Det Där Innersta Rummet.

Det var i det där rummet.Det allra längst in
Så långt som man kan komma in i en annan människa.
Genom kärleken.I kärleken.Det var där hennes innersta öppnades för honom.
I kärleken för varandra.

I det där mötet.
Och han fick henne att öppna sitt hjärta för kärleken.
I kärleken.

Den där kärleken som innefattar så mycket hos den människan som älskar.
Hos den människa som vill möta kärleken i kärleken.

Det fanns någonting där.Någonting som öppnades i henne.
Inom henne i det där ljuset.I det där ljuset som var kärleken.
Den där kärleken som hade längtat efter att få vara kärlek.
Att få vara med om kärleken.I ett verkligt möte.

I det där mötet som är känslan att ha funnit varandra.
Och att vilja varandra så väl.

Det var någonting som öppnades där av honom.
Av honom och hans vilja till just den där kärleken.
Till just det där mötet mellan två kroppar och själar som vill varandra.
I den där kärleken som vill delas lika för lika del för del.
Där allt blottas och bara är.Där allt vill,vill varandra.

Det var någonting som öppnades för honom.
Med honom.

Ljuset.

Som liksom vibrerade i det där första mötet.
Det hade aldrig känts så här.Någon gång.
I mitt liv.Sade han.Han talade så stort där.Och då.
Där i ljuset.

Ljuset.

Som liksom trängde in i hennes ögon.
Genom hennes ljus.In i honom.
In i hans innersta.Det har aldrig känts så här rent sade han.
 - Du får mig att känna mig så ren.Så sade han och log.
Och hon svarade glorifiera inte mig nu.
Men det gör jag inte sade han och log.

Och sedan vände han henne ryggen.
Och gick iväg.

Sedan vände han henne ryggen.
Efter det där talet.

I ljuset.Och gick.
Som om allt bara var borta.

Hon såg hans rygg tavla.
När han gick iväg.Efter det där talet.
Och hon minns att hon tänkte.Varför går han iväg nu ?
Efter alla de där stora orden.

Och hon mindes hans rygg när han gick iväg.Så där snabbt.
Det var den där ryggen som hon insåg nu efter.Efter allt.
Att det var han.Aldrig här.Aldrig där.

Och nu kom hon ihåg vad han så ofta sade.
Att ingenting håller.Ingenting är säkert.

Och nu förstod hon.

Att det var han.Hon förstod den där ryggen.Vad den innebar att möta.Att vara med om.
Hans rygg som han vände emot henne efter många stunder av intimitet.
Och alla gånger då hans vrede emot henne tog över allt inom honom.

Hon förstod nu efter.Efter allt.Att det var han.Hela tiden.
Den där ryggen som vänds emot.Och bara går.Går vidare.
Gå vidare det som han sade nu efter allt."Gå vidare".
Det som han kallar sin väg genom livet och "relationerna".
Gå bara gå.Som om det är det enda som är viktigt i livet.
Att gå.Gå iväg.Att aldrig stå kvar.

Som om det skulle vara det så viktiga här i livet.
Men det var inte det som hon hade velat möta då.
I mötet med honom.Någon som han som alltid går.
Går sin väg utan åtagande kärlek och omsorg.
Och utan allt ansvar.Någon som alltid flyr.

Det var inte det som hon gjorde och inte ville göra.
Trots den där skräcken att riskera att förlora allt.
Och att ingenting finns och får finnas kvar.
Den där skräcken som han fick in sitt grepp om i henne.
Hans maktgrepp om hennes sårbarhet och om hennes hjärta.

Den enda makten som han kan känna förstod hon nu efter allt.



Det var i det där rummet.Det där innersta.
Längst in.Som hon trodde ifrån den där första gången.
Att de hade mötts.Det hon inte visste då.
Var att den där ryggen.Den som alltid vändes emot henne.
Efter varje möte.I från början.Under hela relationen.
Mycket osynligt.

Det var i de där mötena.Som hon trodde.
Att de båda två befann sig.I det där innersta rummet.
I Det där ljuset.Det där rena.Som ingen av dem.Skulle kunna förmörka.

Det var det hon trodde.Då.
Men Sedan.
Kom.

Mörkret.

Det var för stort sade han.
För starkt.
Inom honom själv.

Ja jag är väl ett stort kallt ego då.
Sade han.Fylld av hatet.
För henne.Fylld av all den där kylan.
Som hon aldrig skulle kunna förstå hur en människa som man trodde sökte kärlek.
Kan vara så kall.

Hon  hade känt och sett hatet.Mött allt mörker.

Inne i det där innersta rummet.
Där kärleken hade öppnats för honom.Inom henne.

Ljuset.

Det var där hon ville vara.Det var det han sökte.
Hos henne.I henne.
I det där rummet.I hennes ögon.
Innan hans smärta hade svärtat ned rummet.Och henne.

Då sade han.

Det var inte det här som jag mötte ifrån början hos dig.
I dig.
Det är inte det här jag vill ha.
Det är inte dig jag behöver.

Men jag älskar ju dig.
Sade hon.

Och han svarade.
Det är inte kärlek.
Det du känner.
Du är inte kärlek.

Din kärlek ecklar mig.
Den räcker inte.
Det räcker inte med kärleken.

Kärleken är någonting som man förtjänar.

Hon förstod liksom inte de orden.
För att för henne.Var han den hon hade mött.

Trodde hon.

I kärleken.I ljuset.
Och vad skulle hon göra för att i så fall förtjäna det han påstod vara kärlek.

Och han sade.
Det är så här det alltid blir.
Det visste jag.

Jag blir inte förvånad.
Menade han.

Det där med att träffa andra.
Det där mörkret.Det han svärtade ned.
Hennes kropp med.Hennes kärlek med.
De kroppar som han själv gick ut och in i.

Hatet.Mörkret.

Du är för stark.Du är för svag.
Du vill för mycket.
Du känner för mycket smärta.

Sade han.
Innan han visade.Sin ryggtavla.
Igen.Och igen.

Det finns så många andra.Därute.
Sade han.Du är inte den enda.
Sade han.

Du har aldrig varit menad.Att vara den enda för mig.
Så sade han.Och tillade.
Det stod inte skrivet i sten.Då när vi möttes.
Att just vi skulle fortsätta.

Hon hade aldrig kunnat ana.Då i det där ljuset.
Allt han ville vara i.Med henne.
Att så mycket mörker.Dolde han så väl.

Du känner inte mig sa han då hatet.
Det där hatet började att ta över helt.
Då mot slutet.
Syntes allt förakt för henne.
Och allt hat för kärleken.

Hans eviga slut.
Det slut hon aldrig hade kunnat ana sig till.
Där i början.
Där i mötet.
Där i kärleken.

Du kan inte kräva det jag inte känner sade han.
När kicken och ruset av hennes kärlek var över.
För hans del.

Och han sade.
Du kan inte styra över mig och mina känslor.
Vad jag ska känna för dig.
Det finns ingen kvinna jag skulle kunna vara attraherad av i längden.
Så sade han den gången.
Av alla de gångerna.
Hon stod där i rummet.
Så vacker.

Och med så mycket längtan.
Att bara få vara med honom.
Som hon älskade att vara med.

Och han sade när hon låg där den där gången brevid honom.
Efter några av alla dem som han berättade om.
Jag kan inte lova.
Att jag inte kommer att söka andra.
Igen.
Du kan inte hindra mig.
Sade han.
I så fall får du binda fast mig.
När jag står där på krogen.
Hon hade inte förstått.
Vilken missbrukare han var.
Då och där i början.
Hur mycket han själv ville vara där.
I allt missbruk.
Hon hade aldrig kunnat ana sig till att han kunde vara sån.
Så utan kärlek och respekt, och så utan solidaritet.


Han sade de där orden med allt det där hatet igen.
För henne.Innan han flydde ut genom den där dörren igen.
Ifrån henne.Och hennes kärlek.
Och hennes kropp.Allt det som han hatade så mycket.

Skulle hon inse.Först efter hans krig.
Emot henne.Emot kärleken.

Och den där dörren som han bar inom sig.Alltid.
Så stängd för henne.Så stängd för kärleken.

Till det innersta rummet.Det insåg hon då.
Efter.
Efter kriget.

Den där vägen som hon nu visste.
Var hans väg.

Alltid.

Och hon kunde bara se på hans ryggtavla.
Bara se honom gå.

Och hon fick inte be honom om någonting.

Hans mörker.
Där han valt att vara.

Hon trodde.
Ljuset skulle vara.
I det där mötet.
I det här livet.
I det där rummet.
Det där innersta rummet.
Och hon trodde.
Aldrig.
Att han skulle förmörka .
Allt.
Slå sönder det där rummet.Slå sönder kärleken.
Och göra det så brutalt.

Slå sönder ljuset.Det där ljuset.Ljuset.
Som föll in i hennes ögon.
Som var i hennes ögon.

Den där första gången.Han höll sina tal.
Ljuset som han sökte hos henne.
I henne.

Han sade.
Att han aldrig hade känt sig så här ren.

- Du får mig att känna mig så ren.
Sade han.
Innan han vände henne ryggen.
Innan hans mörker hade tagit över allt.

Hela rummet.Badade i mörker.
Hennes ögon var nu i hans mörker.
Hennes ögon.Var nu bara smärta.


Och hon visste inte än att han var besatt av sitt mörker.
Av sin väg,den väg han alltid skulle välja och gå vidare på.
Hon hade aldrig kunnat ana den där vägen.Från början och inte ens då mot slutet.
Då han förmörkades av sitt eget hat.
Och han sade.Din kärlek.
Är inte kärlek.Det är inte den jag vill ha.

Innan han släckte alla ljusen.
Innan han tog dit de andra.In i det där rummet.
Ned på det där golvet.

Det där golvet.
Där alla skulle ligga ned.Där alla skulle möta.
Honom.Skulle möta honom och hans drama i hans missbruk av alla.





Där alla skulle få se.Se hans ryggtavla.
Hur den tecknade sig.In i det där rummet.

Där han stod.Naken.
Med ryggen vänd.I all sin vrede.
I allt sitt hat.I allt sitt motstånd.
Emot kärleken och den som älskar.
Och i allt hat emot de där kropparna som han sökte.I allt sitt eget hat.

Hon mindes den där sista gången.Som hon var där hemma hos honom.
Hon såg honom stå där.I rummet brevid det rummet där hon låg och väntade på honom.
Hon såg honom stå där.
Naken.Stolt.Hon såg hans stolthet.
I ett kort ögonblick av all ömhet för honom.

Han  själv var så stolt över sin egen oåtkomlighet.
Så stolt över sin egen maktfullkomlighet.
Så stolt över sin känsla av frihet i sitt eget missbruk.

Allt det där hon förstod och insåg.Nu efter allt.
Långt efteråt.Efter kriget.

Hans kropp.
Där han stod mitt i rummet.

Honom som hon hade älskat så mycket.Hans kropp.
Som hon älskade.Så mycket.Att vara med.

Den där kroppen som hade infirat så mycket glädje och lycka.
Då när han spelade sin teater att det var kärleken han ville med henne.

Allt det där som han själv ville smutsa ned.Avvisa och fly ifrån.

Hon såg på hans kropp.
Allt det där hon hade älskat så mycket.

Och sedan såg hon alla de andra.En efter en.

Hon visste hur det hade börjat  att kännas.Nu efter alla andra.
Den där skräcken .När hon låg där intill honom.
Naken.Hans kropp var inte kärlek längre.

Hon började mer och mer känna den där skräcken när hon låg där brevid honom.
Den där skräcken att hans kropp inte längre var trygg att vara nära.
Hon började att tänka i skräcken vem har han varit med.

Och hon visste att han hade svärtat ned.Deras kärlek.Deras kroppar.
Hennes kärlek för honom.Rummet.
Och Ljuset.Och hon visste att han visste det så väl nu.

Att han  inte  var där.Längre.
Tillsammans i kärleken.Han var fri ifrån sin egen rädsla.
Fri i sin jakt efter nya kickar.

Och så friheten.Att gå ut och in i hennes kärlek.
Han visste så väl.
Att han själv var inte där för henne.Inte där med henne.

Och hon visste inte ännu vad som väntade henne.
I hans krig.Vad som väntade henne.
Efter honom.Efter hans krig.
Hon visste inte ännu.
Hur mycket han hatade henne och kärleken.

Och hon visste ingenting om hur han skulle vända henne ryggen där på botten.
Den botten som han hade monterat ned henne kärleken och "relationen" till.

Hon visste inte ännu den vägen som han hade valt att gå  i sitt liv.
Hon visste inte ännu vem han egentligen var.
Hur han skulle krossa och förgöra det allra sista.Mellan dem.
Solidariteten.Ömheten för varandra.
Vänskapen och förtroligheten som de hade en gång mötts i.
Hur mycket hat som han skulle visa för henne.
Och förgöra kärleken som hon trodde var delad.

Genom att bara byta ut henne.Bara byta ut hennes kärlek.
Målmedvetet.Till vem som helst.

Hon kunde inte förstå.Hur en människa kan hata någon så mycket.
Någon som söktes för att få vara med om kärleken.
Och som kan hata den kärleken som denne själv får.
Och ville ha.


Allt hat.Inte fullt så synligt.
Under den tiden som gått.
Som då när hon skulle kastas bort.Som en utsugen kanyl i en container.
Hon mindes hur hon var rädd för att lägga sig på kvällarna rädd för den sömnlösa natten.
I den ångest som han hade skapat i allt sitt förgörande av kärleken intimiteten och "relationen".

Hon visste inte då.

Allt hat.
Hur mycket hat som han bar inom sig.

För henne och kärleken.
Hur mycket hat,kyla,vrede och förakt som det fanns.
I den där kroppen.
Inom honom själv.
Den där kroppen och hela honom.
Som hon hade älskat så mycket.

Allt det som han hatade så mycket själv.

Hennes kropp som bara skulle bytas ut.
Målmedvetet mot vem som helst. 

Alla kroppar som skulle ned på golvet.
En efter en.
Det där golvet.
Där hon själv hade legat.
Och bad om hans kärlek.

Hon såg.
I bilder.
Hur han tog dit de andra. 
En efter en.
Ned på golvet.

Innan han tände de där ljusen.
Som hon lämnade kvar.

Han hade  berättat lögner tidigare.
Om sig själv.
Som om han inte var sån.
Som bara sökte kropparna.
Och kickarna.

Hon kände den där  gången.
Som blev den sista gången.
Som hon var hemma hos honom.
Då hon till sist efter striden om  kärleken.
Började att se hans totala förakt.
För henne.

Och slutade att nappa på hans ytliga försök.
Att få dit henne.
I hans kalla grepp.

Och i ett av de där ambivalenta mötena som han gav henne.
I slutfasen i kriget.

Då hon efter de sista striderna.
Om kärleken.
Som hon trodde.
Ändå fanns där.
För henne.
Klädde på sig alla sina kläder igen.
Efter att  han visade sin illvilja så tydligt.
Emot kärleken och henne.

Och hon lade sig ovanpå hans stela och nu kalla och hårda kropp.

Och hon frågade en sista gång.
Vad han ville med henne.
Han ville först som vanligt inte svara på en sådan fråga.
Hon själv hade redan sagt allt.
Visat allt.
Och hon visste att ingenting kunde nå honom nu.
Han var inte där.
Längre.

Hade han någonsin varit där ?
Då där.
Kanske var det i början.
I ljuset.
I hennes ljus.
I hennes ögon.
Det ljus han ville ha.

För att förmörka.
Henne.
Hennes ljus.
Hennes kärlek.

Och det enda han sedan sade.
När hon hade lagt sig på hans kropp.
Nu även han med kläderna på.

Älska mig om du gör det men gör det på avstånd.

Och nu kände hon.
Bara det där golvet.
Där fanns bara ett golv.
Kvar.
Där i det där rummet.
Ett golv.
Och ingenting mera.
Ett golv där han ville ha hennes kärlek.
Krypande och krossad.

Det som var kvar.
Av det där ljuset.
Det där rummet.

Det var en kropp.
I allt sitt eget hat.
I all sin egen kyla.

Det fanns en kärlek.
I ett rum.

Det fanns kärlek.
Och aldrig mer.

Det finns en kärlek.
Och aldrig mera.