Varje Dag Är Ett Mirakel.

Att vara här.

Är ett mirakel.

Livets mysterium.

Du Som Var Där.

Till dig som frågade.
Älskar du mig?
Och fick till svar.
Du behöver inte fråga.Eller.
Ja ibland.
Eller.
Ja det gör jag väl.
Eller.
Det behöver man inte säga.
För att det känner man bara.Eller.
Jag vet inte.
Det har hänt för mycket.
Eller.
Varför frågar du ?
Varvat.
Med.
Kärleken det är någonting som man förtjänar.
Till dig som jagades av den där gnagande oron.
Otillfredställelsen.
Ångesten och ett sug av längtan.
Till dig som blev avvisad.
Ofta.
Och målmedvetet.
Kränkt och manipulerad.
I dina känslor.

Samt dissad i det du gav och det du ville ge.
Avvisad  i dina  behov samt önskningar.
Kom ihåg.
Alltid.
Det handlade aldrig om dig.
Vem du var och vem du är.
Vad du än kände.
Vad du än försökte med och aldrig kunde lyckas med.
Vad du än så innerligt gärna skulle velat få uppleva.
Med den du trodde var kärlek var din vän och förtrogna.
En verklig relation i verklig kärlek.

Och du skulle aldrig  någonsin ha behövt undra.
Du skulle aldrig någonsin behövt att fråga.
Älskar du mig?
Om du hade varit älskad.
Och om du hade blivit bekräftad och bemött.
Med respekt och kärlek.

För att den som du mötte var aldrig kärlek.
Var aldrig där för dig.
Var aldrig där.
Var aldrig där på riktigt.
Och du kunde aldrig ha lyckats med att få den du älskade.
Den du trodde var kärlek.
Att bli den som du trodde dig ha mött.
Den du mötte ifrån början i kärleken.
För att den människan var aldrig där.
Aldrig där för dig.
Aldrig där med dig.
Och glöm aldrig.
Det spelar ingen roll vad du än ville än gjorde.
För att.
Det handlar inte om dig.




.

Den Säkra Sidan.

Att befinna sig på den säkra sidan är alltid skönt.
Befinner mig nu på den osäkra sedan cirka 10 veckor tillbaka.
Då jag fick beskedet om att jag har en tumör.
Efter 2 biopsin så står jag fortfarande på den osäkra sidan.
Började att undra idag om provsvaret som skulle ta en vecka.
Och idag har den veckan gått.
Och jag har inte hör någonting.
Jag börjar efter att behålla lugnet.
Att ladda upp för att ta kontakt med sjukvårdsapparaten.
Börjar att ringa och det blir,5 till  6 samtal från mobil,med dålig uppkoppling,
där jag nu befinner mig på semester.
Och jag kommer till sist fram till rätt källa.
Och får prata med en minst sagt stroppig läkare.
Nyutexaminerad?
Eller enbart fackkunnig utan social kompetens.
Till att bemöta patienten som en helhet.
Bestående av kropp själ och en människa som har rätt till att ställa alla frågor.
Samt rätt att få olika syn på vad som kan ska eller måste göras!
Empatistörd!
Ja det verkar vara så när man pratar som en robot utan engagemang.
För den patient som man pratar med.
Jag får bara svaret,igen, inget svar.
Men direktiv om att jag måste sövas ned och man går direkt in i tumören.
För att  ta  det material som man behöver.
Ja men varför då,och varför kan man inte se tillräckligt av de prov som redan tagits.
Undrar jag.
Och får till svar ring till cytologen.
Ja men ja men....
Jag frågar och jag undrar.
Och säger att jag tänker inte göra någonting som innebär ett ingrepp som alltid innebär en viss risk.
Om det inte är absolut nödvändigt.
Du får en läkartid om en och en halv vecka svarar läkaren.
För att lyssna på lungor och hjärta inför ingreppet.
Och det är nu som jag blir som mest taggad.
Att vara en frågvis och besvärlig patient som inte går med på någonting.
Som absolut inte är livsnödvändigt.
Och för det finns ju inga garantier eftersom det är en tumör som jag har.
Och så länge den inte är friskförklarad.
Så kommer jag att vara på den osäkra sidan.
Men jag ska ta reda på alla fakta,innan jag går med på att skäras i och sövas ned.
Det värsta som jag kan tänka mig.
Och jag vet ju av erfarenhet.
Att man ska alltid prata med två helt oberoende av varandra läkare.
För att få de svar som man behöver för att själv kunna avgöra den ena eller andra åtgärden.
Och jag har alltid i åtanke i kontakt med kirurgin.
Att det bästa en kirurg vet är att få skära i människor.
Som en klok man en gång sade till mig.
Ja det kanske är lite överdrivet?
Men det verkar faktiskt stämma i verkligheten.

Jag Hade Glömt...

Jag hade glömt alla timmarna.
Glömt hur den röda vallmon ser ut.
Där i det vajande gula sädesfältet.
Jag hade glömt ljuset.
Det där fuktmilda gröna.
Majsfälten.
Jag hade glömt fågelboet.
De små små ungarna som såg ut som de varit döda ett tag.
Men som plötsligt öppnar ett öga och ett öga till.
Jag hade glömt hur en hel semester kan försvinna på ett rum.
I en ofattbar tystnad.
I ett ofattbart drama.
Jag hade glömt tiden.
Glömt havet.
Hur det smakar efter ett regn.
Jag hade glömt tårarna.
Vinden som blåser upp till storm.
Jag hade glömt tankarna.
Glömt den där ofattbara kylan.
Det där motståndet.
Glädjelösheten.
Förgörandet av allt vackert.
Allt varmt nära och pulserande.
Hjärtat som slår.
Händer som rör sig.
Jag hade glömt alla nätter utan slut.
Glömt det där mörkret.
Glömt den där kvällssolen.
Som färgar alla ansikten rödskimrande.
Jag hade glömt hur barnen springer runt runt.
Där på den stora tomten.
Utanför det vittrade trähuset.
Tills solen går ned.
Och allt är stilla.
Och allt är klarhet.
Allt är liv.

Det var det enda...

"...Han drömde inte om himlen och inte om
graven när han dog.Han drömde han glömt stänga fönstret
och att en dörr stod och slog"

Bo Bergman..

Det Du Inte Vet Om.

Det kanske är bra att man inte vet vad som väntar en i livet innan det kommer till en.
Gällande smärtsamma ångestfyllda och tunga perioder.
För om någon skulle säga till exempel innan ett möte i livet.
Som innebär en sådan resa att det höll på att kosta en själv livet.
Om någon skulle säga så här :
Du kommer nu om du säger ja till att gå in i den här relationen.
Få uppleva en mycket kort tid av lycka.
Sedan kommer du att befinna dig i den totala övergivenheten,
smärtan,skräcken,kaoset och sorgen.
Och du kommer att befinna dig någon millimeter ifrån döden.
För att du vet inte om du kan klara av att känna allt detta inom dig själv.
Allt det som den människan du möter visar sig att rymma.
Och allt det smärtsamma och ofattbara brutala relaterande som den människan skapar och ger dig.
Den som du kommer att säga ja till och öppna ditt hjärta din kropp och själ inför.
I tron att den du möter är kärlek och vill kärlek.
Men som skapar så mycket smärta och så mycket ångest.
Genom sitt sätt att relatera.
Att du kommer att känna den där nära döden av all smärta.
Och inte bara en gång utan flera gånger under resans gång.

Skulle du svara ok jag tackar ja till det hela ?
Nej troligtvis inte.
Och det är bra det att vi inte vet så mycket innan vi svarar ja
För då skulle vi aldrig få chansen och möjligheterna till att bearbeta allt det.
Som vi annars aldrig skulle orka gå igenom samt våga att möta.
Sade en helande konstens människa till mig.
En av alla dem som jag sökte under den totala krisen under den perioden i mitt liv.
Men det gäller sedan att inse vad man absolut inte ska eller vill vara med om igen.
För att livet och man själv och andra relationer är så betydelsefulla.
Att man defintivt inte ska och vill  förlora det på grund av en annan människas relaterande.
Och det är ju inte heller säkert att man orkar eller klarar av den resan.
Resan som går igenom eld och mörker.
Den resan som kan i slutändan kosta en själv livet.
På grund av en annan människas mörker,illvilja,kyla, hat, missbruk och förgörande.



Igår var det då dags igen för att göra biopsin igen.
Jag försökte bara fokusera på innan jag kom dit.
Att  ok jag ligger där på den där smala hårda britsen.
Jag åker fram och tillbaka under den där snurrande maskinen.
Och det sticker till och det är jobbigt att ligga så där blickstilla.
Under en maskin och utan att kunna påverka situationen.
Men jag ska bara klara av det.
Ok jag gör det bara.
Det blev 45 minuter på där på britsen och läkaren stack in den tunna långa nålen 3 ggr.
Längre och längre in i tumören som sitter på revbenet.
För att få ut så mycket material som möjligt.
Jag kämpade med panikkänslor och annat.
Under processen som pågick.
Maskinen som snurrade,över min kropp.
Britsen som åkte fram och tillbaka.
Och så nålen som stacks in.Gång efter gång.
Ska det inte snart vara klart var en av alla de där tankarna som kom.
Tiden står stilla i de där ögonblicken.
 Då man är helt inne i någonting som är ofrånkomligt just då just där.
Men det är inte smärtan som jag är mest rädd för.
Gällande just denna process.
Även om det  gör rätt så  ont.
Ungefär som hos tandläkaren då en nerv ilar till av smärta utan bedövning.
Då borren kommer åt den.
Men obehaget att ligga där.
Helt utlämnad.
Trots att jag pratade så gott det gick med de få människorna jag fick kontakt med som gjorde jobbet.
Det hjälper att säga att det är jobbigt innan man ska göra någonting svårt.
Och när det hela var över så hade jag lust att krama om den där rara sköterskan.
Som pratade med mig om semester och annat bakom huvudet  och maskinen.
I pauserna då läkaren försvann då och då med provet.
Och krama om den läkaren som gjorde sitt bästa både gällande provtagningen.
Och  för att lugna mig så gott det gick.
Änglarna inom vården.Fantastiska människor!
Och jag var så stolt och glad efteråt att jag klarade av det hela.
Och som sagt hade jag vetat vad som väntade denna gång.
Så hade jag nog inte klarat av att hålla mig så lugn som jag gjorde innan det var dags.
Jag var på gränsen ändå att vilja skippa det hela.
Efter förra gången som inte var någonting i jämförelse med denna gång.
Men det vore ej så klokt att göra det.
Tack åter igen livet och människor som finns.
Jag börjar verkligen att tro på det man säger om  att kunna förändra den sanning.
Som man tror är oföränderlig.
Att om man upprepar det man vill uppnå om och om igen.
Och om man vill läka de trauman man har.
Så gäller det att mata in det som stärker en och läker.
Som ett program som körs om och om igen.

Till sist så går programmet in.
Och blir till en sanning.
Och tack vare all kamp för att bryta de dåliga mönstren.
Så kan jag äntligen känna in alla de som bryr sig.
Ända in i den där övergivna och rädda lilla tjejen.
Och den där enorma smärtan.
Går att möta och att släppa taget om.
Den smärtan som en gång skapades och förlamades.
Men som till sist förlöstes.
Den där lilla lilla tjejen som finns under den starka och bestämda vuxna personen.
Att nu kunna ta in de som skickar styrkekramar och kärlek.
Att känna på djupet att jag och att alla vi finns.
Och att vi människor kan dela varandras vedermödor lycka glädje och sorg.
Tillsammans och även var och en för sig.
Man är inte ensam även om man tror det många gånger i livet!

Du Ska Bara Älska Mig.

I dag fyller min yngsta dotter år.
Hjärtegull rosenknopp skogsblomma ängsviol.
Och  när vi vandrade runt på gatorna i Köpenhamn för ett tag sedan.
Förbi en del skyltfönster med en massa klänningar
Som såg ut som till fest eller bröllop tyckte hon.
Så började hon att prata om att den där klänningen.
Den skulle jag vilja ha när jag gifter mig.
Och jag svarar ok och om jag gifter mig.
Då ska jag ha den slags klänningen.
Och dom och dom tillbehören och  de skorna.
Men mamma du får inte gifta dig utbrast hon.
Men kära du varför inte då svarade jag.
Nej det får du bara inte.
Och jag svarar det låter ju som det värsta som kan hända  för dig i ditt liv.
(Och jag skrattar till,för att det låter så dramatiskt).
Ja det är det svarar hon.
Men varför då undrar jag.
För att du ska bara älska mig, svarar hon med  tårarna nära.
Senare hemma hos min äldsta dotter så återberättar vi detta.
Och hon säger då till sin lillasyster.
Men snälla du  det är ju inte ens aktuellt just nu för mamma.
Och då säger jag ja det skulle ju i så fall vara med.......!
Och min äldsta dotter svarar.
Kort och koncist.
Äh lägg av nu mamma.
Eftersom den jag nämner låter nog lite väl långsökt.
Och det är då och nu som jag inser.
Att kärleken den är aldrig rationell.
Den är så där allomfattande och stark och oändligt klar i sin vilja att bara vara älskad.
Rakt av.

Den Där Längtan.

Jag längtade,efter dina händer och din ömhet.
Jag stod kvar där i minnet.
Du fanns där en gång..
Du tog emot mig..
Och du tog emot all kärlek.
Jag stod med mina bara fötter.
Så naken.
Så tätt intill dig.

Vi kunde bära varandras hjärtan.
Vi kunde bära varandras kroppar.
Vi kunde gå så långt.
Vi kunde vänta så länge..
Bara för att möta oss.
Jag har längtat så mycket efter dig.
Jag har älskat dig så länge.


Din ryggtavla.
Aldrig där.
Aldrig här.


Jag minns så klart nu.
En gång då du liksom sprang,ifrån mig efter den där första parterapin.
(Den enda gången som blev).
Den andra var bara för dig att ha två åskådare till ditt ständiga drama.
Att göra slut.
Och den ena av parterapeufterna sade.
Den där första gången.
Att ni  verkar verkligen passa ihop.
Och jag gick ut därifrån med den där lyckokänslan jag hade för dig.
Och den där kärleken som jag kände för dig och trodde var vår gemensamma kärlek.
Du såg ut som du log av dom orden där och då.
Men du kunde inte ens sitta brevid mig efteråt på ett cafe.
Du bara sprang genom hela Gamla stan.
Och jag liksom sprang brevid dig och försökte prata om det som sagts där och då.
Men du hade så bråttom iväg.
Du strök med fingret över min halsgrop innan du sa hejdå snabbt.
Och du ilade nedför trappan till någon viadukt.
På väg.
Som alltid.
På väg från vad?
Till vad?
Det kanske du inte ens vet själv?
Eller du bryr dig aldrig om att ta reda på det.

Nästa kväll satt du på en balkong hos en vän.
Och skickade ett högtidligt sms om någonting stort om Dionysos kallar förenen eder..
För att i nästa skriva.
Jag sitter här och dricker vin ur en baginbox.
Och då visste jag.
Du var inte där.
Du var aldrig där.

Det Är Så.

Ja det är så.
Den där vissheten att du kunde inte mera än så här.
Det blev bara så.
Du kunde ingenting annat.
Du är bara sådan.

Be Happy!

Lyckan finns!
Ingen annan än du själv kan säga.
Jag är lycklig.
Nu.
Och när den där lyckan bara spirar och spirar.
Då vet du.
Jag är här.
Jag är lycklig.
Nu.
Och ingen kan ta ifrån dig den lyckan.
För den är din.
Nu och nu.
Och här.
Och jag vet nu.
Jag har aldrig varit lyckligare.
Jag har aldrig kunnat vara så här lycklig.
Utan livet.
Utan all smärta.
Utan all sorg.
Utan all kärlek.
För jag vet ju.
Att jag är här.
Just nu.
Just här.
Därför att.
Därför lyckan finns.
Den där ofattbara lyckan.
Att leva.
Att finnas.
Att ha varit här.
Att ha varit där.
Att få sitta här.
Och bara vara lycklig.
Bara vara jag.
Med allas kärlek.
Som finns.
Nu när jag kan omsluta den.
Bara vara här.
Nu.
Nu.
Här.

Ögon Läppar.

Ort och årstid? Från det ena
rummet bara gå till nästa
rum-så enkelt och så lätt.
Vid din hand.

Hjalmar Gullberg.

Det finns en sjö  och aldrig mera.

:: Corporation : Clinical Diagnosis (PCLR) ::

Guano Apes - Rain (1998) HQ

Inget Svar.

Att vänta  kan i vissa fall vara ren terror för själen.
När man själv inte kan påverka någonting av det man väntar på.
Att vänta på svar.
Får ett svar idag utan ett svar.
Provet måste göras om.
När då undrade jag, när jag äntligen fick ett samtal ifrån läkaren på ortopeden.
Det kan inte jag svara på svarade han.
Det är röntgenläkaren som avgör det.
Jag går i bitar känns det som.
Eftersom att bara vänta nu i veckor har redan varit en påfrestning i sig.
Fast jag har tagit det för min del ovanligt lugnt.
Men sedan jag började att läsa på nätet om Sarkom då slog det till.
Oron och ångesten över att det kan vara någonting farligt,
kommer sakta smygande mer och mer.
Och nu väntan igen och det läskiga provet biopsin som jag vet nu hur det går till.
Vilket inte gör mig lugnare precis.
Som att föda barn flera gånger.
Det gör inte mindre ont för varje gång.
Och det kan sitta kvar i åratal efteråt.
Det starka smärtminnet varje gång,som man måste befinna sig i en liknande utsatt situation så att säga.
Provtagningar och annat.
Livet kräver tålamod och prövningarna ska tydligen träna upp,någon eller flera förmågor.
På det verkliga djupet helt klart.
Har verkligen uppskattat sann och verklig vänskap denna tid.
Och jag kan idag tack och lov i mångt och mycket ta emot det stöd som ges.
Ensam är inte stark.
Och en människa kan inte klara av hur mycket som helst.
Gällande påfrestningar,kriser,svåra perioder och prövningar.
Har alltid tagit ett stort ansvar i livet och varit stark på alla plan.
Och har sällan  bett om stöd då jag skulle ha behövt det.Och tyckt att jag fixar det mesta själv.
Men då jag befann mig i en akut kris för ett antal år sedan.
Och befann mig så djupt ner man kan komma i livet.
Bara en hårsmån från döden i all smärta och övergivenhet,på den  totala botten.
Som orsakades av en människa,som missbrukade allt som ingår i en kärleksrelation.
Så började jag att visa det som jag förut aldrig visade.
Min sårbarhet och sorg och smärta.
Är oerhört tacksam för den förmågan idag och insikten att jag är inte mer än en människa.
Trots min styrka ansvarsförmåga,kamp,kraft och starka vilja.
Tack för livet och modet att våga.
Tack för alla kärleksfulla människor som ger och tar emot varandra i det som ingår i livet!

Det Regnar Nu.

Det regnar.
Det regnar.
Det blåser.
Regnet blåser hårt emot fönsterglasen.
Jag vaknar nu.
Till ljudet av regnet.
Och jag tänker på livet dessa dagar.
Jag tänker på döden.
Jag läser en artikel som handlar om Plura Jonsson.
Han har stor mage och röker 60 cigaretter om dagen.
Han kunde dricka 2 flaskor vin till frukost och snorta kokain hela dagen efter frukosten.
Då när han levde som värst.
Och han är 60 år nu och lever ännu.
Trots ett hårt liv i missbrukskarusellen i många år.
Och nu dricker han väl rätt måttligt verkar det som.
Förutom för några år sedan då han hade druckit en och en halv flaska vin.
På ett hotellrums balkong i Göteborg.
Och gjorde någonting så dumt som att köpa kokain.
Och så blev han tagen av polisen .Och fick ett straff.
Samhällstjänst som bestod att sälja fisk i en fisk affär och att arbeta i en restaurang.
Och han tyckte att det var kul att avtjäna det straffet.
Och han lagar mat i TV och  gör en massa kokböcker och röker 60 cigaretter om dagen.
Ja jag vet inte varför just de där 60 cigaretterna påminner mig om någonting.
Det regnar nu.
Och hjärtat slår väldigt fort varje morgon.
Jag väntar på ett svar.
Och att vänta är ren terror för själen.
Men jag röker i alla fall inte.
Och  jag skulle inte ens ha tid att röka 60 cigaretter om dagen.
Om jag nu skulle vilja röka varje dag.

Tagit provet. Väntar På Svaret.

I morse var det då dags.
Datomografin och punkteringen.

Tog bussen,till sjukhuset.
Nervös.
Tog lång tid.Trafikköer.
Försenad.
Rusade in i entren.
Tog hissen en trappa upp.
Fem minuter sen så hör jag  mitt namn vid kassan,
ropas upp därnere i den långa korridoren.
Jag betalar.
Går sedan ned i korridoren.
Jag ropade in i som ett rymdskeppsrum.
Hallå, jag tror att jag blev uppropad nyss.
Jaha där är du vi trodde du inte skulle komma,
säger en sköterska som kommer som en ängel från ett rum.
Sköterskan visar mig fram.
In på den smala britsen.
Lägger mig ned med armarna utefter sidorna som paralyserad.
Blickstilla.
Apparaten som snurrar runt som ett rymdskepp ovanför bröstkorgen.
Läkaren som strax innan frågar vet du vart den sitter.
Ja jag tror det är här säger jag och rör vid nyckelbenet.
Jag tycker att jag känt den efter röntgenbilderna.
Vi hittar den säger han bestämt och allvarligt.
Jag ligger ned och ser det röda ljuset vibrera gång på gång.
Jag brukar blunda för att kunna slappna av vid sådana där spända tillfällen.
Men nu klarar jag inte det.
Med den gråvita apparaten tätt,tätt intill mig.
Hör ett snabbt vibrerande ljud.
Gång på gång.
Börjar att känna mig lätt svimfärdig efter några minuter.
Efter att ha fastat sedan igår kväll.
Läkaren rör hårt och bestämt just där jag anade att  tumören sitter.
Sedan säger han.
Jag gör ett stick här bara för att markera vart den sitter.
Jag frågar ängsligt är det provet som tas.
Han svarar inte och försvinner.
Jag väntar bara på att det snart ska vara över.
Plötsligt är han där igen och det sticker till hårt och skoningslöst.
Jag rycker till och ropar aj.
Sedan kommer han med en liten grå konstig plastapparat.
Som han håller ovanför,där han nyss stack in nålen.
Jag bara väntar på att ett nytt stick ska ske.
Men nejdå.
Vilken lättnad !
Han försvinner igen.
Sköterskan kommer  fram till britsen och småpratar med mig.
Om det ena och det andra och livet och allt som händer och sker.
Sedan kommer en annan läkare och säger det är ett okey prov så det är klart nu.
Jag reser mig snabbt upp och ser hur den andre läkaren är på väg fram emot mig.
Hinner in bakom draperiet och tar på mig behån.
Han kommer fram till mig när jag gjort det.
Och frågar vart sitter den och frågar om han får känna vart tumören sitter.
Jag svamlar någonting om vart jag tror att den sitter.
Han gör en liten grimas när jag säger vart jag tror att den är.
Svårt att känna här säger han och fingrar lite nedanför mitt högra nyckelben.
Jag frågar när får jag svaret.
Kanske till Midsommar svarar han.
Den andre läkaren mumlar i bakgrunden något  namn.
Den andre säger då nej det dröjer nog en vecka,
eftersom det är en remiss som skickats från en läkare.
Ute i korridoren på väg ut ser jag sköterskan och jag säger.
Tack och Trevlig Midsommar!
Detsamma till dig svarar hon.
Jag går ut i solen igen.
Lätt vimmelkantig.
Med en liten plåsterlapp nedanför nyckelbenet.
Och nu bara väntan på ett svar!
Sätter på mobilen.
Och läser flera sms.
Hoppas det gick bra tänker på dig!
Håller tummarna för dig!

Det är bara kärlek här nu och det är bara solen som lyser.
Jag svävar fram till närmaste fik.
Och möter en av de käraste vännerna.
Livet pågår.

Kärlekens Kraft.

Det är i kärleken.
Som kraft och glädje växer.
I det verkliga mötet.
Välviljan.
Tilliten och glädjen.
Det är ett under när det sker.
Utan alla ord.
Jag finns här.
Du finns här.
Vi lever.
Nu.

Jag Ser Vattnet Nu.

Jag ser det.
Ser det nu.
Det blå.
Vattnet.
Jag simmar.
Jag går.