Den Där Längtan.

Jag längtade,efter dina händer och din ömhet.
Jag stod kvar där i minnet.
Du fanns där en gång..
Du tog emot mig..
Och du tog emot all kärlek.
Jag stod med mina bara fötter.
Så naken.
Så tätt intill dig.

Vi kunde bära varandras hjärtan.
Vi kunde bära varandras kroppar.
Vi kunde gå så långt.
Vi kunde vänta så länge..
Bara för att möta oss.
Jag har längtat så mycket efter dig.
Jag har älskat dig så länge.


Din ryggtavla.
Aldrig där.
Aldrig här.


Jag minns så klart nu.
En gång då du liksom sprang,ifrån mig efter den där första parterapin.
(Den enda gången som blev).
Den andra var bara för dig att ha två åskådare till ditt ständiga drama.
Att göra slut.
Och den ena av parterapeufterna sade.
Den där första gången.
Att ni  verkar verkligen passa ihop.
Och jag gick ut därifrån med den där lyckokänslan jag hade för dig.
Och den där kärleken som jag kände för dig och trodde var vår gemensamma kärlek.
Du såg ut som du log av dom orden där och då.
Men du kunde inte ens sitta brevid mig efteråt på ett cafe.
Du bara sprang genom hela Gamla stan.
Och jag liksom sprang brevid dig och försökte prata om det som sagts där och då.
Men du hade så bråttom iväg.
Du strök med fingret över min halsgrop innan du sa hejdå snabbt.
Och du ilade nedför trappan till någon viadukt.
På väg.
Som alltid.
På väg från vad?
Till vad?
Det kanske du inte ens vet själv?
Eller du bryr dig aldrig om att ta reda på det.

Nästa kväll satt du på en balkong hos en vän.
Och skickade ett högtidligt sms om någonting stort om Dionysos kallar förenen eder..
För att i nästa skriva.
Jag sitter här och dricker vin ur en baginbox.
Och då visste jag.
Du var inte där.
Du var aldrig där.