Ingen ska förstå vällukten hos din mages mörka magnolia.
Ingen ska veta hur du plågar kärlekens kolibri mellan tänderna.
Tusen små persiska hästar ska sova på din pannas månbelysta torg,
medan jag i fyra nätter omfamnar din midja som är fiende till snön.
Din blick mella gips och jasminer ska vara en kvist med bleka knoppar.
Jag ska söka åt dig i mitt bröst bokstäver av elefenben som säger alltid.
Alltid alltid:min smärtas trädgård,
din undflyende kropp för alltid dina ådrors blod i min mun,din mun utan ljus intill min död.
Frederico Garcia Lorca. Översättning av Artur Lundqvist.
Kan någon skriva en mer fantastisk kärleksdikt ?
Jag bara undrar !
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
lördag 15 maj 2010
Saltåloukta- kyrka och ett väntande bröllop .
Jag jobbade för en del år sedan på Saltåloukta fjällstation.En mycket vacker plats norr om Gällivare.
En dag gick jag in i denna kyrka som alltså är en kåta.Och,som finns kvar hoppas jag.
Det var en magisk syn som mötte mig.En liten eldstad i mitten av kyrkan,
och så röken som åkte rakt uppåt.Och ut genom en liten öppning i kåtans tak.
Renfällar på golvet som är direkt över marken och björkris som täckte hela ytan.
Och så prästen Merak som han hette i efternamn som höll en gudalik gudstjänst.
Där i denna underbara stämning bland samer och vi turistjobbande ungdomar.
Här ska jag gifta mig en dag,om jag gifter mig tänkte jag då 19 år gammal.
Och för några år sedan,då jag trodde jag hade mött min stora kärlek och min själsfrände här i livet.
Så nämner jag denna plats för det eventuella bröllopet för mina vänner.
Och alla sa i kör på min födelsedagsfest.Vi kommer!!!
Som om bröllopet var här i stan liksom.Det vill jag verkligen kalla för vänner.
Att inte nämna ett ord om den långa resan dit upp.
Jag kände mig så lycklig och upprymd av deras entusiasm.
Det blev inget bröllop med."Den stora kärleken",och "Själsfränden".
Det blev en Golgata vandring genom eld och vatten mörker is och kyla.
Genom förtvivlan smärta och en stor sorg.
Men den dagen jag kommer att gifta mig så blir det däruppe.
I denna magiska lilla kyrka.I en kåta där i fjällvärlden.
Hur mina vänner ska ta sig upp dit och vart alla ska bo får bli en senare fråga.
Helst ska det ju inte vara försommar heller risken är att det är kallt och snöfall från och till.
Men det är klart vem bryr sig om kylan när hjärtan står i brand.
Och min stora kärlek och själsfrände han kommer att tycka det är en helt underbar ide.
Det tror jag i alla fall.Så alla mina trogna underbara vänner,
ni kommer att få inbjudningskort i god tid innan.
För att det är en lång väg upp dit till denna underbara kyrka och plats.
Ibland är vägen alltför lång i livet innan allt faller på plats.
Men kärleken vinner kärleken finner de mest underliga vägar i livets labyrinter.
En dag gick jag in i denna kyrka som alltså är en kåta.Och,som finns kvar hoppas jag.
Det var en magisk syn som mötte mig.En liten eldstad i mitten av kyrkan,
och så röken som åkte rakt uppåt.Och ut genom en liten öppning i kåtans tak.
Renfällar på golvet som är direkt över marken och björkris som täckte hela ytan.
Och så prästen Merak som han hette i efternamn som höll en gudalik gudstjänst.
Där i denna underbara stämning bland samer och vi turistjobbande ungdomar.
Här ska jag gifta mig en dag,om jag gifter mig tänkte jag då 19 år gammal.
Och för några år sedan,då jag trodde jag hade mött min stora kärlek och min själsfrände här i livet.
Så nämner jag denna plats för det eventuella bröllopet för mina vänner.
Och alla sa i kör på min födelsedagsfest.Vi kommer!!!
Som om bröllopet var här i stan liksom.Det vill jag verkligen kalla för vänner.
Att inte nämna ett ord om den långa resan dit upp.
Jag kände mig så lycklig och upprymd av deras entusiasm.
Det blev inget bröllop med."Den stora kärleken",och "Själsfränden".
Det blev en Golgata vandring genom eld och vatten mörker is och kyla.
Genom förtvivlan smärta och en stor sorg.
Men den dagen jag kommer att gifta mig så blir det däruppe.
I denna magiska lilla kyrka.I en kåta där i fjällvärlden.
Hur mina vänner ska ta sig upp dit och vart alla ska bo får bli en senare fråga.
Helst ska det ju inte vara försommar heller risken är att det är kallt och snöfall från och till.
Men det är klart vem bryr sig om kylan när hjärtan står i brand.
Och min stora kärlek och själsfrände han kommer att tycka det är en helt underbar ide.
Det tror jag i alla fall.Så alla mina trogna underbara vänner,
ni kommer att få inbjudningskort i god tid innan.
För att det är en lång väg upp dit till denna underbara kyrka och plats.
Ibland är vägen alltför lång i livet innan allt faller på plats.
Men kärleken vinner kärleken finner de mest underliga vägar i livets labyrinter.
fredag 14 maj 2010
Forntidsvision
Jag framkallar de gamla bilderna,visionerna av forntiden,
förnimmelserna,ordens nyheter.
Jag åkallar barnets intuition och fantasi,
åldringens visdom,den unges strävan och kvinnans erfarenhet.
Jag återkallar uppgifterna och modet att fullgöra dem,
styrkan i växtdrömmarna,djurets snabbhet,maskinernas födelse
de vackra målningarna i byggnaderna och de nattliga segerfesterna.
Jag minns krigen,blodet,ögonens ångest,andedraget i natten.
Jag ser framåt till drömmen,tillbaka till förutsägelsen.
Jag ser framåt och lever i framtiden,en illusorisk ide,
ett rus för visionernas födelse,smärtans och föraningarnas tid-lärotiden.
Jag kallar dig min ängel,min älsklingssyn,mitt ögas eld - min älskade.
Fly bort och hämta spådomar mirakel.
Kom tillbaka!
Och gör världen till en hel och fullständig värld.
Och jag ser,att det hela nu är annorlunda-blommorna ljuset,
ordens bilder,de färglösa drömmarna,årstidernas form.
Michael Strunge.
Den 9 Mars 1986 blev den död han diktar om verklighet.
Därmed förlorade Danmark i förtid en av sina mest begåvade diktare.
De tolv diktsamlingar han på nio år hann skapa utgör en oerhört rik källa
att ösa ur och har sin givna plats i den danska litteraturhistorien.
Skriver Clemens Altgård.
I diktsamlingen .KRISTALLSKEPPET. Utgiven 1988 på bokförlaget BAKHÅLL.
förnimmelserna,ordens nyheter.
Jag åkallar barnets intuition och fantasi,
åldringens visdom,den unges strävan och kvinnans erfarenhet.
Jag återkallar uppgifterna och modet att fullgöra dem,
styrkan i växtdrömmarna,djurets snabbhet,maskinernas födelse
de vackra målningarna i byggnaderna och de nattliga segerfesterna.
Jag minns krigen,blodet,ögonens ångest,andedraget i natten.
Jag ser framåt till drömmen,tillbaka till förutsägelsen.
Jag ser framåt och lever i framtiden,en illusorisk ide,
ett rus för visionernas födelse,smärtans och föraningarnas tid-lärotiden.
Jag kallar dig min ängel,min älsklingssyn,mitt ögas eld - min älskade.
Fly bort och hämta spådomar mirakel.
Kom tillbaka!
Och gör världen till en hel och fullständig värld.
Och jag ser,att det hela nu är annorlunda-blommorna ljuset,
ordens bilder,de färglösa drömmarna,årstidernas form.
Michael Strunge.
Den 9 Mars 1986 blev den död han diktar om verklighet.
Därmed förlorade Danmark i förtid en av sina mest begåvade diktare.
De tolv diktsamlingar han på nio år hann skapa utgör en oerhört rik källa
att ösa ur och har sin givna plats i den danska litteraturhistorien.
Skriver Clemens Altgård.
I diktsamlingen .KRISTALLSKEPPET. Utgiven 1988 på bokförlaget BAKHÅLL.
Ruter knekt
Och jag är ditt himmelssyre i denna tid,
Jag när din försvagade flamma,
och du slickar glupsk som ett lejon syret som strömmar från min blick.
Blå som vatten,
djup och klar sålunda blir jag din räddning jag undsätter den svaga solen och blåser flammorna
i ditt hår-jag förfriskar de trötta ögonen och ger dem mitt Blå en nyfödd gnista av Guld.
Michael Strunge
Jag när din försvagade flamma,
och du slickar glupsk som ett lejon syret som strömmar från min blick.
Blå som vatten,
djup och klar sålunda blir jag din räddning jag undsätter den svaga solen och blåser flammorna
i ditt hår-jag förfriskar de trötta ögonen och ger dem mitt Blå en nyfödd gnista av Guld.
Michael Strunge
Hjärter dam
Och du är mitt hjärta denna vinter,Varm och rund och Orange som solens tvilling strålar du ljudlöst och högt i min himmel och skänker snön en nyans av eld.Och du pumpar ljuset genom min värld glömda drömmar vecklas ut och flyger med vingar av strålar lyft av den varma luften-och regnet faller varmt och lysande över denna stad i Grått och larm. Michael Strunge.Ur KRISTALLSKEPPET
Symptom på kärlek
Kärlek är en högfrekvent huvudvärk
en lysande fläck som bländar och blockerar förnuftet.
Symptom på äkta kärlek är,
tärdhet svartsjuka långsamt gryende dagar ; föraningar onda drömmar
- att lyssna efter ett tecken : att hennes hand skall nudda i ett halvmörkt rum,
vänta på en förstulen blick.
Mod !
Du som älskar !
Kunde du bära den sorg om inte hon den gav ?
Robert Graves
en lysande fläck som bländar och blockerar förnuftet.
Symptom på äkta kärlek är,
tärdhet svartsjuka långsamt gryende dagar ; föraningar onda drömmar
- att lyssna efter ett tecken : att hennes hand skall nudda i ett halvmörkt rum,
vänta på en förstulen blick.
Mod !
Du som älskar !
Kunde du bära den sorg om inte hon den gav ?
Robert Graves
Du kommer inte att hinna.
Min pappa undrade varför jag ej hört av mig på länge.Jag hade börjat fundera mycket på varför det varit som det varit under min uppväxt.Jag hade fått mitt första barn som då var 1 och ett halvt år.Jag sa att jag hör av mig efter jul.Då sade han att du kommer inte att hinna det.Jag undrade orolig vad han menade med det.Men jag fick inget svar.Jag lade på luren,illa till mods.Sedan skrev jag ett långt brev till honom,att jag hade en hel del frågor att ställa till honom.Jag fick ett tillmötesgående brev tillbaka.Där det bland annat stod du är välkommen att komma hem till mig när du vill.Så ska jag försöka att svara på dina frågor.Det blev januari han fyllde år den 16 januari,70 år.Jag funderade om jag skulle skicka blommor eller åka hem till honom med dem.Jag beslöt mig för att skicka dom med blomsterbud.Väl hemma ringer min mamma ifrån Dalarna att min bror i Skåne ringt och berättat att pappa fått en hjärnblödning och låg på Danderyds sjukhus.Min bror var på väg upp till Stockholm.Vi möttes en vän till familjen och min bror hos pappa på sjukhuset.Han kunde inte tala,och inte skriva.Förlamad men vid liv.Vi tre åkte sedan hem till pappas bostad för att hämta lite grejer till honom.Precis när vi kommer i gången utanför våningsplanet där han bodde så kommer blomsterbudet med blommorna.Det blev 3 månader där på sjukhuset innan pappa avled.Jag klarade bara av att åka dit tre fyra gånger.Allt outsagt och ouppklarat blev en malande dödsångest i 3 månaders tid.Det var också svårt att åka dit då min dotter var så liten.Sista gången vi sågs lyste vårsolen in genom sjukhusfönstret.Vi satt bara och log emot varandra.Några timmar senare ringde en sjuksköterska och undrade varför pappa verkade så upprörd i flera timmar som om han ville säga någonting.Jag sade att fråga honom om han vill att jag ska komma dit.Men hon ringde aldrig tillbaka.Så jag antog att han tackade nej till erbjudandet.Idag skulle jag ha gjort det hela helt annorlunda.Jag skulle ha krypit upp i hans sjukhussäng och sagt allt jag hade behövt att säga.Ställt alla mina frågor.Även om han ej kunde svara.Men nicka skulle han kanske gjort i alla fall.Men jag var ju inte där då i mina känslor och medvetande om dem.Jag var bara i förlamande ångest.All längtan och saknad efter honom som jag haft hela min uppväxt.Kunde jag inte uttrycka.Men i dag vet jag hur mycket jag saknade honom och hur lätt den där längtan kan väckas upp inom mig.Och den får jag leva med och möta när den kommer,käraste pappa.
Det räcker inte att be män sluta slå....
Debatt i Aftonbladet 11maj 2010
Debattören:Anknytningsstörning får vissa män att misshandla kvinnor.
Det syns inte utanpå hur illa det känslomässigt är inuti.
Vi kan inte begära att en kvinna ska kunna förstå vad hennes man har för känslomässig störning sedan barndomen.
Det är därför det är viktigt att hotade kvinnor
söker professionell hjälp för att få bekräftelse
att det inte är normalt i en parrelation att känna sig hotad eller rädd,
eller att bli psykiskt eller fysiskt misshandlad.
Att misshandla och i vissa fall slå ihjäl sin partner visar att det finns anknytningsrelaterade felkopplingar i hjärnan.
Vi vet idag att tillförsel av "närhetshormonet"oxyticin,som är en naturlig del av en anknytningsrelation,kan mildra aggressivitet
men det är en lång väg kvar innan vi kan tvångsmedicinera våldsamma män.
Anknytningsstörda män finns i alla socialgrupper
De kan ha alla typer av yrken.
Det syns inte utanpå hur illa det känslomässigt är ställt inuti.
Vidga kunskaperna om att män som hatar kvinnor
inte kommer att kunna förändras
och bli mindre hatiska bara genom att man ber dem om det.
Hos dessa män vinner den känslomässiga nivån
alltid över förnuftet - därför kommer enbart prat inte leda till förändring
Delvisa avsnitt tagna ur artikeln skriven av Eva Rusz Författare
legitimerad psykolog och psykoterapeuft .
Har bla. skrivit en bok som heter.
Är du gift med en psykopat? : Om farlig och förförisk kärlek.
Arbetar med en bok om män som hatar kvinnor som älskar dem.
168 kvinnor dödade av sina män står det som rubrik i artikeln.
Om man skulle hjälpa dessa män,
som kvinna så skulle man ju mamma dessa män som är barn i evighet.
För anknytningshormonet,oxyticin har inte tillförts som baby tydligen,
och därigenom skapat dessa felkopplingar i hjärnan.
Det hjälper ju heller inte att älska dessa män
eftersom de hatar och föraktar kvinnor.
Skrämmande,onekligen och att det är så många kvinnor
som far så illa av det våld psykiskt eller fysiskt
som dessa störda män utövar mot sin partner.
De barn som lever i detta våld blir också bärare
och traumatiserade
Hur kan dessa män botas då?
Det är ju en samhällsfråga och en social fråga
för alla de som berörs av detta våld.
Kan man se dessa män i tidig ålder
hur de anknyter till andra barn
och andra människor överhuvudtaget,under uppväxten .
Så skulle man ju kunna sätta in åtgärder redan då.
Att tvångsvårda vuxna män är väl knappast möjligt.
Många män av dessa misshandlare är ju även missbrukare psykopater.narcissister och personlighetsstörda på andra sätt.
Och som det också står i artikeln,
så har många dödsrelaterade dåd skett under drog ock alkoholpåverkan.
Många av de män som misshandlar sina partners
har hamnat i fängelse på grund av att de blivit anmälda
för sitt våld och dömda
Men fortsätter där att skylla allt på kvinnan.
Vad gör man inne på fängelserna åt dessa misshandlande män?
Och efteråt?
Att beskylla alla kvinnor som fallit för en kvinnohatare och en man,
som missbrukar, samt misshandlar sin egen partner.
För att vara dum i huvudet samt får skylla sig själv är inte meningsfyllt !
Medan dessa kvinnohatande män kan fortsätta sitt missbrukande och misshandlande och som kan sluta med dödlig utgång,
endera genom självmord eller mord.
Samt traumatiserade människor
som kommit i kontakt med detta våldsutövande, i åratal ,om kvinnan har lyckats ta sig ur relationen med livet i behåll !
Allt stöd behövs för den som möter psykisk och eller fysisk misshandel i intima relationer.
Det tragiska är ju att dessa män söker inte terapi på egen hand för att tillfriskna.
Utan skyller allt på kvinnan som anses vara den galna,
besatta beroende och allt annat som kan kommas på.
De kvinnor som orkar och har medvetenhet söker oftast terapier för att kunna tillfriskna ifrån effekterna.
Av att vara eller att ha varit i en nedbrytande relation.
Debattören:Anknytningsstörning får vissa män att misshandla kvinnor.
Det syns inte utanpå hur illa det känslomässigt är inuti.
Vi kan inte begära att en kvinna ska kunna förstå vad hennes man har för känslomässig störning sedan barndomen.
Det är därför det är viktigt att hotade kvinnor
söker professionell hjälp för att få bekräftelse
att det inte är normalt i en parrelation att känna sig hotad eller rädd,
eller att bli psykiskt eller fysiskt misshandlad.
Att misshandla och i vissa fall slå ihjäl sin partner visar att det finns anknytningsrelaterade felkopplingar i hjärnan.
Vi vet idag att tillförsel av "närhetshormonet"oxyticin,som är en naturlig del av en anknytningsrelation,kan mildra aggressivitet
men det är en lång väg kvar innan vi kan tvångsmedicinera våldsamma män.
Anknytningsstörda män finns i alla socialgrupper
De kan ha alla typer av yrken.
Det syns inte utanpå hur illa det känslomässigt är ställt inuti.
Vidga kunskaperna om att män som hatar kvinnor
inte kommer att kunna förändras
och bli mindre hatiska bara genom att man ber dem om det.
Hos dessa män vinner den känslomässiga nivån
alltid över förnuftet - därför kommer enbart prat inte leda till förändring
Delvisa avsnitt tagna ur artikeln skriven av Eva Rusz Författare
legitimerad psykolog och psykoterapeuft .
Har bla. skrivit en bok som heter.
Är du gift med en psykopat? : Om farlig och förförisk kärlek.
Arbetar med en bok om män som hatar kvinnor som älskar dem.
168 kvinnor dödade av sina män står det som rubrik i artikeln.
Om man skulle hjälpa dessa män,
som kvinna så skulle man ju mamma dessa män som är barn i evighet.
För anknytningshormonet,oxyticin har inte tillförts som baby tydligen,
och därigenom skapat dessa felkopplingar i hjärnan.
Det hjälper ju heller inte att älska dessa män
eftersom de hatar och föraktar kvinnor.
Skrämmande,onekligen och att det är så många kvinnor
som far så illa av det våld psykiskt eller fysiskt
som dessa störda män utövar mot sin partner.
De barn som lever i detta våld blir också bärare
och traumatiserade
Hur kan dessa män botas då?
Det är ju en samhällsfråga och en social fråga
för alla de som berörs av detta våld.
Kan man se dessa män i tidig ålder
hur de anknyter till andra barn
och andra människor överhuvudtaget,under uppväxten .
Så skulle man ju kunna sätta in åtgärder redan då.
Att tvångsvårda vuxna män är väl knappast möjligt.
Många män av dessa misshandlare är ju även missbrukare psykopater.narcissister och personlighetsstörda på andra sätt.
Och som det också står i artikeln,
så har många dödsrelaterade dåd skett under drog ock alkoholpåverkan.
Många av de män som misshandlar sina partners
har hamnat i fängelse på grund av att de blivit anmälda
för sitt våld och dömda
Men fortsätter där att skylla allt på kvinnan.
Vad gör man inne på fängelserna åt dessa misshandlande män?
Och efteråt?
Att beskylla alla kvinnor som fallit för en kvinnohatare och en man,
som missbrukar, samt misshandlar sin egen partner.
För att vara dum i huvudet samt får skylla sig själv är inte meningsfyllt !
Medan dessa kvinnohatande män kan fortsätta sitt missbrukande och misshandlande och som kan sluta med dödlig utgång,
endera genom självmord eller mord.
Samt traumatiserade människor
som kommit i kontakt med detta våldsutövande, i åratal ,om kvinnan har lyckats ta sig ur relationen med livet i behåll !
Allt stöd behövs för den som möter psykisk och eller fysisk misshandel i intima relationer.
Det tragiska är ju att dessa män söker inte terapi på egen hand för att tillfriskna.
Utan skyller allt på kvinnan som anses vara den galna,
besatta beroende och allt annat som kan kommas på.
De kvinnor som orkar och har medvetenhet söker oftast terapier för att kunna tillfriskna ifrån effekterna.
Av att vara eller att ha varit i en nedbrytande relation.
Jag trodde jag skulle finna dig där.
Jag letar på alla sjukhus efter din sönderslagna kropp,men där finns du inte.
Jag letar på alla krogar där du brukar att sitta men du är inte där heller.
Jag ringer din mamma, hon låter lika kall,som du alltid brukar göra.
När du inte vill ha någonting av mig.
Jag ringer din bror han tycker att jag borde sluta att bry mig.(Och att lämna dig ifred).
Jag ringer din syster hon säger att det är sånt man får ta.
(Som om hon skulle själv klara av att ta någonting).
Du kommer tillbaka som alltid i gryningen.
Som en tilltufsad varghund.
Din päls är blöt dina tassar såriga.
Dina vargögon glänser febriga i guld.
Jag ställer fram en skål med mjölk till dig,på farstubron.
För att jag vill inte känna doften av din kropp.
Du somnar sedan mätt och belåten,på köksgolvet.
Jag hör att du drömmer.
Dina ben rör sig som om de springer.
Du skällgnyr som om att du gråter.
Jag lägger mig runt dig,håller om dig.
Du ler i drömmarna då,som om du minns mig.(Som om du minns kärlek).
Jag får blod på mina händer efter en stund.
Jag hittar som ett jack i huden under all päls.
Du vaknar skakar av dig mina händer irriterat.
Reser dig vingligt upp.Och går ut på toaletten.
Jag undrar vad du gjort fram till gryningen.
Men du svarar bara.
Bry dig inte.
Jag letar på alla krogar där du brukar att sitta men du är inte där heller.
Jag ringer din mamma, hon låter lika kall,som du alltid brukar göra.
När du inte vill ha någonting av mig.
Jag ringer din bror han tycker att jag borde sluta att bry mig.(Och att lämna dig ifred).
Jag ringer din syster hon säger att det är sånt man får ta.
(Som om hon skulle själv klara av att ta någonting).
Du kommer tillbaka som alltid i gryningen.
Som en tilltufsad varghund.
Din päls är blöt dina tassar såriga.
Dina vargögon glänser febriga i guld.
Jag ställer fram en skål med mjölk till dig,på farstubron.
För att jag vill inte känna doften av din kropp.
Du somnar sedan mätt och belåten,på köksgolvet.
Jag hör att du drömmer.
Dina ben rör sig som om de springer.
Du skällgnyr som om att du gråter.
Jag lägger mig runt dig,håller om dig.
Du ler i drömmarna då,som om du minns mig.(Som om du minns kärlek).
Jag får blod på mina händer efter en stund.
Jag hittar som ett jack i huden under all päls.
Du vaknar skakar av dig mina händer irriterat.
Reser dig vingligt upp.Och går ut på toaletten.
Jag undrar vad du gjort fram till gryningen.
Men du svarar bara.
Bry dig inte.
torsdag 13 maj 2010
Heligt,Heligt
Vår gudom är kärleken - nu och för alltid,buren mellan oss.
Ritualen är kropparnas lek under nattens mjuka täcke eller stillhetens helt enkelt,
mellan ögonen över bordet
när du tecknar och jag skriver - eller i enighet om en flaska vin till extrapris i snabbköpet.
Båda är vi hedningar med dagars mellanrum
jag blir en krävande ängel och du låter din inre djävul bryta fram.
Vår gudom är kärleken......Heligt,heligt när vi badar tillsammans
och turas om att hålla den varma duschen
när vi delar ett bloss
och blott med ordfria tecken turas om att röka.
Heligt,heligt
när vi väntar på bussen och går en sväng under jorden
om natten i tre graders värme,
och när vi sover tätt endast täckta av mörkret och varandras varma kroppar.
Heligt,heligt när vi åker buss och du sitter med huvudet mot min axel
och nära slummern tala om i morgon
eller när jag ligger vaken bara för att se på dig
och ditt ansikte är lätt som en vinge.
Heligt,heligt när vi på eftermiddagen går ned till " vårt"cafe för att äta " frukost "
heligt när du ringer och ljudet är rent som en klocka och din röst
lika livlig som en fågel.
Heligt,heligt när du sluter dina ögon
och med ditt huvud fullt av ljus kastar dig bakåt
så att natten måste krossas,
medan jag är över dig och i dig och drar i ditt hår hårt som du vill ha det,heligt och ömt.
Och vår bön är de ord vi säger till varandra i de ögonblick
när vi glömmer att vara moderna i denna värld.
Och vår bön är de ögon vi fixerar för att med smekningar slå oss lösa i världen.
Michael Strunge.
Ritualen är kropparnas lek under nattens mjuka täcke eller stillhetens helt enkelt,
mellan ögonen över bordet
när du tecknar och jag skriver - eller i enighet om en flaska vin till extrapris i snabbköpet.
Båda är vi hedningar med dagars mellanrum
jag blir en krävande ängel och du låter din inre djävul bryta fram.
Vår gudom är kärleken......Heligt,heligt när vi badar tillsammans
och turas om att hålla den varma duschen
när vi delar ett bloss
och blott med ordfria tecken turas om att röka.
Heligt,heligt
när vi väntar på bussen och går en sväng under jorden
om natten i tre graders värme,
och när vi sover tätt endast täckta av mörkret och varandras varma kroppar.
Heligt,heligt när vi åker buss och du sitter med huvudet mot min axel
och nära slummern tala om i morgon
eller när jag ligger vaken bara för att se på dig
och ditt ansikte är lätt som en vinge.
Heligt,heligt när vi på eftermiddagen går ned till " vårt"cafe för att äta " frukost "
heligt när du ringer och ljudet är rent som en klocka och din röst
lika livlig som en fågel.
Heligt,heligt när du sluter dina ögon
och med ditt huvud fullt av ljus kastar dig bakåt
så att natten måste krossas,
medan jag är över dig och i dig och drar i ditt hår hårt som du vill ha det,heligt och ömt.
Och vår bön är de ord vi säger till varandra i de ögonblick
när vi glömmer att vara moderna i denna värld.
Och vår bön är de ögon vi fixerar för att med smekningar slå oss lösa i världen.
Michael Strunge.
När vi sover.....
När vi sover är våra hjärtan två fåglar ute i mörkret och staden.
Mellan husen finner de sin väg och har alla tider, hela himlen.
De når långt på sekunder - brer ut sina vingar och omspänner staden
snuddar som ljudlösa blixtar långt härifrån
med fjädrarnas yttersta förnimmelse av syre: skogarna,
havet, människornas hjärnor spända av avspända drömmar.
Därför drömmer vi - ditt leende vet besked dina ögonlocks ådror,
dina ljud av sömnsyn ssshh, sshh,ditt hjärta en fågel därute i mörkret,ett ljud i mörkret härinne.
Din hud är så vit och åter kan jag känna denna lyckliga ångest inför att dö.
Michael Strunge
Mellan husen finner de sin väg och har alla tider, hela himlen.
De når långt på sekunder - brer ut sina vingar och omspänner staden
snuddar som ljudlösa blixtar långt härifrån
med fjädrarnas yttersta förnimmelse av syre: skogarna,
havet, människornas hjärnor spända av avspända drömmar.
Därför drömmer vi - ditt leende vet besked dina ögonlocks ådror,
dina ljud av sömnsyn ssshh, sshh,ditt hjärta en fågel därute i mörkret,ett ljud i mörkret härinne.
Din hud är så vit och åter kan jag känna denna lyckliga ångest inför att dö.
Michael Strunge
Att kalla dig delfin
Att kalla dig delfin är ingen överdrift,
denna havets ängel ett steg över människan,
måhända det danssteg som häver kärlek över moral
och gör strävan efter sanning till en njutning,
se mig nu jag håller mun
och piskar mig iväg över en kvällsyta,
inga droppar förmår att spegla mig i helhet
när jag lyfts av din blick
och slungas stilla vinande ut i världen
av ditt centrum här som precis håller mig fast i frihet.
Michael Strunge
denna havets ängel ett steg över människan,
måhända det danssteg som häver kärlek över moral
och gör strävan efter sanning till en njutning,
se mig nu jag håller mun
och piskar mig iväg över en kvällsyta,
inga droppar förmår att spegla mig i helhet
när jag lyfts av din blick
och slungas stilla vinande ut i världen
av ditt centrum här som precis håller mig fast i frihet.
Michael Strunge
Finns det mer att säga?
Finns det mer att säga? Allting är så verkligt och här i kväll har du än en gång en massa av de där små flätorna överallt i ditt hår.
Strunge Köpenhamn 12/10 1983
Strunge Köpenhamn 12/10 1983
Som plötsliga blommor....
Som plötsliga blommor av blod i vita bomullstrosor. Dessa linjer i mig mitt på gatan poesins nästan biologiska ankomst alltid på minuten och oväntat varm ett mirakel. Michael Strunge
Frånvaro
1 Jag letar efter dig mellan klädernas viskande vithet men jag finner ingen.
( Sängkläderna viskar om vår samvaro)
Jag går ut i nattens stumma svärta men när jag vänder åter i gryningen
berättar redan trappan för mig att du har gått.
( Natten tänker på dig och din frånvaro får tingen att tala )
2 Jag älskar den del av dig som är i mig för jag kan inte nå dig själv
det finns många outtalade ord på de stilla vägarna mellan oss som du gick då du gick
Jag talar med den del av mig som är tingen omkring mig
för jag kan inte nå mig själv det finns för mycket natt mellan mina ögon
Vars bild av dig du tog med dig när du gick
( Vår frånvaro från varandra gör att tingen i mitt rum kan höras )
Michael Strunge
( Sängkläderna viskar om vår samvaro)
Jag går ut i nattens stumma svärta men när jag vänder åter i gryningen
berättar redan trappan för mig att du har gått.
( Natten tänker på dig och din frånvaro får tingen att tala )
2 Jag älskar den del av dig som är i mig för jag kan inte nå dig själv
det finns många outtalade ord på de stilla vägarna mellan oss som du gick då du gick
Jag talar med den del av mig som är tingen omkring mig
för jag kan inte nå mig själv det finns för mycket natt mellan mina ögon
Vars bild av dig du tog med dig när du gick
( Vår frånvaro från varandra gör att tingen i mitt rum kan höras )
Michael Strunge
Natten
Natten döljer tysta berg:Dina ögonlocks dova drömmar,som aldrig väcks till liv av dina stilla omedvetna viskningar i sömnen.Även ett enkelt ord skulle inte kunna fångas av dina öron,som lyssnar inåt mot det otänkbara.Morgonen är obarmhärtig.Glömmer nattens bilder.Som krullar ihop sig i ljuset och värmen.Otänkta drömmars ofödda sekunder.En övergång är dagen,en övergång till mörkrets upprepning av sig själv.Osedvanlig är dagen.Ett ännu ovant tillstånd.
Michael Strunge
Michael Strunge
Tiden
Tiden upplöser alla klockor,
droppar från istapparna på taket.
Sveper nonchalant bort bladen från gatan i en handvändning,
med rubrikerna som skiftar
från dag till dag-av tiden upplöses allt med ny kraft från allt till intet,
från en tid till en annan.
Tiden kan inte avtecknas,
den avtecknar endast sig själv i ansiktslinjerna,
almanackan existerar bara som ett föregivet accepterande av tiden,
som inte är 3-diensionell
men som bryter alla dimensioner på tvären
varje bråkdel av en sekund i miljarder ljusår-för att nu ge ett exempel.
Tiden går genom ögonen med omärkliga steg av knotiga fötter.
Tiden grinar i kraniet,när rummets falska mask slits av,
och framför spegeln sliter tiden av den mask
som är du-han har kungakrona,för tiden är den ende kungen,
och det vet han-säger därför ingenting utan hänger sig åt universum,
låter stjärnorna dö ut
och atomer leva evigt i sekunder,
som flimrar genom din hjärna och sliter huden av dig,
medan dina händer blir till dimma.
Du kan inte fånga tiden,
den har redan fångat dig,
ända sedan du var en liten cell,ända sedan du var i rummet.
Tiden behärskar du inte,endast rummet kan du kanske nå,
om tiden tillåter dig att få en liten glimt,innan du blir stjärna.
Tiden i symbios med världen och rörelserna.....
Tiden rör mig,
när jag står stilla och ser solen gå upp ännu en gång.
Tiden är regn,
som faller och blir till ett hav,
vi kan simma och drunkna i som små,gamla foster.
Tiden är tårarna som rinner ned över ansiktets stelnade bild
och torkar in med sig själv.
Tiden är ditt hjärta,
som bankar av rädsla för tiden,
för kort och för lång tid.
Tiden är rösterna,
som talar stumt till oss från böckerna
och varnande viskat till oss från sin tid,vår framtid.
Tiden rör sig genom oss,
samlar sig mellan våra ögons toner.
Den hopar sig,
vi förmår aldrig använda den fullt ut.
Tiden vi försöker att sluka den,
men istället är det den som äter oss
och spottar ut oss med ruttna hjärtan
och matta ögons erfarenhet av tankens stofttillstånd
efter år,dagar och sekunder.Tiden är mätt.
(Tiden gör alla erfarenheter till löjliga lögner)!
Tiden i växt i organismen.
Den föder och dödar,födare och dödare
som dödar varandra och föder varandra-med tiden.
Tiden är det förflutna,
som inte längre är,
nuförtiden som är allt för mycket,
och framtiden som alltid har funnits
och alltid kommer att finnas,
utan att vi kan nå den.
Tiden föder längtan,
likt rummet,
men ingen tidslängtan kan besegras med rummets hjälp,
så som tiden kan hjälpa oss ur rummet.
Tiden lever i sinnena,
och sinnena i tiden,
som därför inte kan förnimmas eller fastna i din erfarenhet.
Den är otillräcklig,går bort från dig,
när du väntar i ångest,
och stannar alltför länge när du väntar på din älskade.
Tiden sitter på din axel och viskar till dig,att du ska dö.
Tiden vänder sitt fula ansikte,
ser dig i ögonen och viskar
att du har miljoner sekunder ännu-men var och en av dem är år
på andra (av tiden kända) planeter.
Tiden tar dig i handen,
han tar dig med ut i rymden med ljusets hastighet
och tillbaka igen-du ser dina barn som gamla.
Tiden har hål,som du kan se igenom,
drömmar och visioner är plasmisk tid.
Den löper ut ur ditt ensamma rum,
kommer tillbaka med ditt medvetande
och talar om för dig att det är för sent.
Tiden är i tingens förfall och i det nyas växande.
Den är vårt syre och vårt hjärta som pumpar syret och därför slits ut.
Tiden strömmar i ditt blod och bringar liv och död.
Kanske är den evig,eftersom den äter allt som alltid är det samma?
Tiden vet allt....
Tiden går så snabbt,sipprar ut genom sprickorna
i de få dagar som inte blev föremål för bildflödet i våra levnadsglada ögon.
Tiden är en plats bakom muren,
som går långt tillbaka genom alla dagarnas och nätternas intervaller
och som fullständigt fyller ut våra ögons synvinklar den dag som idag är.
Den ligger i oändliga mängder av förbrukning och väntar på att vi skall finna en utväg till den,
så att vi kan bruka den längs och tvärs på dygnen.......
Michael Strunge ur KRISTALLSKEPPET
droppar från istapparna på taket.
Sveper nonchalant bort bladen från gatan i en handvändning,
med rubrikerna som skiftar
från dag till dag-av tiden upplöses allt med ny kraft från allt till intet,
från en tid till en annan.
Tiden kan inte avtecknas,
den avtecknar endast sig själv i ansiktslinjerna,
almanackan existerar bara som ett föregivet accepterande av tiden,
som inte är 3-diensionell
men som bryter alla dimensioner på tvären
varje bråkdel av en sekund i miljarder ljusår-för att nu ge ett exempel.
Tiden går genom ögonen med omärkliga steg av knotiga fötter.
Tiden grinar i kraniet,när rummets falska mask slits av,
och framför spegeln sliter tiden av den mask
som är du-han har kungakrona,för tiden är den ende kungen,
och det vet han-säger därför ingenting utan hänger sig åt universum,
låter stjärnorna dö ut
och atomer leva evigt i sekunder,
som flimrar genom din hjärna och sliter huden av dig,
medan dina händer blir till dimma.
Du kan inte fånga tiden,
den har redan fångat dig,
ända sedan du var en liten cell,ända sedan du var i rummet.
Tiden behärskar du inte,endast rummet kan du kanske nå,
om tiden tillåter dig att få en liten glimt,innan du blir stjärna.
Tiden i symbios med världen och rörelserna.....
Tiden rör mig,
när jag står stilla och ser solen gå upp ännu en gång.
Tiden är regn,
som faller och blir till ett hav,
vi kan simma och drunkna i som små,gamla foster.
Tiden är tårarna som rinner ned över ansiktets stelnade bild
och torkar in med sig själv.
Tiden är ditt hjärta,
som bankar av rädsla för tiden,
för kort och för lång tid.
Tiden är rösterna,
som talar stumt till oss från böckerna
och varnande viskat till oss från sin tid,vår framtid.
Tiden rör sig genom oss,
samlar sig mellan våra ögons toner.
Den hopar sig,
vi förmår aldrig använda den fullt ut.
Tiden vi försöker att sluka den,
men istället är det den som äter oss
och spottar ut oss med ruttna hjärtan
och matta ögons erfarenhet av tankens stofttillstånd
efter år,dagar och sekunder.Tiden är mätt.
(Tiden gör alla erfarenheter till löjliga lögner)!
Tiden i växt i organismen.
Den föder och dödar,födare och dödare
som dödar varandra och föder varandra-med tiden.
Tiden är det förflutna,
som inte längre är,
nuförtiden som är allt för mycket,
och framtiden som alltid har funnits
och alltid kommer att finnas,
utan att vi kan nå den.
Tiden föder längtan,
likt rummet,
men ingen tidslängtan kan besegras med rummets hjälp,
så som tiden kan hjälpa oss ur rummet.
Tiden lever i sinnena,
och sinnena i tiden,
som därför inte kan förnimmas eller fastna i din erfarenhet.
Den är otillräcklig,går bort från dig,
när du väntar i ångest,
och stannar alltför länge när du väntar på din älskade.
Tiden sitter på din axel och viskar till dig,att du ska dö.
Tiden vänder sitt fula ansikte,
ser dig i ögonen och viskar
att du har miljoner sekunder ännu-men var och en av dem är år
på andra (av tiden kända) planeter.
Tiden tar dig i handen,
han tar dig med ut i rymden med ljusets hastighet
och tillbaka igen-du ser dina barn som gamla.
Tiden har hål,som du kan se igenom,
drömmar och visioner är plasmisk tid.
Den löper ut ur ditt ensamma rum,
kommer tillbaka med ditt medvetande
och talar om för dig att det är för sent.
Tiden är i tingens förfall och i det nyas växande.
Den är vårt syre och vårt hjärta som pumpar syret och därför slits ut.
Tiden strömmar i ditt blod och bringar liv och död.
Kanske är den evig,eftersom den äter allt som alltid är det samma?
Tiden vet allt....
Tiden går så snabbt,sipprar ut genom sprickorna
i de få dagar som inte blev föremål för bildflödet i våra levnadsglada ögon.
Tiden är en plats bakom muren,
som går långt tillbaka genom alla dagarnas och nätternas intervaller
och som fullständigt fyller ut våra ögons synvinklar den dag som idag är.
Den ligger i oändliga mängder av förbrukning och väntar på att vi skall finna en utväg till den,
så att vi kan bruka den längs och tvärs på dygnen.......
Michael Strunge ur KRISTALLSKEPPET
En Sten I Mitt Hjärta
Vi var på en strand på Öland.Mitt Sommarparadis.
Vi gick längs stranden,plockade stenar hela vägen,fram.Det blev en hel del stenar under några timmar.Solen brände utan uppehåll.Du började att kasta smörgås ut i vattnet.Stenarna studsade elegant över vattenytan.Blå grönt turkost glittrade havet,och dina ögon var så där oskyldigt blå.
Som dina ögon kan vara.(Kunde vara).Plötsligt och utan förvarning studsade en alltför stor sten tillbaka över vattenytan.Och träffade mig rakt in i det ena bröstet.Jag föll omkull där på stranden.Smärtan var svidande så att jag tappade liksom andan.Jag började att gråta.Tårarna kunde inte stoppas.Som ett flöde som öppnades upp.Du stod förstummad och såg ner mot mig.Du skuggade solen,och det var ju i och för sig bara bra.Till sist frågade du hur mycket kan du gråta egentligen?
Jag kunde inte svara.Tar det aldrig slut? Undrade du.Hur kan man gråta över en sten,som ett litet barn sade du.Jag kunde inte svara.Det blev som ett litet jack där stenen träffade,snett över hjärttrakten.Som ett ärr som gör mig påmind om just den sommaren,och den stranden.Där jag aldrig mera vill gå.För att den påminner mig om den sista sommaren "tillsammans" med dig.Du har sagt flera gånger efter att allt tog slut.Att det var den gången som gjorde att du såg mig som det lilla barnet jag är och var.(Påstod du att jag var och är.)Och du vill inte leka min Pappa längre.(Sa du.)Men faktiskt så är du den Pappan jag aldrig skulle velat ha.En Pappa som aldrig fanns där för mig.Men du var ingen Pappa precis, snarare tvärtom.Jag går på en strand nästa sommar och plockar snäckor och kanske några slipade stenar.Som jag ska lägga i en skål med turkostgröntblått vatten.För att påminna mig själv om att havet finns och även stenarna snäckorna tången,doften av hav.Och den där stenen som studsade tillbaka emot mig.den hittade sin plats till slut.En stilla gråt nu,en sten i mitt hjärta.
(Idag utan all smärta).
Vi gick längs stranden,plockade stenar hela vägen,fram.Det blev en hel del stenar under några timmar.Solen brände utan uppehåll.Du började att kasta smörgås ut i vattnet.Stenarna studsade elegant över vattenytan.Blå grönt turkost glittrade havet,och dina ögon var så där oskyldigt blå.
Som dina ögon kan vara.(Kunde vara).Plötsligt och utan förvarning studsade en alltför stor sten tillbaka över vattenytan.Och träffade mig rakt in i det ena bröstet.Jag föll omkull där på stranden.Smärtan var svidande så att jag tappade liksom andan.Jag började att gråta.Tårarna kunde inte stoppas.Som ett flöde som öppnades upp.Du stod förstummad och såg ner mot mig.Du skuggade solen,och det var ju i och för sig bara bra.Till sist frågade du hur mycket kan du gråta egentligen?
Jag kunde inte svara.Tar det aldrig slut? Undrade du.Hur kan man gråta över en sten,som ett litet barn sade du.Jag kunde inte svara.Det blev som ett litet jack där stenen träffade,snett över hjärttrakten.Som ett ärr som gör mig påmind om just den sommaren,och den stranden.Där jag aldrig mera vill gå.För att den påminner mig om den sista sommaren "tillsammans" med dig.Du har sagt flera gånger efter att allt tog slut.Att det var den gången som gjorde att du såg mig som det lilla barnet jag är och var.(Påstod du att jag var och är.)Och du vill inte leka min Pappa längre.(Sa du.)Men faktiskt så är du den Pappan jag aldrig skulle velat ha.En Pappa som aldrig fanns där för mig.Men du var ingen Pappa precis, snarare tvärtom.Jag går på en strand nästa sommar och plockar snäckor och kanske några slipade stenar.Som jag ska lägga i en skål med turkostgröntblått vatten.För att påminna mig själv om att havet finns och även stenarna snäckorna tången,doften av hav.Och den där stenen som studsade tillbaka emot mig.den hittade sin plats till slut.En stilla gråt nu,en sten i mitt hjärta.
(Idag utan all smärta).
Genom spegeln
Bär natten in i dagen bär dagen in i natten
I det ändlösa inre rummet finns blott svarta stjärnor,
komprimerade minnen som inte släpper en bild ifrån sig.
Och jag reser i steril ,
grå luft och ljuset sugs
från min hjärna,inget upp
och inget ned inget runt omkring.
Och jag reser mot min slutliga glömska.
Jag ville ingenting bara leva mer än ordet och varje sekund
slunga mig in i en ny stor och strålande evig blitz av ordlöshet
och därpå skrika min målade mur med ögonblickets namn in i århundradets djup av tomma ögonblick som sög ord och spottade i min hals.
Jag kunde se dig nära härifrån i ljuset utan ett ord hudvarm
och direkt:molnens himmel och allting var till
för att solen förmådde kasta sitt ljus över allt
och älskas blint även in emot mörkrets gnistrande prickar av färg.
Krossar sol mot svarta himlar håller mörkret över moln......
Vem var jag i dina ögon,
såg du mig klart
och såg jag dig rent in i din blick?
Och var det du som visade mig ett ordlöst ansikte
att allt vi ville med varandra var att dela dröm
och glömma verkligheten när den andre såg bort och in i sig själv?
Levande lätt var det tyngt av din dröm
att vakna och öppna
och splittras av trötthet inför all den våldsamma meningslösheten
och se i en spegel att alla år har gått för
att tömma mig på lust
och fylla mig med rädslan för allt
och kärlek till något som bara nästan fanns
men kändes så levande lätt i all denna tyngd av dödsdrivet liv.
Något är helt fel
som om mörkret på avigan mörkrets mörker
förklätt till ljus prövar att sluka mina ögon.
Slår med ögon hårt mot ljuset natten mjukas upp med tårar........
En punkt vecklad ut på avigan likt dessa uppskurna nätter som flödar över likt hjärtan som bara kan se blodet som svart
kysser luften blå med läppar
ryms mjukt av syret kallt
andas natten in i dagen andas dagen ut om natten.
Michael Strunge
denna dikt i förkortad verision hämtad ur
KRISTALLSKEPPET
I det ändlösa inre rummet finns blott svarta stjärnor,
komprimerade minnen som inte släpper en bild ifrån sig.
Och jag reser i steril ,
grå luft och ljuset sugs
från min hjärna,inget upp
och inget ned inget runt omkring.
Och jag reser mot min slutliga glömska.
Jag ville ingenting bara leva mer än ordet och varje sekund
slunga mig in i en ny stor och strålande evig blitz av ordlöshet
och därpå skrika min målade mur med ögonblickets namn in i århundradets djup av tomma ögonblick som sög ord och spottade i min hals.
Jag kunde se dig nära härifrån i ljuset utan ett ord hudvarm
och direkt:molnens himmel och allting var till
för att solen förmådde kasta sitt ljus över allt
och älskas blint även in emot mörkrets gnistrande prickar av färg.
Krossar sol mot svarta himlar håller mörkret över moln......
Vem var jag i dina ögon,
såg du mig klart
och såg jag dig rent in i din blick?
Och var det du som visade mig ett ordlöst ansikte
att allt vi ville med varandra var att dela dröm
och glömma verkligheten när den andre såg bort och in i sig själv?
Levande lätt var det tyngt av din dröm
att vakna och öppna
och splittras av trötthet inför all den våldsamma meningslösheten
och se i en spegel att alla år har gått för
att tömma mig på lust
och fylla mig med rädslan för allt
och kärlek till något som bara nästan fanns
men kändes så levande lätt i all denna tyngd av dödsdrivet liv.
Något är helt fel
som om mörkret på avigan mörkrets mörker
förklätt till ljus prövar att sluka mina ögon.
Slår med ögon hårt mot ljuset natten mjukas upp med tårar........
En punkt vecklad ut på avigan likt dessa uppskurna nätter som flödar över likt hjärtan som bara kan se blodet som svart
kysser luften blå med läppar
ryms mjukt av syret kallt
andas natten in i dagen andas dagen ut om natten.
Michael Strunge
denna dikt i förkortad verision hämtad ur
KRISTALLSKEPPET
Tid och Rum
Vi visste att tiden inte existerar endast rörelsen
och därför stelnade vi i kyssen så den blev evig
Vi visste att rymd inte existerar
endast tanken på den
och därför överlevde vår kärlek på tvären av stjärnor
Michael Strunge
och därför stelnade vi i kyssen så den blev evig
Vi visste att rymd inte existerar
endast tanken på den
och därför överlevde vår kärlek på tvären av stjärnor
Michael Strunge
Den dubbla solen
Solen -blek eller hel,
den följde oss på vägen mellan höghusens långa skuggor.
Dess hår snuddade vid oss i vrål av ljus sprang vi sjungande ut
och bländade staden med frisk kärlek.
Luften-kall eller blå den la sig i vi frös eller kramade våra händer.
Jag var hon och du var hon vi var det dubbla könet och vi andades liv i stadens sten.
Eld-den brann bättre nu,
för syre göder flammorna och dina ögon sände strålar kinderna fick färg,
medan jag tungt drog andan blev blek och svajade som ett höghus i storm.
Luften finns här alltid/överallt.
Solen försvinner när den vill och snabbast under dessa
Vita dygn "Jag är offer " sa du.du kunde inte lysa mer på mig
."Jag är himlen"sa jag.jag ville ge dig rymd till din resa.
Farväl och aldrig mera ses.
Mörker i piller och vin
,jag blödde i Svart och utan Sol jag sökte min sista sömn i Svart
och det fanns inte luft åt drömmar,
jag gömde mig tung och tankefri i mörkrets kalla sten.
Min levande.
Ett dubbelt dygn-med död och ro,
så kom jag ut igen ut i långa skuggor,och stadens sten
slog liv i mig och solens sista nådaljus
värmde mig in genom ryggen och påminde mig om dig.
Det ringde-så trött jag trots allt var och jag såg gammal ut.
Hallå rösten i luren var din du talade som mjukt ljus i mitt sovande öra.
En gnista -något annat var det inte,en fjärran stjärna kallad "sol".
Jag kunde andas slå hål i luften.
Jag var luft och du var eld jag gav näring,
du gav värme så jag steg och glömde min jordiska skugga.
Du var eld för mig och jag var luft för dig.
Jag är luft för dig ännu,tanken på dig äter mitt blod tanken på mig är en mygga på ditt knä.
Mörker i musik och vin,jag blöder tyst och utan tårar och drömmarna dansar sig själva
till döds innan jag kan minnas dem.
Telefonen river i mig utan dig,
mörkret blöder bittert ljus utsugna strålar av hågkommen sol-och vilken stjärna på himlen är du?
Var spelar du in i ditt liv,din film och vem har huvudrollen nu?
Kyla-jag andas mörker tungt,ett foto av dig står fruset fast hårt och kallt som plast och pop.
Michael Strunge
den följde oss på vägen mellan höghusens långa skuggor.
Dess hår snuddade vid oss i vrål av ljus sprang vi sjungande ut
och bländade staden med frisk kärlek.
Luften-kall eller blå den la sig i vi frös eller kramade våra händer.
Jag var hon och du var hon vi var det dubbla könet och vi andades liv i stadens sten.
Eld-den brann bättre nu,
för syre göder flammorna och dina ögon sände strålar kinderna fick färg,
medan jag tungt drog andan blev blek och svajade som ett höghus i storm.
Luften finns här alltid/överallt.
Solen försvinner när den vill och snabbast under dessa
Vita dygn "Jag är offer " sa du.du kunde inte lysa mer på mig
."Jag är himlen"sa jag.jag ville ge dig rymd till din resa.
Farväl och aldrig mera ses.
Mörker i piller och vin
,jag blödde i Svart och utan Sol jag sökte min sista sömn i Svart
och det fanns inte luft åt drömmar,
jag gömde mig tung och tankefri i mörkrets kalla sten.
Min levande.
Ett dubbelt dygn-med död och ro,
så kom jag ut igen ut i långa skuggor,och stadens sten
slog liv i mig och solens sista nådaljus
värmde mig in genom ryggen och påminde mig om dig.
Det ringde-så trött jag trots allt var och jag såg gammal ut.
Hallå rösten i luren var din du talade som mjukt ljus i mitt sovande öra.
En gnista -något annat var det inte,en fjärran stjärna kallad "sol".
Jag kunde andas slå hål i luften.
Jag var luft och du var eld jag gav näring,
du gav värme så jag steg och glömde min jordiska skugga.
Du var eld för mig och jag var luft för dig.
Jag är luft för dig ännu,tanken på dig äter mitt blod tanken på mig är en mygga på ditt knä.
Mörker i musik och vin,jag blöder tyst och utan tårar och drömmarna dansar sig själva
till döds innan jag kan minnas dem.
Telefonen river i mig utan dig,
mörkret blöder bittert ljus utsugna strålar av hågkommen sol-och vilken stjärna på himlen är du?
Var spelar du in i ditt liv,din film och vem har huvudrollen nu?
Kyla-jag andas mörker tungt,ett foto av dig står fruset fast hårt och kallt som plast och pop.
Michael Strunge
Bort
Till Henrik S Holck Vi gör oss fria,som de blommor vi nu är.
Varför ha rötter,när vattnet finns ovan jord?
Och faller,tar del av det eviga kretsloppet,
under himlen,under jorden,från förändring till förändring...........hela tiden givande näring och lindring.
Vi vänder oss själva om,
Speglar mot varandra skänker oändliga djup inåt;men speglar var sin väg visar hela horisonten-och alla de andra människorna.
Vi går nu,även om vi kan inhämta den,horisonten.
I gengäld kan den absolut inte inhämta oss.
Det är allt som allt vår kunskap om livet.
Se himlens klarhet .
Man kan sväva.Bort
Michael Strunge
Varför ha rötter,när vattnet finns ovan jord?
Och faller,tar del av det eviga kretsloppet,
under himlen,under jorden,från förändring till förändring...........hela tiden givande näring och lindring.
Vi vänder oss själva om,
Speglar mot varandra skänker oändliga djup inåt;men speglar var sin väg visar hela horisonten-och alla de andra människorna.
Vi går nu,även om vi kan inhämta den,horisonten.
I gengäld kan den absolut inte inhämta oss.
Det är allt som allt vår kunskap om livet.
Se himlens klarhet .
Man kan sväva.Bort
Michael Strunge
Upptäckt
Jag vill vara omeldebar som regnet på din hud och möta natten med blanka,rena ögon.
Helt omedvetet vill jag avdunsta likt en viskning om värme,
jag vill drömma i vaket dygnstillstånd.
Fullkomligt långsamt kallar ljuden hem och framställer ett mönster för händelser och handlingar.
Omärkligt skiftar tingen form,förundrad lever jag i rummet.
Och nu stillhet,aningar!
Jo världen finns till och väntar på min kropp,
som jag nu rör genom mitt öppna fönster,
ut i staden,där jag vandrar i natten på jakt efter det nya.
När jag lärt känna tingens tillstånd för väl,
förlorar det mitt intresse- det är därför gatorna aldrig kan bli långa nog.
Fullkomligt ensam skall jag upptäcka och avslöja morgonen,
väl medveten om att den bara är början till en ny dag,natt osv.
Men jag ger aldrig upp.
En dag skall en oerhörd dag larmande ge sig till känna som en ny vision.
Michael Strunge
Helt omedvetet vill jag avdunsta likt en viskning om värme,
jag vill drömma i vaket dygnstillstånd.
Fullkomligt långsamt kallar ljuden hem och framställer ett mönster för händelser och handlingar.
Omärkligt skiftar tingen form,förundrad lever jag i rummet.
Och nu stillhet,aningar!
Jo världen finns till och väntar på min kropp,
som jag nu rör genom mitt öppna fönster,
ut i staden,där jag vandrar i natten på jakt efter det nya.
När jag lärt känna tingens tillstånd för väl,
förlorar det mitt intresse- det är därför gatorna aldrig kan bli långa nog.
Fullkomligt ensam skall jag upptäcka och avslöja morgonen,
väl medveten om att den bara är början till en ny dag,natt osv.
Men jag ger aldrig upp.
En dag skall en oerhörd dag larmande ge sig till känna som en ny vision.
Michael Strunge
System
Om du är solen så är jag din Mekurius liten och roterande bränd till döds av dina strålar utmattad till döds av sin egen fascination.Om du är guld så måste jag vara kvicksilver som splittrar och löper i kulor på din kropp och gör dig matt ,du krackelerar din fasad faller,avslöjad rasar du.Michael Strunge
Michael Strunge: Vi är de gudar som härskar i drömmen
Du har gjort mig till en gud,genom att påvisa din existens
så osannolik och främmande som det stoft från universum
som varje dag osynligt faller i vårt hår och våra ögon.
Du är en indikator för min syn det felande tal som får ekvationen att gå ihop,
en okänd årstid som plötsligt slår ut från våra kroppar.
Du är gjord av det ämne som får min kemi, att strömma i en flytande vision av flimrande färger över staden.
Och världen blir en hägring av inre städer fjärran i oss
och vi är de gudar som härskar i drömmen.
Ur KRISTALLSKEPPET:
Utgiven1988
Michael Strunge. Dansk poet 1958-1986
så osannolik och främmande som det stoft från universum
som varje dag osynligt faller i vårt hår och våra ögon.
Du är en indikator för min syn det felande tal som får ekvationen att gå ihop,
en okänd årstid som plötsligt slår ut från våra kroppar.
Du är gjord av det ämne som får min kemi, att strömma i en flytande vision av flimrande färger över staden.
Och världen blir en hägring av inre städer fjärran i oss
och vi är de gudar som härskar i drömmen.
Ur KRISTALLSKEPPET:
Utgiven1988
Michael Strunge. Dansk poet 1958-1986
måndag 10 maj 2010
Dessa underbara barn
Dessa underbara barn Vad vore livet utan dem?Ja det vet jag ju inte för nu har jag haft lyckan att få dem.3 par skor i olika storlekar i hallen.Jackor vantar mössor handdukar slängda lite här och där.Tallrikar med matrester på i sovrummen, halvutdruckna glas lite varstans i lägenheten.Strumpor en av varje par i tvättkassen.Ett ständigt ropande på mamma,mamma.Matlagning, handla mat och släpa hem alla tunga kassar så som en jägare en gång i tiden drog hem födan.Till sin flock.Trassligt hår och skrik att det inte gåååår att reda ut.Och så klockan skynda ,skynda hit och dit.Basketträning läxläsning föräldrasamtal.Hiphopdans teaterkurs .Oroliga nätter sömnlösa nätter var är han var är hon? Ständigt kompromissande diskussioner känsloutbrott.Kramar lyckönskningar våndor,tjafs bråk försoningar,möten gå hemifrån till skolan eller ut sur ,sa inte hejdå.Och så en dag utflugna ur boet.En lång och snygg kille och dessutom jättetrevlig och mysig kommer hem och äter middag, ibland. Och en underbar tjej har flyttat utomlands.Vad vore livet utan dessa små och stora liv? Att bära föda göda och sedan släppa fria!Ja det vore helt annorlunda, men jag skulle aldrig velat vara utan dessa barn. Ingenting kan vara större,än lyckan att få vara med om barnens liv.Och det vill jag synnerligen tacka för i mitt liv.Sedan vill jag tacka för, att det finns många människor att vara mycket tacksam för att dessutom ha fått gåvan att möta,i detta korta,långa liv.
söndag 9 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
