Du har gått

Jag ser din ryggtavla framför mig nu.När du går där på din väg,en väg som jag inte kan följa med dig på längre,din väg där ingen plats finns brevid ,dig för mig.Du har gått,gått vidare.Din kropp är borta,någon annanstans,den lever men är död,borta för mig nu.Du har gått som alltid.Du var aldrig där,fast jag trodde du fanns för evigt.Du har gått nu långt bort.Där jag aldrig kan söka dig och finna dig.Som den du var en gång då för mycket länge sedan Jag ringer i alla telefoner,som du har.Du kanske svarar.Och om du svarar så är det bara motstånd och distans i allt du säger,emot mig.Du har gått,jag skrev 1000 brev och inga brev fick jag tillbaka.Jag fanns kvar i evigheter,men tiden är inte oändlig.Och mitt tålamod tog äntligen slut.Så länge man lever finns det hopp,t.om när en människa har fått en dödsdom,så kan hoppet finnas kvar att döden inte kommer att ske.Men någonting måste till sist dö.All kamp var förgäves ingenting kunde lyckas med dig.För det finns ingenting där inom dig som kan växa och utvecklas vidare.Du har gått,jag ser oss båda gå där brevid varandra,då då allt var möjligt.Allt låg öppet.Men nu är alla dörrar stängda,igenbommade med obrytuppbara lås.Nu ser jag hur du springer bort någonstans till en annan plats en annan tid.Jag står inte kvar.