Den Där Blomman.

Den där blomman,du gav mig.
Den där sorgen,den där smärtan.
Övergivenheten.
Det där jobbet som du gav som en brutal gåva till mig.
Allt det jobb som du aldrig själv vågat göra i ditt eget liv.
Jag plockar upp skärvorna.
En efter en.
Jag limmar ihop dem.
Stryker försiktigt runt dem med pekfingret.
Jag blåser upp ballongerna.
Jag skriver alla de brev som aldrig kunde skrivas.
Då.
Du skrev så vackert.
Du skrev så kallt.
Det går inte ihop.
Det var så du var.
Det är så du är.
Jag står här i solen nu.
Jag väntar på regnet,och fåglarna.
Den förmörkade himlen.
Som befinner sig bakom ljuset.
Jag går.
Jag önskar.
Det står en lastbil,utanför ditt hus.
Det står en hund som väntar.
Det går en äldre dam förbi.
Jag lyssnar på de där tankarna,och konstruktionerna.
Ditt egos behov av upprättelse.
Men ingen försoning för mig och med mig.
Jag tänker och känner bara de där triggningarna och krokarna.
Ditt makt och kontrollbehov.
Din maktfullkomlighet.
Och som alltid ditt avvisande av kärleken.
Som alltid din ambivalens.
Som alltid dina kalla ego villkor som gäller.
Dina katt och råtta lekar.
Det enda du kan åstadkomma.
Till och med nu i  ditt uppsökande av mig.
I dina behov av försoning,på dina egna villkor.
Ditt behov av upprättelsen av ditt ego.
Och rätt spegling.
Och som alltid din rygg.
Aldrig kvar,aldrig där eller här.
Det som du gav mig.
Det som du kan ge.
Aldrig där för mig och med mig.
Jag läser dina brev om och om igen.
De går inte ihop.
Jag springer runt med en stegräknare.
Glömde mobilen hemma och vattenflaskan.
Jag räknar alla stegen runt ditt hjärta.
Jag räknar alla omfamningar som jag gav dig.
Jag tänker på min hand som sökte din stela hand.
På ditt ständiga avvisande.
På de konstanta rollerna.
Jag räknar alla timmar,alla nätter.
Alla dagar av oförlöst kärlek.