Det Du Inte Vet Om.

Det kanske är bra att man inte vet vad som väntar en i livet innan det kommer till en.
Gällande smärtsamma ångestfyllda och tunga perioder.
För om någon skulle säga till exempel innan ett möte i livet.
Som innebär en sådan resa att det höll på att kosta en själv livet.
Om någon skulle säga så här :
Du kommer nu om du säger ja till att gå in i den här relationen.
Få uppleva en mycket kort tid av lycka.
Sedan kommer du att befinna dig i den totala övergivenheten,
smärtan,skräcken,kaoset och sorgen.
Och du kommer att befinna dig någon millimeter ifrån döden.
För att du vet inte om du kan klara av att känna allt detta inom dig själv.
Allt det som den människan du möter visar sig att rymma.
Och allt det smärtsamma och ofattbara brutala relaterande som den människan skapar och ger dig.
Den som du kommer att säga ja till och öppna ditt hjärta din kropp och själ inför.
I tron att den du möter är kärlek och vill kärlek.
Men som skapar så mycket smärta och så mycket ångest.
Genom sitt sätt att relatera.
Att du kommer att känna den där nära döden av all smärta.
Och inte bara en gång utan flera gånger under resans gång.

Skulle du svara ok jag tackar ja till det hela ?
Nej troligtvis inte.
Och det är bra det att vi inte vet så mycket innan vi svarar ja
För då skulle vi aldrig få chansen och möjligheterna till att bearbeta allt det.
Som vi annars aldrig skulle orka gå igenom samt våga att möta.
Sade en helande konstens människa till mig.
En av alla dem som jag sökte under den totala krisen under den perioden i mitt liv.
Men det gäller sedan att inse vad man absolut inte ska eller vill vara med om igen.
För att livet och man själv och andra relationer är så betydelsefulla.
Att man defintivt inte ska och vill  förlora det på grund av en annan människas relaterande.
Och det är ju inte heller säkert att man orkar eller klarar av den resan.
Resan som går igenom eld och mörker.
Den resan som kan i slutändan kosta en själv livet.
På grund av en annan människas mörker,illvilja,kyla, hat, missbruk och förgörande.



Igår var det då dags igen för att göra biopsin igen.
Jag försökte bara fokusera på innan jag kom dit.
Att  ok jag ligger där på den där smala hårda britsen.
Jag åker fram och tillbaka under den där snurrande maskinen.
Och det sticker till och det är jobbigt att ligga så där blickstilla.
Under en maskin och utan att kunna påverka situationen.
Men jag ska bara klara av det.
Ok jag gör det bara.
Det blev 45 minuter på där på britsen och läkaren stack in den tunna långa nålen 3 ggr.
Längre och längre in i tumören som sitter på revbenet.
För att få ut så mycket material som möjligt.
Jag kämpade med panikkänslor och annat.
Under processen som pågick.
Maskinen som snurrade,över min kropp.
Britsen som åkte fram och tillbaka.
Och så nålen som stacks in.Gång efter gång.
Ska det inte snart vara klart var en av alla de där tankarna som kom.
Tiden står stilla i de där ögonblicken.
 Då man är helt inne i någonting som är ofrånkomligt just då just där.
Men det är inte smärtan som jag är mest rädd för.
Gällande just denna process.
Även om det  gör rätt så  ont.
Ungefär som hos tandläkaren då en nerv ilar till av smärta utan bedövning.
Då borren kommer åt den.
Men obehaget att ligga där.
Helt utlämnad.
Trots att jag pratade så gott det gick med de få människorna jag fick kontakt med som gjorde jobbet.
Det hjälper att säga att det är jobbigt innan man ska göra någonting svårt.
Och när det hela var över så hade jag lust att krama om den där rara sköterskan.
Som pratade med mig om semester och annat bakom huvudet  och maskinen.
I pauserna då läkaren försvann då och då med provet.
Och krama om den läkaren som gjorde sitt bästa både gällande provtagningen.
Och  för att lugna mig så gott det gick.
Änglarna inom vården.Fantastiska människor!
Och jag var så stolt och glad efteråt att jag klarade av det hela.
Och som sagt hade jag vetat vad som väntade denna gång.
Så hade jag nog inte klarat av att hålla mig så lugn som jag gjorde innan det var dags.
Jag var på gränsen ändå att vilja skippa det hela.
Efter förra gången som inte var någonting i jämförelse med denna gång.
Men det vore ej så klokt att göra det.
Tack åter igen livet och människor som finns.
Jag börjar verkligen att tro på det man säger om  att kunna förändra den sanning.
Som man tror är oföränderlig.
Att om man upprepar det man vill uppnå om och om igen.
Och om man vill läka de trauman man har.
Så gäller det att mata in det som stärker en och läker.
Som ett program som körs om och om igen.

Till sist så går programmet in.
Och blir till en sanning.
Och tack vare all kamp för att bryta de dåliga mönstren.
Så kan jag äntligen känna in alla de som bryr sig.
Ända in i den där övergivna och rädda lilla tjejen.
Och den där enorma smärtan.
Går att möta och att släppa taget om.
Den smärtan som en gång skapades och förlamades.
Men som till sist förlöstes.
Den där lilla lilla tjejen som finns under den starka och bestämda vuxna personen.
Att nu kunna ta in de som skickar styrkekramar och kärlek.
Att känna på djupet att jag och att alla vi finns.
Och att vi människor kan dela varandras vedermödor lycka glädje och sorg.
Tillsammans och även var och en för sig.
Man är inte ensam även om man tror det många gånger i livet!