Inlägg
Jag ser den.
Solen långt därborta.
Fortfarande insvept i morgondimman.
Jag stryker försiktigt över operationssnittet.
Efter din kirurgi.
Det svider till, i alla ärren efter stygnen.
Det hugger till i gamla smärtminnen.
Fantomsmärtan.
Du är så långt borta nu.
Precis där du själv alltid väljer att vara.
Jag ska bli hel nu.
Efter ditt krig.
Allt det som förlorades i kampen.
Den där kampen som du skapar.
Men som aldrig går att vinna.
Och det vet du själv så innerligt väl.
Jag ser huskropparna långt där borta.
Nu lyser de som av guld.
Och jag ska dansa runt där i allt det där ljuset.
Efter mörkret.
Mörkret som du gav mig.
Ditt mörker.
Lyckligt befriad.
4 kommentarer:
Ner på botten för att kunna skjuta ifrån och ta sig upp igen...
Ja på botten hamnar man definitivt med en förgörande personlighet av verkligt möte.I kärlek försoning ömhet och respekt.Trist att upptäcka gång på gång.Men livet vinner och kraften åter!
loosers som skvippar runt med sina stora egon.Snackar strunt och lovar tunt.Kostar skjortan och livet kan bara bli bättre,utan en tom och kall egoist.
Kärlek till dig och alla som mött dessa stora egon.
Inget hjärta.Och bara smärta ger dom.
Inget verkligt möte.Eller en verklig relation kan skapas.Eftersom att allt är baserat utifrån ett tomt kallt och illvilligt ego.Där det saknas kärlek kraft lust glädje och ömsesidighet.
Dränering och enbart sorg smärta och ett enda stort jobb är vad man får i mötet med icke kärlek lögner triggningar svek illvilja avundsjuka och manipulationer.
Skicka en kommentar