Att Mötas Och Att Skiljas.

Det svåraste i livet gällande relationer.Det är att mötas och att skiljas
Som några familje-terapeufter sade för ett antal år sedan.
Och det är beundransvärt tyckte dom.När människor väljer varandra.
Och kämpar vidare trots konflikter och problematik.
Men jag vet nu av dyrköpt erfarenhet, att det finns individer som aldrig möts.
Men ger en ingivelse av ett verkligt möte i början av  "relationen".
Och en verklig relation.Baserad på kärlek,respekt, ömsesidighet och att vilja väldigt väl.
Den lögnen som hela "relationen" baserades på.
I förförelsen då en grandios personlighet söker en annan "människa enbart för att kicka upp sig av.
Och för att bryta ned den som har all potential som den grandiose saknar och söker då och då i sitt grandiosa egoliv.Desaa personligheter har en ambivalens inom sig själv som är så djup.
Och anknytningsförmågan saknas för att kunna vara i den närhet och intimitet.
Det som en verklig relation handlar om i ett verkligt möte.
Mellan två  kroppar och själar som vill varandra.
Och som har valt att vara med om varandra här i livet.
En lögn och ett bedrägeri för en grandios personlighet som spelar sin teater i förförelsen.
Av att vilja så mycket med just den människan läs:objekt som har sökts för enbart den "rätta" speglingen.Den rätta kicken den rätta trippen.
För den grandiose egoisten som utgav sig för att söka sin kärlek och själs-vän.

Dessa ambivalenta personligheter.Skapar separationer och distans i relationen.
Eftersom allting som handlar om en intim relation.Bygger på ett missbruk.
Av en annan människas känslor och potential.Och den ambivalenta är aldrig där på riktigt.
I relationen.I sin flykt och avvisande av en verklig relation.
Och det spelar ingen som helst roll.Vem man är och hur man är.Vad man än gör.
Och hur mycket man än ger eller satsar av sig själv till personen och relationen.
Vad man än visar och. säger.Tycker och tänker och själv vill och önskar.

Angående separationer så imponeras jag av min yngsta dotters förmåga till att separera.
Min son flyttade hemifrån efter gymnasiet för 3 år sedan.Det sista året hemma var inte kul.
Separationsfasen blev klart jobbig.Vi båda gick igenom den konstant i ett helt år.
Jag minns när jag blev rosenrasande för en hel del påhopp om min personlighet.
Och jag minns de gånger som jag sa.-Det ska bli så djävla skönt när du flyttar härifrån.
Och han kontrade med,
- Det ska bli så djävla skönt att flytta härifrån!
- Och du jag kommer inte att komma hit ens på middag om du tror det.
Sedan flyttade han tack och lov vill jag säga.
Vår relation består och känns verkligt sund!
När man möter sina barn som är utflugna ur boet.Och har en bra och varm relation.
Då vet man att man har släppt taget.Och gett grunden i uppväxten för en bra relation.
Även om allt självfallet inte har varit perfekt.Men vilka uppväxter har varit det?
Jag tänker på alla som måste bo ett ofrivilligt antal år kvar i hemmet.
På grund av bostadsbrist med mera.

Men nu till min yngsta dotters förmåga till att separera.
Hon gick in i sin brors rum när han precis flyttat ut.
Det var så där ödsligt och tomt därinne.Då han och nästan alla hans grejer och säng var borta.
Själv avskyr jag ett tomt rum.Den där tomheten som känns så total.När allt är borta.
En upplevelse skapad under min uppväxt av flera ofrivilliga separationer.
Min dotter gick in i det nu tomma rummet.
Och sade jag ska stå här nu och känna efter att han har flyttat.
Hon stod alldeles stilla i det tomma rummet,och grät en stund sedan kom hon ut.
Och sade nu är jag klar.Waw kände jag då inom mig.
Tänk att bara gå in i de där separations- känslorna.
I somras besökte vi en vän till mig som bor på landet.
Och hon  hade då 4 mammalösa små kattungar.
Då kattmamman blev påkörd utanför huset.Och dessa kattungar blev matade.
Som små bebisar var 4 e timma med små nappflaskor.
Min dotter tog uppgiften på största allvar de två dagarna vi var där.
Sedan var det dags för oss att åka hem.Där satt min dotter bland kattungarna och grät.
Och sade adjö till allihop en efter en.Sedan var det klart.
Jag blir så lycklig över att se hur man kan separera.Och att man gör det.

Och efter värsta resan på botten av en "relation" har jag nu gått igenom den separationen,
som blev ett gediget arbete som jag hoppas att jag slipper göra igen på grund av en missbrukares framfart i livet och "relationerna".


Jag skulle vilja säga som den kvinnan som söktes målmedvetet som vem som helst som sökes.
Av den grandiose missbrukaren av "relationer" och "människor".
Av den som alltid flyr och söker nya kickar.För sitt sex,kärleks och relationsmissbruk.
Hon som söktes efter mig.Hon som valdes för att hon också är kapabel till att känna kärlek.
Och som också valdes för en tid för sina egenskaper.
För att sedan knäckas ned i sin vilja till relationen kärleken och intimiteten.
Hon som också kunde känna kärleken och ömheten.
Och som också sänktes i de känslorna av den som alltid flyr och avvisar.
När kickarna är över av den "rätta".
Och det är  ett krig man får möta som tack för den kärleken och viljan till relationen.
Och nu efter det kriget som var som blev "relationen".
Så sade den kvinnan att man går sönder av en sådan relation.Och så kan man inte ha det.

Och jag vill säga idag.Det finns ingen kärlek där för en själv.
Allt handlar om ett krig för den kalla cyniska illvilliga avundsjuka tomma missbrukande grandiosa.
Ett krig emot kärleken och intimiteten.Ett krig som kostar skjortan.
För den som möter ambivalensen,illviljan kylan och hatet.Och man kan aldrig göra slut.
Med en sådan personlighet.Eftersom allt utgår ifrån ett sjukt och sadistiskt maktspel.
Och "relationen " baseras på ett missbruk av den grandiose.
Den grandiose utan ansvar kärlek åtagande empati och engagemang.
Och utan skuld samvete eller omsorg för den som "är där " och för den som har "varit där".
Varit där i tron på kärleken och ömsesidigheten.
Den som aldrig har existerat inom den grandiose för den människan som missbrukas som ett objekt.
Och ju större skada som denne kan åstadkomma när relations-kicken är över.
För just den just då just här objektet.Desto bättre för denne.Det finns ingen kärlek eller nåd där.
Och det finns ingen ånger sorg ansvar smärta eller självrannsakan.
Och det finns ingen respekt och värdighet och kärlek.För den som älskat.
Och som har investerat sin tid kärlek kraft och kamp.
Och det finns ingen där.För den som har kränkts och brutits ned.
Av det perversa våldet till botten.Och om du tror som du påstod att du tror.
Att du har mött någon som har någonting annat än vad denne har knäckt ned dig av.
Och om du tror att det finns en välvillig människa,
kapabel till en verklig relation i kärlek respekt och solidaritet.
Någon som har detta bakom alla sina försvar och ambivalens.
Bakom sitt nedmonterande och avvisande av dig kärleken "relationen" och intimiteten.
Så är det tragiskt.Men jag vet ju idag vilken insikt och vilja.
Och styrka som behövs till att göra det stora arbetet som krävs av en själv.
För att tillfriskna ifrån en grandios egoist och missbrukare.
Och för att ta sig ut ur greppet och släppa allt hopp om den "människan".
Den som man trodde på.Den som man får betala ett pris för att ha mött.
Ett alltför stort pris och det pris som den grandiose själv aldrig betalar.
För sin framfart genom livet och "relationerna".
Ett lidande för den som möter den grandiosa egoismen illviljan cynismen kylan och tomheten.