En Sten I Mitt Hjärta

Vi var på en strand på Öland.Mitt Sommarparadis.
Vi gick längs stranden,plockade stenar hela vägen,fram.Det blev en hel del  stenar under några timmar.Solen brände utan uppehåll.Du började att kasta smörgås ut i vattnet.Stenarna studsade elegant över vattenytan.Blå grönt turkost glittrade havet,och dina ögon var så där oskyldigt blå.
Som dina ögon kan vara.(Kunde vara).Plötsligt och utan förvarning studsade en alltför stor sten tillbaka över vattenytan.Och träffade mig rakt in i det ena bröstet.Jag föll omkull där på stranden.Smärtan var svidande så att jag tappade liksom andan.Jag började att gråta.Tårarna kunde inte stoppas.Som ett flöde som öppnades upp.Du stod förstummad och såg ner mot mig.Du skuggade solen,och det var ju i och för sig bara bra.Till sist frågade du hur mycket kan du gråta egentligen?
Jag kunde inte svara.Tar det aldrig slut? Undrade du.Hur kan man gråta över en sten,som ett litet barn sade du.Jag kunde inte svara.Det blev som ett litet jack där stenen träffade,snett över hjärttrakten.Som ett ärr som gör mig påmind om just den sommaren,och den stranden.Där jag aldrig mera vill gå.För att den påminner mig om den   sista sommaren "tillsammans" med dig.Du har sagt flera gånger efter  att allt tog slut.Att det var den gången som gjorde att du såg mig som det lilla barnet jag är och var.(Påstod du att jag var och är.)Och du vill inte leka min Pappa längre.(Sa du.)Men faktiskt så är du den Pappan jag aldrig skulle velat ha.En Pappa som aldrig fanns där för mig.Men du var ingen Pappa precis, snarare tvärtom.Jag går på en strand nästa sommar och plockar snäckor och kanske några slipade stenar.Som jag ska lägga i en skål med turkostgröntblått vatten.För att påminna mig själv om att havet finns och även stenarna snäckorna tången,doften av hav.Och den där stenen som studsade tillbaka emot mig.den hittade sin plats till slut.En stilla gråt nu,en sten i mitt hjärta.

(Idag utan all smärta).