Skrämmande att inse hur avstängd man kan bli i en storstad.Och nollställd inför människor.
Kommer upp ifrån rulltrappan från tunnelbanan utgång Björns Trädgård en vintermorgon.
Och jag är på väg att gå förbi en människa.Som ligger orörlig där på betonggolvet.
Med ryggen vänd emot myr-gången.Den där smala gången som bildas då och då.
I den liknande myrstacken där alla människor ilar snabbt fram och tillbaka i en strid ström.
Och denna morgon rusar jag och alla andra människor bara förbi den där kroppen.
Den där människan som ligger där.Ligger där på ett kallt betonggolv orörlig.
Jag ser i ögonvrån att en kvinna som går framför mig hajar liksom till.
Då när hon ser den där människan på golvet.Och hon går fram emot den stela ryggen.
Och verkar inse att här behövs en insats.Och hon går med bestämda steg fram till spärrvakten.
Och jag känner mig plötsligt ertappad.Hur kunde jag bara gå förbi.
Och inte göra någonting.Och inte reagera förrän hon som gjorde det direkt.
Jag brukar reagera och göra det lilla jag kan.
Men denna gång missade jag alltså att reagera och att agera.
Reagera på den där människan som bara låg där liksom förstelnad kanske död, kanske medvetslös.
Den där människan som låg där hade slitna kläder.
Och jag inser hur nollställd man kan bli i vimlet av människor.
Då man kanske skärmar av för att inte bli sönder-stresssad.
Av alla människor många märkliga och många många fler utanför och som inte mår bra.
I en stad som växer som politikerna älskar att kalla storstadsfenomenet för.
"Men hallå det låg en människa där".
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
