Genom spegeln

Bär natten in i dagen bär dagen in i natten           
I det ändlösa inre rummet finns blott svarta stjärnor,
komprimerade minnen som inte släpper en bild ifrån sig.
 Och jag reser  i steril ,
grå luft och ljuset sugs
från min hjärna,inget upp
och inget ned inget runt omkring.
Och jag reser mot min slutliga glömska.
 Jag ville ingenting bara leva mer än ordet och varje sekund
slunga mig in i en ny stor och strålande evig blitz av ordlöshet
och därpå skrika min målade mur med ögonblickets namn in i århundradets djup av tomma ögonblick som sög ord och spottade i min hals.
Jag kunde se dig nära härifrån i ljuset utan ett ord hudvarm
och direkt:molnens himmel och allting var till
för att solen förmådde kasta sitt ljus över allt
och älskas blint även in emot mörkrets gnistrande prickar av färg.
 Krossar sol mot svarta himlar håller mörkret över moln......
Vem var jag i dina ögon,
såg du mig klart
och såg jag dig rent in i din blick?
Och var det du som visade mig ett ordlöst ansikte
att allt vi ville med varandra var att dela dröm
och glömma verkligheten när den andre såg bort och in i sig själv? 
 Levande lätt var det tyngt av din dröm
att vakna och öppna
och splittras av trötthet inför all den våldsamma meningslösheten
och se i en spegel att alla år har gått för
att tömma mig på lust
och fylla mig med rädslan för allt
och kärlek till något som bara nästan fanns
men kändes så levande lätt i all denna tyngd av dödsdrivet liv. 
 Något är helt fel
som om mörkret på avigan mörkrets mörker
 förklätt till ljus prövar att sluka mina ögon.
 Slår med ögon hårt mot ljuset natten mjukas upp med tårar........  
  En punkt vecklad ut på avigan likt dessa uppskurna nätter som flödar över likt hjärtan som bara kan se blodet som svart
 kysser luften blå med läppar 
ryms mjukt av syret kallt  
 andas natten in i dagen andas dagen ut om natten.  


Michael Strunge
denna dikt i förkortad verision  hämtad ur

 KRISTALLSKEPPET