.
Hennes påståenden om att han var störd kall svinig och sadistisk.
Nu kunde hon få tänkte han krypa omkring där golvad och dumpad.

Han hade verkligen lyckats med att ha fått henne ned på knä nu.
Och att säga att det var någonting han kände någon slags empati eller skuld för.
Det skulle vara en ren lögn tänkte han och smålog för sig själv.
Så tänkte han då och så kände han även nu.
Så här flera år efteråt det hela dramat.
Han hade sänkt henne totalt i alla sina behov och krav på att ha en "relation".
Han hade avvisat allt det hon var och allt det hon önskade och ville.
För allt det som hon hade velat med honom.
Knäckt henne till den totala botten i hela kärlekskarusellen som han hade snurrat runt i.
Alltför länge kände han för sin egen del nu.

Han hade nog aldrig känt sig så fri och så potent och så häftig som då.
När han satte igång i jakten.
Jakten på en ny kvinna och en ny kropp och en ny attraktion.
För honom och hans ego.
Och när han stod där framför henne den nya.
Kände kicken av förförelsecharmen som han lade på.
Efter jakten på en ny kvinna.
Och bara känslan av att tillsammans efter  den där singel - dejting - kvällen ute på en pub.
Åka hem till honom i en taxi.Bara för att ha sex.
Det är så man gör sade han till henne som han fick bort ut ur en"relation.
Flera år efter när de återsågs.
Och satt och pratade i timmar som det brukade bli då de hade kontakt.
Man träffar någon på en sån där dejtingkväll och så tar man en taxi och åker hem och har sex.
Hon den stora kärleken och den före detta såg något chockad ut efter hans berättelse.
Och bara det gav honom den där kicken av att känna sig som den där sviniga killen.
Att få stå för hur kallt han bara hade bytt ut henne.
Ja jag är väl ett svin då kunde han inte låta bli att säga då.Och kände sig så där kåt av det hela.
Och minnet av ruset kom fram inom honom i tankarna på den gången då detta skedde.
Kicken av att bara veta vad som väntade på honom.
Att få en ny kropp i sin säng och få bort allt som var hon.
Hon som han hatade så mycket nu i sitt liv.

Och det där utsuddandet av henne,hennes kärlek och ömhet för honom.
Hennes kropp och hennes väsen.
Och makten och kicken när han denna gång kunde diktera sina villkor direkt,för den nya kvinnan.
Bara,bara sex och ingenting annat nu.
Efter som han kallade det för nu.
Efter den stora "kärlekspsykosen".
Frihetskänslan att han denna gång slapp att spela upp den där djupa seriösa killen igen.
Den villiga till stor kärlek passion och själsfränder.
Slippa känna sig så där ynklig som han gjorde i början.
Då han blev så där sjukt svartsjuk på allt vad hon visade att hon hade i sitt liv.
Att nu bara få det där sexet rakt upp och ned utan en massa krusiduller.
Positionerna satta direkt,och känslan av makt och kontrollen intakt  så att säga.
Att det är jag som bestämmer och det är jag som sätter direktiven.
Denna gång i "relationen".
En total kick ja det tyckte han verkligen att det hela var.
Och en total kick att knäcka henne kärlekspsykosen.
I en sista dödsstöt.
Av relationen och kärleken.
Att veta hur hon låg där hemma hos sig nu.
Kränkt och dumpad.
Krälande i resterna av "relationen i resterna efter kärleken och honom.
Och den stora kicken när hon inte kunde sluta att ringa upp honom och skriva sina djävla brev.
Beviset på att hon inte bara kunde släppa honom.
Och sedan kicken av att visa upp för henne den nya.
Att den före detta var så besatt av honom.

Han visste exakt vad han hade sysslat med för att få hela "relationen".
Den stora kärleken.Psykosen hit.
Fram till graven, fram till stupet.
Och här och bara här.
Efter att ha missbrukat allt som ingår i en kärleksrelation.Förstört precis allt.
Knäckt henne och sugit ut allt som gick att suga ut av hennes kärlek och passion för honom.
Så kunde han känna sin styrka i sin oåtkomlighet och i sin flykt ifrån allt.
Allt som var kärleken och allt som var just det dramat.
Just med henne just där och just då i sitt liv.
Allt detta som han själv hade sökt.
Sökt för att få just henne och hennes kärlek.
Men bara för att kunna få uppleva allt detta drama.
Allt som var dramat i kärleken och livet.
Och kickarna i allt detta drama som han hade varit inne i nu en rätt lång tid för honom.
Gällande en "relation".
Och sedan fly från spillrorna från förgörelsen av hela "relationen.
Och fly från henne som hade älskat honom så mycket.

Och att kunna stå där och se in i en annan kvinnas ögon.
Och att kunna känna.
Att jag är en man.
En Man som gör vad jag vill och när jag vill.
Och hon som ville få mig annorlunda hon kunde inte lyckas.
Och nu kan hon lika gärna vara död för mig.
Och hoppas att hon dör nu i all sin smärta i all sin övergivenhet.
Vem fan bryr sig.
Han till och med sade till henne i den där förintelsekicken.
Då hon höll på att vilja göra upp i telefonen.
Och ringde och skrev brev i all sin frustration.
Över att inte kunna få honom att lämna varandra i respekt och kärlek.
Han till och med sade då i allt kaos som blev i uppgörelserna och utkickningsfasen.
Att kom hit och döda mig då om du vill.
Den där kittlande känslan av död och förintelse.
Som bara kom upp inom honom.
Det var så han tänkte och det var så han kände.

Det var därför och det trodde han själv nu.
Att han valde just de kvinnorna.
Som hade den där längtan som han själv kunde känna.
Suget efter någonting mera i livet.
Längtan efter någonting mera.
Det där lite kittlande och lite farliga bråddjupet.
Att dela en slags smärta,ett slags tomrum och leka lite,flamsa runt lite med varandra.
Den starka passionen i attraktionen för varandra.
Innan den där vreden kom inför henne.
Inom honom.
Och kicken av att dela det där tomrummet innan döden skulle slå till.
Döden som han alltid bar inom sig som en slags kick.
Att veta att den alltid finns ständigt närvarande.
Redo att gå in i.
Eller bara slås omkull av när som helst.
Kanske med en annan människa och en annan kropp.
Eller helt ensam.
Och att driva just den där kvinnan och "relationen".
Till den där besattheten som han själv alltid bar inom sig.
Kvinnan och "relationen". 
Som han sökte upp för att få in i sin egen sfär.
För ett tag och för en viss tid.
Och sedan ville få henne och hela "relationen".
Fram emot stupet.
Det där stupet som alltid fanns runt hörnet.
Som bara väntade på honom och "relationen".

Att få komma fram till.
Förr eller senare, för honom kändes det så.
Men just de kvinnorna han valde.
Ville liksom hindra honom.
Från den där besattheten att förgöra kärleken.
Förgöra allt som eventuellt hade skapats.
Mellan dem.
Allt det som hans destruktiva känsla av förgörelse skapade till sist i "relationen".
Den där destruktiviteten inom honom själv som kändes som om han ville.
Förgöra livet och sig själv.
Och då kom det där hatet emot just henne.
Som fanns just då i hans liv och tillvaro.
Hatet inför henne hennes kropp och hennes ofantliga behov av just honom.

Hans kropp och hans kärlek.
Allt det som han själv inte kunde känna så där mycket som de kvinnor han alltid sökte upp.
Eller också någon enstaka gång som en sexkick.
Så kunde han dras  till det där lite oåtkomliga och liksom kalla.
Så som han själv oftast var och fick igång de där kärlekstörstande kvinnorna.
Efter sin lite sårbara sökande sida och vilja till att få lite empati och ömhet.
Men han själv kände mest förakt för lusten som drev henne att vilja ha honom.
Efter ett tag.
In i  "relationen".

Det  var då det startade upp inom honom.
Det där avvisandet,avståndstagandet som triggade henne till vansinne.
Då när hon inte fick vad hon ville ha.
Han började att säga till henne att hon var mer lik en man i sin sexualitet än en kvinna.
Men sådana påståenden gick inte in hos henne.
Hon var för stark i sig själv i sin kvinnlighet.
Dominant tyckte han och kunde känna den där vreden inom honom.
Då när hon ställde sina krav på att ha sex med honom i tid och otid.
Och den där sensualiteten som hon.
"Den stora kärleken" hade.

Någonting som han i grunden inte uppskattade ett dugg.
För honom spelade det inte så stor roll vem han egentligen hade sex med.
Att bara göra det som krävdes för att få lite sex det var helt ok tyckte han själv.
Sex det är något man bara gör eller inte gör som han brukade säga då och då.
Den där känslan av att hon ville ha honom så där otroligt nära in.
In i hennes kärlek för honom.
Den var bara så jobbig för honom och hans bara göra det.
Det var som hon hade ett sug inom sig som han bara drogs längre och längre in i.
En centrifug som snurrade fortare och fortare in i henne.
Och där han inte visste till sist vem som var han eller vem som var hon.
Först i början var just det som kåtade upp honom.
Känslan av kicken,ruset att förlora sig själv liksom.

Förlora sig själv i en annan människa i en annans kropp.
Nästan som att dö och sedan vakna upp och att ha överlevt.
Och ibland måste han erkänna för sig själv.
Så ville han nästan det.
Dö  i en annans människas armar tätt omsluten.
Eller tillsammans och aldrig mera vakna upp igen.
Till livet till den han var,till den han ibland inte stod ut med att vara.
Att behöva att besvara en annan människas liv och behov.
Det var inte det han egentligen sökte.
Just i sexet med en kvinna och en människa.
Han ville egentligen bara göra det och sedan var det klart.
Som att gå på toaletten och få ut det hela.
Eller äta och sedan är man mätt.
Men hon ville ha så mycket mera.
Självfallet!

En massa kärleksförklaringar speciellt efteråt.
Det där samspelet utan ett enda ord i själva akten det var då det var som bäst.
Då om han verkligen ville ha sex.
Men  efter en tid in i relationen.
Så började han känna de där känslorna hon liksom ville ha in honom i.
Få fast honom i.
Liksom hålla honom kvar i någon slags symbios.
Den där närheten som han just sökte hos henne.
Då först.
Att få krypa in i en famn och bli vaggad till sömns.
Ja nästan så var det.
Eller bara känna den där känslan.
Av att vara man och ta en kvinna i besittning.
Som en kropp man vill ha och sedan bara tar den.
Rakt upp och ned.
Men  det är klart tänkte han.
Det är väl inte så det bör vara mellan en man och en kvinna som möts i livet.
I en " relation".

Det var därför han ibland kände det som att man kan lika gärna ha sex med vem som helst.
Någon som man inte känner och aldrig mera vill eller kommer att träffa igen.
Och det var så han hade haft det.
Många gånger i sitt liv.
Speciellt då han ville smutsa ned henne.
"Den stora kärleken ".Och relationen.
Förgöra hennes renhet, hennes livskänsla,hennes starka lust och passion för just honom.
Smutsa ned allt rent och fint och klart.
Och sedan bara gå ifrån hela "relationen".
Som att dö en stund,då när han hade gjort det där smutsiga och råa.
Och visste hur illa han gjorde henne och kärleken.
Och sedan bara kunna lämna henne bakom sig.
I all smärta och förtvivlan över honom.
Bara gå och känna sig fri.

Fri från henne och fri att kunna fortsätta att förgöra och sabotera allt rent fint vackert och kärleken.
Ja han visste ju att någonting måste vara helt fel i att känna så emot en annan människa.
Och inför livet och kärleken.
En annan människa som han själv hade sökt för  hennes kärlek och öppenhet.
Han visste att spiralen skulle komma igång inom honom efter en viss tid.
Som det skulle kunna bli med vilken kvinna som helst och vilken kropp som helst.
Spiralen till det där kaoset.
Och  den där destruktiviteten inom honom.
Som drev honom att missbruka henne kärleken och andra substitut.
Turerna och snedstegen, ja inte med den sista blev det så i alla fall.
Varför visste han inte själv.

Kanske bereonde på att dom gick så mycket ut på krogen tillsammans.
Och var liksom mera tillsammans på ett annat sätt än hon och han var.
" Den stora Kärleken".Kärlekspsykosen.
Hon som var innan den sista "relationen".
Hon hade ju så fullt upp med sina barn och jobb och dittan och dattan.
Så de kunde inte ses så där ofta om han nu ville det.
Gå ut på krogen.
Det kanske hindrade honom från att springa ut  ensam.
Då när han hade henne den sista som delade kroglivet med honom.
Eller också ville han visa henne den nya.
Efter att han hade berättat vilket svin hade varit.
I den förra relationen.
Att han nu inte var det med just henne.

Som  om hon den nya gjorde honom bättre än han varit och är.
Men sedan blev ändå allt det som blir i alla relationer.
Efter en tid.
Distanserandet och avvisandet av henne och hennes behov av att vilja ha honom där.
Då när spiralen nedåt hade satts igång igen och igen inom honom.
Alla de där upprivna samtalen som det blev bara fler och fler av.
Som ändå aldrig kunde leda till någonting i slutändan.
Då när han började att känna sig sådär totalt ointresserad.
Då när "relationen ".
Hade börjat att gå åt det där hållet.
Som det alltid brukar gå till sist.
Då när han mådde illa bara i tanken att vara i en annan människas närhet.
Bara att se på den människan.
Den kvinnan som han först i början ville ha.
Liksom ta i besittning och känna sig sådär potent och attraktiv.
Kicken och ruset av att kunna få någon att vilja ha honom.
Just honom och hans kropp och närhet.
Allt  detta som han emellanåt kunde känna behoven av.
I sitt innehållslösa ensamma och tomma liv.
Men att  sedan senare in i  "relationen".

Se på den som han själv inte fattade vad han en gång hade sett.
Vad han en gång hade velat med just henne.
Se det där fula som han hatade så mycket.
Bilden av honom själv som speglades nu i hennes ögon.
Se det där mörkret och smärtan.
Känna det där föraktet och ilskan.
För henne.
För allt det hon sade.
För allt det hon kände.
För att det hon visade.
Att hon behövde.
Att hon ville ha just det.
Det av honom.

Det han inte kunde ge,henne,just henne.
Det var så som han tänkte och det var så som han kände.
Då han tänkte tillbaka på "henne" och hennes ofattbara behov.
Allt det som hon hade sökt hos just  honom.
Alla frågor som hon alltid ställde.
Ställde till den där oredan i hans huvud och kropp.
Som att hon ville in i hans hjärna.
Och att senare in i relationen.

Behöva ta hennes smärta över honom och hans avståndstagande.
Då när hon började att kännas som en blodhund.
Ja som en rotweiller.
Som var efter honom jämnt och ständigt.
Liksom klättrade in i hans kropp.Och åt upp honom inifrån.Det var så han tänkte.
Det var så han alltid känt.
Då när någon började komma honom för nära.
In i hans hjärta och kropp.
In i hans själ.
Allt det som han själv sökte upp.

För att få någon att dela de känslorna med honom.
I honom.
Allt det där som han emellanåt i sin tillvaro.
Att vilja kärlek.Att vilja dela tiden och tomheten.
Dela varandras tankar och känslor.
Och kickarna av kärleksruset.
I det där mötet som kunde uppstå.
Då om han just då sökte kärleken och sexet.
Kåtheten som eggade upp honom.
Fick igång hans kropp och hjärta.
Det pulserande livet liksom.
Innan döden.
Döden som bara väntade.
Bakom nästa hörn.


Kåtheten när den började att pocka på.
Då när han fått igång en "relation".
Känslorna att vilja borra sig längre och längre in i henne.
Hennes kropp och hennes själ.
Och sedan bara bort.
Bort och ut därifrån.
Till sig själv.
Till sina egna rum.Sina egna tankar Sina egna drifter och behov.
Allt detta som han egentligen ville befinna sig i.
Helt själv.
I tystnaden.I tomheten.
I känslan av död och förintelse.Den totala tystnaden.
Där ingenting finns kvar.Tills att allt bara var över.
Innan döden kom in.Den som alltid väntade.Runt hörnet.
Det var så han kände det.
Det var så han tänkte.

Det var därför han mådde så illa.
När den andre visade all den där smärtan.
Saknaden och sorgen och övergivenheten.
Smärtan över allt det som han själv saknade.
Och  just därför aldrig kunde ge fullt ut.
Han mådde så illa.
I hela sin kropp.
I hela sitt hjärta.
Då när den andre visade upp allt detta.
I sina ögon och i sina behov.
Och när den andre började att lida över att inte få vara så där nära honom.
Att inte få tillbaka all den kärlek och attraktion och samhörighet.
Som han själv hade sökt hos just henne för att få tillgång till.
Och för att kunna känna inom sig själv.
I alla fall för en tid.
Och sedan...

Kanske blev han så där helt kall inombords.
För att det påminde honom om hans egen otillräcklighet.
Att se allt detta hos den som kom inpå honom så där nära.
Med sin kropp och sitt hjärta.
Den där smärtan och sårbarheten.
Hos den andra.
Sökandet efter någonting hos honom.
Allt det som han själv faktiskt saknade.
Och faktiskt mådde rätt bra i att sakna.
Behoven som bara drev en människa till just det.
Att söka någonting.
Som ändå inte finns.
Mer än en tid.Och sedan är allt över.
Det var så han tänkte.Det var så som han kände.
Det var så han alltid hade känt.
I sitt liv hitentills.

Och ingen kvinna hade någonsin fått honom att ändra den uppfattningen.
Inte ens hon.
Hon som han hade sökt för kärlekens skull.
Då i början.
Då när han hade sett henne.
Att hon hade det där han ville ha liksom.
Smärtan  och sårbarheten.
Behovet av kärleken och passionen.
Någonting klart och rent.
Som just hon hade.
Just då!
Just där!
Just det som han sökte då och då.
För att få uppleva allt det där.
Dramat som blev för mycket.
Efter en tid.Det blev ju alltid så.Till sist.

Tänkte han.Det tänkte han på nu efter.
Efter hela karusellen.Som blev med just henne.
Ja det var så han tänkte nu.Det var så han alltid kände.
Hon som trodde så mycket på honom och hans vilja till kärlek.
Då i början.Då ja tänkte han.Det var då det.
Han kunde till och med tycka.
Att hon var så otroligt korkad.
Som kunde tro så mycket om sin egen kärlek för honom.
Att tro att just hon skulle lyckas med att få honom.
Få honom så där lycklig och attraherad.

Öppen för att växa och utvecklas,i en relation tillsammans.
Och  att han skulle vilja fortsätta att vara tillsammans med just henne av alla.
I någon slags "relation".
När det finns så många andra.Någonstans.Därute.Någon som har allt det där.
Allt det där som han själv inte har och vill ha själv.
Ibland när lusten att söka allt detta driver på.
Hur dum får man vara tänkte han.
Att tro på att kärleken och en "relation" kan hålla i evigheter.
Det var inte så han hade sett på saken.
När han började att tänka efter hur allting började.
Och sedan slutade.
Så som det alltid skulle bli.

Såsom kärleken och en "relation" alltid skulle sluta.
Det visste han ju att det var så han var och ville vara.
Och kanske bara kunde vara.
Samtidigt var det ju just det som han sökte och ville ha.Kärleken och passionen.
De där hetsiga mötena.Kickarna och ruset.
Men inte till vilket pris som helst.
Så tänkte han nu.Så kände han nu.
När hon och kärleken och relationen var borta.Ur hans liv
Vem fan bryr sig så tänkte han också.
Nu när han själv hade lyckats så bra med.
Att få bort henne.Ut ur "relationen"
Och nu när han hade lyckats med att byta ut henne.
Och få dit en annan kvinna och en annan kropp.
I hela dramat.
Det dramat som bestod av svartsjuka besatthet och beroendet.
Hon som var innan.Innan den sista.
Innan det sista dramat som blev i "relationen".I hans liv.
Innan det sista dramat.Som blev "relationen".


Hon som han till sist lyckades få bort ut ur sitt liv och en "relation ".
Han kunde till sist bara lyckas med den allra sista dödstöten.
Att målmedvetet söka en ny kvinna och att börja träffa en ny.
Allt det som han faktiskt hade försökt även tidigare med.
Och sedan det kunde han lugnt erkänna för sig själv.
Så var han väldigt åldersfixerad och ville mest av allt ha en yngre kvinna.
Allt  för att känna sig potent och som han fick en viss status då.
Så ytlig var han och det stod han för mer än gärna.

Skulden för hur hon skulle lida av honom och hela relationen och avslutet.
Den skulden den skulle han aldrig erkänna så länge som han levde.
Och be om förlåtelse och söka försoning och börja att ta emot henne igen i  kärlek.
Som han trodde så säkert att hon hade längst därinne för honom.
Nej aldrig !Hon var utagerad nu.Ja det tyckte han faktiskt att hon var.
I all sin vilja till att vilja få honom försonas och få hans kärlek.
Den kärleken som han aldrig kunnat känna för någon endaste kvinna i grunden.
Han hade aldrig kunnat vara attraherad av någon kvinna för någon längre tid.
För honom spelade det ingen roll om den sexuella delen.

Mellan en kvinna och honom funkade bra eller ej.
Hade han börjat med sitt nedmonterande av "relationen".
Då var allt med den kvinnan helt värdelöst.
Sexet var en del av det hela jobbiga för honom att hålla på med.
Eftersom han ville knappt ha sex med den han hade en"relation" med.
Och om han nu ville så var det utifrån honom och hans behov av lite sex då och då.
Aldrig hennes.
Eftersom hennes behov av honom mest störde honom.
Och triggade igång hans kyla och hat för den kvinnan han hade för nära sig.
"Bara vara vänner".
Det som han själv tyckte var så fint att kunna vara.
 Med alla "sina kvinnor".
"Vänner".
Det som han påstod sig att vara.
Med "alla" de kvinnor som kommit in i hans liv och försvunnit ut ur hans liv.

I och för sig så blev det ju samma sak med henne som kom efter.
Dramat alltså.
I kärleken sexet och "relationen".
Fast den gången han sökte en kvinna igen.
Så hade han ju dikterat sina villkor  direkt.Sex och ingenting annat.Och speciellt då.
Efter henne.
Efter Den stora kärleken.
Ja det var ju så han hade startat upp den gången.
Innan henne den nya kicken.
 Den  "Stora kärleken ".Och "Själsfränden".
Och den kärleksrelationen som han nu kunde känna sig stolt över att berätta att han haft.
Nu inför den nya "relationen".
Den nya kvinnan.
Hon som var innan den senaste "relationen".
Hon som hade älskat honom så mycket.

Hon som hade velat så mycket med honom.
Hon var nu bara borta ur hans liv.
Och det kändes bara skönt och häftigt.Att ha fått bort henne.
Att känna sig fri att kicka igång med en ny kvinna.
Men även denna gång.Trots villkoren som han satte direkt.
Så blev det så klart som det blev.
Hon den nya fick starkare känslor för honom.
Hon började också att bli så där sjukt attraherad av honom.
Och kär.
Det var ju helt förväntat.
Att det skulle bli så.


Med någon som man fortsätter att ha sex med under en lite längre tid.
Ja just det han innerst inne ville få en kvinna att känna så mycket för honom.
Just så.Just därför.
Det var då det kunde börja  om igen och igen.
Dramat.
Allt för en tid.
Och sedan.
Kickarna  av det dramat och av just henne och hennes kärlek.
Den som började bli den där tomheten och  tristessen.
Livet och vardagen.
Jobbet och tiderna.
Kraven som bara växte och växte.
Och det var då han visste det.
Visste att nu är det över.
Över för denna gång.
Jag känner ingenting längre för henne och hennes kropp.
Hon börjar att eckla mig med all sin smärta och alla sina hetsiga krav på hans respons.
Och alla försök att få honom att känna den där attraktionen.
Kåtheten och dramatiken i hela karusellen.
Karusellen som det innebär att vara där i kärleken.


Kärleken som den andra känner och vill ha tillbaka själv ifrån honom och av honom.
Och nu så här efter allt drama så orkade han faktiskt knappast bry sig om längre.
Vad som var vad.
Då när allt började om igen.I hans liv.
Och i hans  "relationer".
Då när han började att känna sig i något slags behov.Av en annan människa.
En kropp och ett slags möte.
Men efter en tid blev det alltid samma sak med den kvinnan han sökte och fick in i relationen.
Krav på att han skulle besvara en massa sms.
Vara tillgänglig i telefonen och ha kontakt.
Och bekräfta varandra i tid och otid.
Allt detta som gjorde henne i Den stora kärleken och Själsfränden.
Och även hon som kom efter henne.Frustrerad och galen och arg.
När han bara svarade så där kallt och tomt.
Just så som han oftast kände sig.Då när han väl fått dit en kvinna.
In i Kärlekspsykosen.
In i attraktionen och passionen för honom.
När det enda han ville var.Var att bara bli lämnad ifred.
Ett tag i alla fall.
Då när han ständigt behövde att stå till svars för hurdan han var.
Hurdan han är.

Vad han gjort,sagt,inte visat,inte gett you name it.
Han kände mest ilska då.
Då när kraven började komma.
Vilket dom alltid gjorde.
I en "relation".
Han visste knappt själv ibland vad det var som han egentligen ville ha en kvinna till
Kanske bara sex då och då.
Eller bara komma bort från den sista han hade haft en "relation" med.
Gå vidare.Som han kallade det.
Han ville väl känna någon slags närhet.Känna sig älskad själv.
Ja det kanske det var så det var.
Och det hade han väl rätt till ?
Att känna så.

Som alla andra troligen känner i sig själv i sina liv.
Det var så han tänkte nu.
Efteråt.Efter "relationen".
Efter den allra sista kvinnan.
Hon som var borta en bit ute ur hans dagliga tillvaro.
Han ville kanske bara ha en kropp ett tag.
Känna den där kemin som stämde in just då.I något slags rus.
Det kan man väl ändå fixa till.
Om jag vill när jag vill så tänkte han.Det var väl inget fel heller.
Att tänka så att känna så.Det var så han tänkte.
Nu efteråt.Efter alla turer.Och efter allt drama.
Skulle hon eller den sista ha kunnat hindrat hela förloppet?
Hade någonting kunna förhindras.Att bli så där sjukt jobbigt.
Ja så där som det alltid blev.I "relationerna".
Nej!
Han trodde inte det nu.


Nu så här en tid efter hela karusellen.
Det var så här han var.Det är så här det blir.
Ja det var så han kände det nu.Med facit i handen.Facit som hon.
Den stora kärlekspsykosen och själsfränden.
Alltid sa och alltid skrev i sina långa förvirrade och arga brev.
En lång tid efter "relationen".
Innan hon släppte taget.
Släppte den där sista resten.
Sista biten i förhållandet.
Då när hon hade insett.


Det fanns inget mera att söka.
Hos honom längre.
Då när han kunde avvisa henne helt och hållet.
Genom att alltid påpeka.
Då hon höll på att ringa och snacka sin skit i telefonen.
Om hur mycket hon hade älskat honom.
Och ville fortsätta lät det i alla fall som att hon ville.
Då han kunde till sist avvisa hennes behov av honom i sitt liv.
Genom att tala om helt kallt att han mött henne.
Hon den nya kvinnan.
Att han kunde säga att han hade en kvinna nu.
Någon som delade hans kropp och tillvaro.
Det var precis det som krävdes.
För att få bort henne helt.


Ut ur hans liv.
Ut ur hans kropp och själ.
Och det var det som kändes så där riktigt bra.
Att få ett slut på den där galna besattheten.
Ja beroendet.
Som hon satt kvar i.
Tydligen.
Fast hon påstod att hon inte orkade med honom längre.
Hans kyla och avvisande.
Hans ambivalens och icke bekräftande.
Av henne och hennes djävla behov.
Som hade börjat tråka ut honom helt och fullt till sist.
Den där kicken och ruset av sex och kärleken.


Allt detta som han nu kunde få någon annan till att känna och dela med honom.
Ett tag i alla fall.
En tid.
Och sedan så var den kicken också över.
Hans eget beroende av en kropp och en själ.
Att dela sina tankar och sina behov med.
Just då i alla fall.
Just där i livet.

Den sista "relationen" höll han fortfarande kontakten med.
Ja de var ju vänner.
Hon fanns där på ett behagligt avstånd nu.
Några mail och en del sms.Lite telefonsamtal då och då.
Bara för att hålla i kontakten.
Utan några krav på att träffas.
Och utan några krav på sex när han inte var upplagd.
Och framför allt utan några krav på kärlek.
Kärleken som var en psykos tänkte han nu.Ja fan det var det han tyckte.
Och det var så han kände det.Och helt ok att känna så tänkte han.
Nu när han visste hur det kan bli.Om han gick ut med  att vilja ha kärlek.

Om han sökte sex för en längre tid.Det var precis så här som han  ville ha det.
Som nu.Ensam och fri.Fri från alla krav.I en "relation".
De kraven som alltid följde med.Om det blev en längre relation.
Det var därför tänkte han nu.Nu efter de sista"relationerna".
Att det är bättre att fixa ett knull då och då.Då när känslan började att pocka på.
Suget efter en annans kropp.Kicken av att få till det liksom.
Att känna sig attraktiv och potent.Om än för stunden.
Och känslan av att jag kan få "till det".När jag vill om jag vill.
Jag är ju inte så gammal ännu.Och fortfarande attraktiv.

Det var så han tänkte om sig själv.Och det var så han kände.
Han tänkte nu på henne den stora kärleken.Psykosen.
Hon som pratade så mycket.

Påstod att han var en sex och kärleksmissbrukare.
Då när de nu återsågs några gånger efter flera år.
Och han berättade hur det gått med relationen efter henne.
Och hur triggad han var nu när hon träffat en ny.
Hon som hade så många åsikter om hur han var och hur kall han kunde vara.
Och avvisande och störd.
Ja det tyckte hon ja.Och det kunde hon fan fortsätta att tycka.
Hur mycket hon ville.Ja det var så det kändes för honom.
Det var så han var.Det var så han ville vara.
Utan henne och hennes behov av honom.

Just hans kärlek hans kropp och själ.
Hon som alltid  kände så mycket.
Och ville så mycket med honom.
Allt det där han inte kunde och ens ville leva upp till.
Alla kraven på kärlek,sex och närhet.
Allt det som han faktiskt ecklades av när han väl var där med henne.
Och faktisk hade hatat henne för.
Och njutit av att kränka henne.
Genom att avvisa henne då och då i "relationen".
När hon kom hem till honom.

Och ville ha honom.
Att se henne så där desperat och förbannad.
Höra hennes röst nära gråten och så djävla arg och uppriven.
De gångerna i telefonen när hon inte fick komma som hon hade velat.
Hem till honom.
Hem till hans kropp och till hans revir.
Och sedan när han hade bestämt sig för att få bort henne helt.
Och helt kallt bara byta ut henne.
Det var det hon skulle få tyckte han.
Då när han hatade henne och hennes enorma krav.
Det var bara kicken som hade styrt honom.
Det insåg han själv nu med facit i handen.
Nu så här långt efter henne och "relationen".
Kicken av att få dit henne och själv känna det där ruset.
Av den där kicken av kärlekspsykosen som var det han ville få uppleva.
I alla fall några gånger under sitt liv.
Så tänkte han nu.

En liten kick i den trista vardagen.I det trista livet.
Fast han mådde faktiskt väldigt bra,i sin självvalda ensamhet.
Det var så här det skulle vara tänkte han nu.
Med  "alla sina kvinnor".
Så här på behagligt avstånd.
Några av dem hade han så klart förlorat kontakten med.
Och det var väl lika bra det.Varför hålla i en kontakt.
Med någon som ändå inte går att prata med.
Någon som bara drar upp en massa skit.
Sådan skit som han helst ville glömma.
Men hon verkade aldrig att glömma.
Och visst det kunde han erkänna för sig själv.
Det gav honom en viss tillfredställelse.
Att han satt sådana spår i en annan människa.
Att han varit så älskad.Så åtrådd.
Och att han kunde känna den där kicken.
Av känslan att det var han som helt kallt bara gick vidare.
Fast han visste ju innerst inne.
Att hon hade börjat att se honom.
Allt det han hade visat mer och mer av.
Då när han hade börjat känna allt det där.
Mer och mer.
Då när kickarna av sexet med just henne  var över inom honom själv.
Och kicken av att känna just hennes attraktion för hans kropp var över.
Och alla bråken och tjafsen blev bara värre och värre, och mer och mer av.
Han började till och med känna.
Att det kunde sluta riktigt illa.

Då när hon var igång i all sin besvikelse över honom.
Och han själv kände att han faktiskt hade börjat att hata henne.
På riktigt.
Hennes eckliga sårbarhet och hennes tårar och krav på hans kärlek.
Som inte ens fanns kvar i honom nu.Inte ens som en kick.
Och hon själv började att ta sig bort.
Hennes ilska och hennes smärta över honom.
Började kännas obehagligare och obehagligare att ha med att göra.
Och ska  sanningen fram.
Så visste han själv att det fanns ingenting kvar.
Av de där kickarna som funnits i allt,
 et där destruktiva som han själv skapade i "relationen".
Och visst mådde han rätt bra av att känna de där känslorna.
Att det var han som ville vidare.
Överläget av att hon mått så dåligt av att känna sig dumpad.
Känslan av att han hade fått tag på en ny.
Och känslan av att veta hur det triggat henne.
När han berättade helt kallt.
I telefonen att han hade träffat en kvinna.
En ny kvinna.Som han sade.
Som till och med kunde ta hans ambivalenta sexualitet.
Då när han inte ville känna sig så där potent och hoppa ned i sängen direkt.
I ett passionerat möte.
Allt detta som hon alltid ville och skulle bara ha.
Tyckte hon ja tänkte han nu.
Och smålog i tankarna på alla de snedsteg han hade börjat med efter en kort tid.
 I relationen med henne.

Det var det hon skulle ha tyckte han då och det tyckte han även nu.
Efteråt.
Hennes vidriga krav på sex och kärlek.
Och hon kunde inte ens ta ett nej.
Nej jag vill inte just nu.
Ett nej i lugn och ro.
Utan att gå igång och bli så där galen som hon hade blivit så många gånger.
I "relationen".
Så där sjukt uppriven och besatt av att vilja ha honom och hans kropp.
Och samtidigt visste han ju innerst inne.
Att det var det som var en del av dramat.
En del av kickarna.
Av att ha en "relation ".
Och han visste  mycket väl hur det kändes då.
Att bli avvisad.
Dissad och dumpad.
Kränkt och värdelös.
Besatt och beroende.
Av den som har fått dit en i alla känslorna.
Attraktionen och passionen.
Att känna sig sådär utbytt.
Hur det rev till i hjärtat och kroppen.
Och hur djävla ont det gör.
Att bli bortvald och utbytt.

Den där känslan av att inte betyda någonting mera.
Nu när han själv varit med om den där känslan igen i en "relation".
Den där känslan av att vilja ha någon tillbaka.
Suget och svartsjukan.Och en slags ånger.
Över hur illa han själv hade betett sig.
Längtan efter just henne han hade velat få bort ur sin tillvaro.
Suget tillbaka till någon slags "relation".
Fast man vet att det funkade ju inte när man var tillsammans.
Det var inte så roligt att träffa henne igen.
Hon som han hade fått bort ur sitt liv.
Innan den sista han nu hade varit tillsammans med.
Fast han själv en dag.Hade började att söka upp henne.
Igen.

Då när han fick ett ryck att vilja ha någon slags upprättelse.
I den där fula bilden hon hade lämnats kvar i.
Av honom.
Och när hon helt hade gett upp med att försöka få in honom igen.
 In  i  "relationen".
Och när hon helt kallt.
Efter hennes egen långa tystnad.
Hade bara gått förbi honom.
När dom hade mötts på gatan.
Nu efter en ganska lång tid efter att hon själv hörde av sig.
Själv hade han inte ens orkat bry sig.
Om vad hon gjorde i sitt eget liv nu.
Om hon hade träffat någon ny.
Eller om hon hade överlevt i all sin djävla smärta och övergivenhet.
Det hade hon säkert gjort ändå.
Hon var ju en sån som sökte en massa terapier hit och dit.
Gick på en massa möten för medberoende och sådan skit.
Rätt åt henne kunde han tycka.


Att hon mått så dåligt av honom och varit nära att gå under.
I all smärta och elände som han skapat till och för henne.
Och hon hade alla sina vänninor som hon talade med om allt.
Och så sina barn som på något vis stod i vägen.
Det tyckte han faktiskt att de gjorde.
Stod i vägen för att som nu med den nya.
Kunna gå ut och ta en öl.
Precis när han själv ville det.
Med någon som var lika fri som han själv var.
Och  som också gillade just det.


Att sitta  ute och ta några öl och sedan gå hem och  ha lite sex när han nu ville ha det.
Lite sex och lite snack.
Inte som med henne.Som ställde till det så fort hon inte fick som hon ville.
Eller hade åsikter om hans krogvanor lite för ofta.
Även om hon kunde sitta med och dricka några öl.
Ibland.
Så var det inte samma sak att vara med någon i en"relation".
Som delade hans intresse för att göra det ofta.
Men nu gick hon alltså helt kallt bara förbi honom där på gatan i mörkret
Och såg helt kall ut tyckte han.
Det kittlade till lite inom honom.
När hon inte ens verkade vilja honom någonting.
Helt oberörd såg hon ut.
Sammanbiten på något sätt.
Dålig stil tyckte han.
Hon ska väl inte bara komma undan så där lätt tänkte han.
Och vara så oberörd av hans uppenbarelse.
Det var så han reagerade på den nu nonchalanta stilen.
Han till och med ringde upp henne den nya som nu det också blivit"slut" med.
Och delade med sig av sin ilska över den kalla stilen.
Nej det var inte ok tänkte han inom sig.


Då han gick vidare framåt åt sitt eget håll på gatan.
Han själv mådde så bra av att känna sig så där oåtkomlig och helt kall inför henne.
Den där känslan av makt att hon ska fan aldrig få dit mig igen.
Alla turer som var allt drama som var "relationen".
Allt efterspel som blev.Efter "relationen".
Då när hon höll på att ringa honom och skriva brev till honom.
Den där känslan som skapades då inom honom.Att  vilja henne bara illa.
Känslorna av att hon ska få igen för all skit hon  påstod om mig.
Det var det han hatade så mycket till sist att bli påmind om.
Nu i återseendet.
Som blev.
Tack vare att han hade börjat skriva några kort till henne.
Och tills sist efter flera stycken.
Så kom hon bara hem till honom och ringde på dörren.
Ja han blev väl inte så förvånad över det direkt.
Förr eller senare så skulle hon nog ändå ha hört av sig.
Det var det han visste innerst inne.
All smärta som hon hade känt över honom.
Satte hon säkert  kvar i någonstans.
Hon hade ju inte fått det där avskedet som hon skulle ha behövt.

Eller känslan av att ha blivit respekterad och tillsammans fatta det där oundvikliga beslutet.
Beslutet att säga att det är slut.
Vi lägger ned det här vansinniga dramat.
Som blev vi.
Som var "relationen".
Allt det dåliga som han hade gett henne.
De fula otroheterna.
Som han ändå fortfarande tyckte var helt berättigade att ha skapat.
Och kastat över henne.I alla triggningar.
Och hennes smärta och plötsliga vilja till att be honom om förlåtelse.
För hennes dramatik under "relationen".
Då när han talade om i telefonen.
Jag har träffat en kvinna.
En ny kvinna.

Och kicken av att kränka henne en sista gång.
Då när han hade fixat en ny och den där känslan av att jag gör vad jag vill.
Då när han var igång i jakten igen.
Efter en ny kropp och en ny kick.
Ruset av att känna den där friheten.
I att inte bry sig längre.Om henne.
Släppa det sista bandet.
Slå in den sista spiken i kistan.
Kistan som bara väntade på att kastas ned i jorden.Bara inte han själv han hamnade där.
Nere i en grav.Men hon kunde lika gärna göra det.
Och han visste hur illa han hade gjort henne nu.
Det sista knivsticket.Rakt in i hjärtat.Hon kunde nog gå sönder i all smärta.
Så mycket som hon faktiskt hade gått in  i"relationen med honom.
Med hela sin kärlek och passion.

Det som till sist blev det där vansinnet.
När han slutade att känna den där kicken av just henne.
Hennes kropp och längtan efter honom.
Hennes passion och kärleksbesatthet.
Av att vilja ha honom till varje pris.
Attraktivt i början.
Ja det tyckte han ju själv.
Men sedan.
Nej det blev bara ett sjukt drama.

Som plågade honom mera än det gav.
Alla krav på sex som han måste leva upp till.
Ja det tyckte hon ja.
Tänkte han och smålog i tanken.
På hennes övergivenhet och smärta.
När han inte orkade mera.
Orkade med henns kropp och själ.
Som bara ville ha mer och mer av honom.Allt det där som han själv ville vara i.
Då ett tag.En tid i sitt eget liv.
Men sedan.Senare.
Nej så fan heller.Inte hon i alla fall.

Det finns ju så många andra.
Kanske lite lättare kvinnor som inte ber om så mycket.
Så mycket sex och kärleksbekräftelse.
Men det skulle väl bli lika nästa gång ändå.
Med nästa kvinna troligen.
Det kändes så tomt annars.
Om det inte blev det där dramat igen.
Som han själv bar inom sig själv.
Det där sjuka dramat.
Av svartsjuka symbios avstånd och eckel.
Det där ecklet som alltid infann sig.
Förr eller senare.
I relationerna.
I sexet och i kärleken.
Det visste han ju.Då när dramat var i full gång.
Igen.

Då när han ville ha någon att gå ut och in i liksom.
Och när han första gången fick bort henne för en tid.
Så visste han ju nu hur dåligt hon hade mått i flera månader.
Och sprungit till en massa terapeufter och sökt hjälp i all smärta som hon hamnade i.
Tack vare honom.
Tack vare all kärlek och passion som hon kände för honom.
Att hon hade barn och ett av dem som han faktiskt fått en viss kontakt med.
Och tyckte ganska så bra om.Det sket han fullständigt i nu.
En ny kvinna och ett barn med i bilden.Jodå.Nya tag igen.
Och bara kicken av friheten och ruset av att få dit en kropp styrde honom nu.
Och den där kicken av att känna jag bryr mig fan inte ett skit om dig längre.
Du kan dö och jag bryr mig fan inte.Det var så han kände.Det var så han tänkte.
När hon höll på att ringa och snacka en massa skit om honom hur han varit.
Och sedan nåt blaj om hur mycket hon hade älskat honom.
Det var då han började att känna mer och mer.
Den där ilskan över henne och hatet.
Och känslorna av att du ska få igen för all skit du påstått om mig.


Jag är en attraktiv kille som kan få någon annan att tycka att jag är det.
Den där kicken av att känna mig så där kåt igen kåt på livet.
Och kåt på nya kroppar nya kvinnor.
Och den där frihets känslan att jag har gått vidare.
Jag är fri.Och hon låg och krälade i resterna av "relationen".
Dumpad och kränkt.
Javisst var det så.Så han kände.
Ilskan över hennes tjat och gnat.
Och påståendena om hur han var och inte var.
Hur svinig han hade varit och vilket svin han faktisk är.
Hur kall och oåtkomlig han hade varit.
Varvat med du har betytt sååå mycket för mig.
Det är dig jag älskar såå mycket.
Det var det han hatade nu så mycket hos henne.
Till och med ecklades av att se och höra henne.
Så visst var det en frihets känsla.
Att bara gå och lämna hela skiten bakom sig.

Makten över sig själv och livet intakt liksom.
Ja visst så var det.
Det kunde han erkänna för sig själv.
Speciellt när hon fick honom att känna en viss slags skuld känsla.
Någonting som han egentligen inte borde känna.
Det ansåg han själv.

Men det var någonting som hon väckte med sina ögon tyckte han.
Nu när han hade sökt upp henne.
Något bedjande  och sårbart.
Någonting som hon ville ha dit honom i.
En slags diffus känsla av en kärlek.
En slags kärlek som han ansåg vara förbi i hans kropp och själ.
Om det nu var kärlek han en gång hade känt för henne.
Ja han visste inte själv längre.
Vad det var han hade sökt då han ville ha just henne.
Det var väl den där känslan av att få känna sig älskad och åtrådd.
Han också.Som alla andra människor söker någon gång i sina liv.
Och nu hade han blivit så där älskad och thats it liksom.
Det var  i alla fall över för hans del.
Att få det där av just henne.

Nu var det ju den sista han var besatt av att vilja ha igen.
Nu då hon hade träffat en ny.
Det var då hans känslor liksom kom igång igen.
Av att vilja ha just henne igen.
Det var så han ville ha det.
Det var så han hade skapat sina relationer.
I sitt liv med kvinnorna.
Några som han haft  någon slags sexrelation med.
Och någon lite mera av en vänskap och sex ibland.
Han hade slutat att bry sig så mycket nu.
Om " relationerna" i sitt liv.
Han behövde egentligen ingen tyckte han.
Och den som han  inte för så länge sedan hade haft en relation med.
Henne  skulle det nog gå att möta igen.
Lite sex om ett år eller så.
Annars så kunde han alltid fixa till sexet med någon annan.
Det finns ju alltid någon,han kan möta i sitt liv någonstans igen.

Vad spelade det för roll tänkte han nu.
Vem det blir.
Bara det blir någon så.
Och det kan det ju faktiskt bli.
När han själv började söka någon igen.
Den dagen han vill ha lite sex eller bara prata med en annan människa.
Ett slags möte.
Att få känna sig lite attraktiv och potent igen.
Det var så han tänkte.
Samtidigt som han visste så väl hur allt skulle bli igen.
Han klarade egentligen inte av att ha någon för nära.
Jo hunden.Som inte kunde tala.
Och som bara krävde like kel och mat.
Det räckte tyckte han.
Det var så han ville ha det.
Det var så han hade valt att leva.
Och det roade honom att tänka på henne nu.
Hur hon kanske gick omkring och funderade över honom.
Vad han sysslar med i sitt liv.
Och vilka han kanske träffar eller kommer att träffa.
I vilket fall så sket han fullständigt i vad hon tycker och vad hon känner.
Det är så hon blev i hans liv till sist.
Ett minne bara.
En diffus känsla av någon slags"relation".
Ett möte i livet.
En kärlek som bara kunde sluta på ett sätt.

En kärlekshistoria som blev en sådan dramatisk resa.
Under en rätt så lång tid ändå.
Och vem bryr sig tänkte han.
När han gick ut genom sin egen dörr.
Och lämnade allt med henne bakom sig.
Han hade förresten förträngt en hel del vad det var som egentligen hände.
Då under "relationen".
Vad som egentligen blev så sjukt jobbigt.
Hon var i vilket fall ett passerat kapitel nu för honom.
Som en konstig dröm som han drömde ibland.
Som han som tur var alltid vaknade upp ur.
Som ett litet irriterande störningsmoment.
Som han bara ville få bort.
Så fort som möjligt.
Det var så han tänkte.
Det var så han kände.
Så tänkte han nu när han korkade upp vinflaskan.
En av de alla som han drack då och då.
Ibland lite för mycket.
Lite för ofta.

Och  nu ringde han upp den där sista kvinnan som han fortfarande hade kontakt med.
Nu på ett visst avstånd.
Ett ganska så behagligt avstånd.
Så tänkte han ganska ofta.
Han hade medvetet suddat ut känslorna och bilderna av just henne.
Hon som bara hade stört honom under några år.
Nu var det någon annan som han ville ha.
Någon annan att dela den där besattheten som han kunde känna.
Då och då i sin kropp och själ.
Det var så han ville ha det.
Det var så han var.
Det var så han kände.

Det var så han tänkte.
Så tänkte han när han lyfte upp sin hund i knäet.
Och kliade den bakom öronen.
Han drack ur sitt glas och bara njöt av känslan.
Av att leva sitt eget liv.
Att göra precis vad han ville och när han ville.
Gå ut och ta en öl och kanske träffa någon.
Det var så han tänkte och det var så han kände.
Det var så han ville ha det.
Trots allt!

19 kommentarer:

Anonym sa...

WOW

.Sammy sa...

Otroligt bra text.Casanovan i ditt liv?
So kom tog bedrog triggade och drog.Innan du hann före.
Ja vad såpelar det för roll i slutändan.När man läkt ihop och upplever att man är så där frisk och stark igen.Och lyckligt befriad.Själv spelar det ingen roll för den som håller på så här,Nya kickar och nya draman.Gäsp! Vem bryr sig?
Det slutar alltid lika illa.
Och dessa människor krälar omkring i sin egen tomhet och besatthet av kickarna.Och kan aldrig njuta fullt ut i sex och kärleken med en annan människa och känna den där härliga känslan i att vara nära i kärlek och ha en framtid.
Tragiskt att möta tragiskt att inse tragiskt att ha älskat en människa som aldrig kan älska och leva ett liv fullt ut i kärleken.

Anonym sa...

så djupt smärtsam läsning. Hur många år var detta?

Micke sa...

Otroligt bra text du skriver.Känner igen mig helt klart.
Jag en sex o kärleksmissbrukare tillika alkohol tablett beroende.Det var jag i ett nötskal det du skriver.Uppvaknandet kom då jag insåg hur mycket smärta jag gett.Tyvärr gäller det ej personlighetsstörda som en psykopat eller narissist.
Att vakna krävs ärlighet mod och intelligens och en djup smärta av insikt.

Anonym sa...

ja. förgörande smärta älska en som relaterar så illa. Den jag älskar är inte hatisk explicit hatisk, bara feg och självisk, den jag älskar lämnar inte, kommer alltid tillbaka, sviker bara på alla andra sätt man kan. Sviker vilja, tilltro, försök förlåta , tillit. Förnekar utåt men ändå inte mot mig. Den jag älskar vill kanske så gärna kärlek men klarar inte. en gång för 14 år sedan fanns fantastisk symmetri känsla nakenhet totalitet numera mest svek. Och gråt ångest sorg. sökte hjälp för 12 år sedan - dina kärleksproblem får du sköta själv. inte en gång ett sådant svar utan två. Man blir galen börjar ljuga för sin omgivning börjar bete sig dysfunktionellt och hittar förklaringar till det också....

Smärtan att ha tagit - och tar - så mycket skit är lika stor nästan som sorgen över hur fult allt blev.

hittade denna blogg för en månad sedan. texten ur 'hans' perspektiv igår är så förfärlig, gör så ont läsa.

LyckanNu sa...

Javisst kan det vara just det där ambivalenta jag finns här men ändå allt på dennes kalla villkor.Till sist finns bara karusellen kvar att färdas i snurret och kaoset.Och man går sönder som den kvinnan sa efter mig.Man går sönder av att fara hit och dit i en annans kaos och fram och tillbaka.Kärleken och en relation ska väl bära framåt i lust glädje och utveckling.Ja jag tror att man kan stå kvar hela livet i en kaosrelatering.Men när kylan och hatet blir de största ingridienserna och egot som inte lyfter ett finger för en själv.Nej tack säger jag.Solidariteten är det viktigaste om den finns att veta att den man älskar bryr sig och tar ansvar och rycker in när man själv behöver det.När jag insåg det totala hatet och egot kylan och maktmissbrukaren till fullo då fick jag släppa det sista hoppet om en kärlek.Liv eller död nej tack jag vill inte förlora mig själv för ett stort och kallt ego som inte har gjort en sak för mig utan en beräkning bakom.
Denna text bara kom och jag skrev den.Om personen själv skulle känna igen sig ja det kan vara troligt eller total förnekelse.

Anonym sa...

till micke: det värmer det finns hopp. om insikt. men samtidigt odlas det där kanske/sannolikt falska hoppet om förändring om värdighet om kunna bära skuld skam. Det falska hoppet som gör man är kvar tror försöker förlåter . vill. lurar sig själv. feltänker. Bara säga glad glad för din skull att du insåg något.

Anonym sa...

jag går sönder. det går sönder. hur många sms har jag inte skrivit så. Egen ambivalens att vilja skjuta ut sig från sörjan att innerst inne säga nej, nej tack. men samtidigt ändå det EGNA beroendet av (precis samma?) kick.

en fullständigt sönderborrande text. i själen i försvaren.

LyckanNu sa...

javisst kan det vara så.Att man har de där gemensamma behovet av explosivitet passion drama och en slags kick.Men just själsfränder den där känslan av att vi hör ihop den saknas helt när ett ego styr allt utifrån sitt ego.Jag tror att man kan gå sönder många gånger men fortsätta att älska men då djävlar krävs det att den som verkar sårbar och i behov av just den som denne själv sökt visar sig i all smärta och sårbarhet och faktiskt visar det är dig jag älskar men jag är så krävande och svår men men passion och gemensamheten finns och sist men inte minst solidariteten.Man sviker inte med att bara gå och byta ut en kärlek hur lätt som helst.Man kränker inte förgör inte allt.

Anonym sa...

ja. just så. jag har använt ordet lojalitet men solidaritet är bättre. man gissar att den andre älskar, letar smular av bevis för det, förstorar. säger ´sig 'vet' det. men egentligen. lojalitet solodairitet sviks hela tiden, ödmjukheten ångern finns där inte.

LyckanNu sa...

Ja det kan vara så till sist vet man inte vad som är vad.Jag tror att har den andre verkligen gått till botten isig själv varit ensam och sökt tillfrisknande då kan det finnas ett hopp om förändring.Att kränka i en sista illvilja i den kärleksrelation.Det är verkligen inte lojalitet.MaktmissbrukareN i sitt nötskal.

Micke sa...

Tack för responsen.Själv tackar jag den som stod kvar trots all smärta trots att jag bytte ut henne trots all skit kyla och elände jag gav henne.Tackar tolvstegsprogrammet tackar min nå botten förmåga för att sedan överlämna allt till en högre kraft större än mig själv och resan till tillfrisknande började.Nu har jag kunnat ge igen all kärlek till den som älskade mig trots all skit.Nu kan jag jobba vidare med mig själv.Om det handlar om en djupare störning så kan man alltid söka hjälp att bli en hel människa.Det finns inga försvar för att fortsätta att skada andra människor.
Och man kan ta sitt eget ansvar att ta det stora och ärliga jobbet att gottgöra utan att skada genom att höra av sig enbart utifrån sitt eget ego av att få upprättelse i den svara bilden som man själv skapat.

LyckanNu sa...

Tack för din inspirerande resa.Ja det är det smärtsamma när man inser det finns inget hopp med en psykopat eller narcissist.Ångern och viljan till tillfrisknande saknas oftast och den som kommer närmast får göra hela resan själv att tillfriskna ifrån relationen.Livskraften och livets glädje stärks av att man kan tro på de mänskligheten igen då man möter alla de som
som trots missbruksproblematik och skadegörande relatering gör det jobbet i sig själva och försoningen kan då vara möjlig.Gällande en narcissist eller psykopat saknas viljan oftast eftersom målet är att härska söndra och sabotera projicera ut allt på den som älskar och ger och reagerar på all illvilja.Och sedan fly till nästa objekt fullt nöjd att lämna spillrorna bakom sig.ERn chock för livet att ha varit med om och att vara med om.Och en del människor orkar inte med allt detta som det innebär och begår självmord eller blir helt utbrända.

Samos sa...

Fullständigt hemskt det du skriver här.
Och just insikten att det är så här den funkade som man som du skrivit om i dina tidigare texter var en sökande sårbar och jyst människa.
Just greppet om den mest sårbara delen som man har är ju just dessa individer experter på att läsa av redan innan relationen startar upp.
Javisst kan det sluta illa i en sån här sjuk relatering.
Man blir dödsjuk av att ha mött en kall tom och illvillig individ.

Och man kan ju faktiskt gå under helt och inte ens orka leva vidare.
All kärlek till er som varit eller är där.Ingen kan fatt hur det hela går till i början och sen ä rman där i ett kallt och illvilligt grepp som faktiskt kan sluta med döden för ens egen del.Det går heller aldirg att skydda nästa offer genom att tala om.
Eftersom charmören och tyrannen döljer allt i början genom sin spelade roll av kåt kär förälskad själsfränden eller bara ha en sexrelation.Och smutskastar alltid den före detta.
Nästa kvinna eller man får höra om eventuella snedsteg och annat smått och gott och tror så klart att med mig blir det annorlunda vilket det inte kan bli.Visst kan dramat se annorlunda ut men kylan illvilljan hatet och föraktet finns alltid inom förgöraren.

Ante sa...

Det drabbar lika hårt en man eller kvinna att mötta den störda.Men statistiskt sett så är siken betydligt större för kvinnor att stöta på en psykopat eller narcissist med borderlinestörning drog missbrukare sex o kärleksmissbrukare inklusive andra missbruk alkohol eller spel tabletter porr missbruk.
All power till de som mötter dessa störda kalla människor.
Ni borde ha ett pris för att ha överlevt om nu man gör det.Tyvärr så kan många ha begått självmord och kommer att göra det.I mötet med förgöraren.

Anonym sa...

Waw vilken text!

Anonym sa...

Det finns hopp i alla de människor som möter det värsta i kärleken och erotiken.
Det finns hopp för dem som vet hur dessa individer kör sitt kalla egorace och drar bara vidare.
So har varit där och jobbat ur sig hela det sjuka dramat som en annan människa medvetet drog in den som har alla dessa förmågor till kärlek nära och fint sex och som vågar satsa och investera sig själv i kärleken.Tack för dina texter.

Krister sa...

Vilket ego och vilken katastrof.Kan det bli värre?Synd om den som möter så mycket skit rent ut sagt.

Anonym sa...

Oj oj oj.Träffander beskrivning när kommer din roman???
Kram.Lelle

Rum