Glassbilen

Glass - bilen kör runt vecka efter vecka, samma pinglande och höga ljud.
Som alltid får mig  att tänka på en tyst och ödslig känsla i ett  villa område i USA.
Detta ljud som man har hört i åratal vart man än bott.
Så även här nu inflyttad till detta område så kommer man såklart inte undan ljudet från bilen.
Finns det några barn i området  som vill köpa hem glass?
Inte så många troligen nu i Februari.
Hem ljuva hem!
Mörkret har fallit inte lika tidigt för nu är ljuset på väg.
För varje dag så blir det några minuter tidigare ljus och senare mörkt.
Trött av vintern,trött av mörkret.
Mössan och vantarna kvar.
Tunga vinterkappan.
Vinterstövlarna som har spruckit och släpper in den smälta snön.
Äldsta dottern är nu  i Thailand inte som turist utan som studerande.
Sitter där nu i fuktig värme och njuter.
Lilla mamma som har varit på sjukhus igen,nu ont i ryggen hemska smärtor.
Får bli inlagd för smärtlindring.
Reser upp till henne ofta nu.
Förut gick det åratal emellan.
Men hon har rest hit i alla år tills kroppen inte längre orkade.
Käraste mamma så skör nu som en liten fågel.
Livet som finns kvar men sårbarare än någonsin.
Orkar inte tänka tanken nu på att förlora henne.
Allt praktiskt som måste tas itu med i vardagen.
Ja herregud hur ska man hinna med allt?
Träna, jobba, städa,tvätta,laga mat,röja,prata,tänka,skapa,utvecklas,
handla, umgås, nej det går inte ihop.
En sak i taget.
Ställ inte mer krav än de som går att genomföra på en dag.
Tiden är inte oändlig helt klart!