Jag Stod I Regnet.

Jag stod i regnet,bakom sommar huset.
Efter 7 timmars tågresa.
Jag stod i regnet och talade i en mobiltelefon.
Det tunna tyget i min sommarklänning.
Blev blötare och blötare.
Jag märkte det inte.
Mina barn kretsade runt mig på sina cyklar.
De undrade när jag skulle sluta att prata i den där mobilen.
Jag svarade mycket stressad.
Snart,snart.
Jag stod i regnet och talade och talade.
I evigheter stod jag där.
Och talade och talade.
In i en mobiltelefon.
Jag visste inte då.
Att den jag talade med.
Hade slutat att tala med mig.
Jag visste inte då.
Att en människa kan prata.
Som har slutat att prata.
Med den som denne pratar med.
Jag visste inte då att alla orden.
Att alla de ord som man säger.
Saknar all betydelse.
För den som tar emot dem.
Att alla orden saknar innebörd.
För den som har slutat att tala.
Att tala med en annan människa.
Jag stod i regnet och talade.
Jag stod där.
Jag stod kvar där.
Jag höll mobilen mot mitt fuktiga hår.
Jag talade in i den.
Jag stod där i regnet.
Jag stod där i evigheter.
Med alla orden in i den där mobilen.
Hela natten smsade vi de där krigssmsen.
Jag höll i mobilen som en pistol,som trycktes av gång på gång.
Du svarade med hela ditt vapenförråd.
Jag stod i regnet med mina bara axlar.
Jag stod där i evigheter.