Nu Bär Jag Dig.

Älskade lilla mamma !
Tillbaka på sjukhuset igen.
Din lilla spröda kropp,och ditt hjärta.
Ditt hjärta som började ställa till det igen.
Efter sista persen med ryggen och akuten och flera dagar på sjukhuset,nyligen.
Så trodde man ju att nu var allt bättre.
Hemma igen.
Med alla medeciner.
Du var så trött,varje,varje dag och du kunde inte sova, och dålig aptit.
Till sist gav du med dig när jag tjatade om att du måste till läkare.
Nu gäller det liv och död sa jag.
Din spruckna röst som bad förtvivlat om att slippa att ta dig ut.
Men du kapitulerade till sist.
Du åkte taxi till vårdcentralen med din son som hjälper dig nu så mycket.
Och det var allvar.
Akuten direkt och inläggning.
Dödsångesten är i gång inom dig.
Och nu är skräcken här i mig att förlora dig lilla älskade mamma.
Den där djupa separationsångesten i hjärtat har gett sig till känna rejält nu.
Och jag vill bara kasta mig på tåget och åka de där 30 milen till dig.
Men jag avvaktar lite så länge du är under kontroll.
Och det är bara kärlek,kärlek och åter kärlek för dig.
Älskade mamma,din envishet som hållit dig igång i flera år nu.
Du ovetandes om vad som pågick i din allt mer spröda kropp.
Du kämpade dig ut trots svårigheterna att gå och annat.
Och förra söndagen när jag var vid ditt köksbord,och jag sa du kan inte ha det så här mamma.
Och du säger man måste försöka det måste gå.
Så är det bara.
Det var då jag förstod att det är din envishet du gått på hela tiden,hela livet.
Den som ibland är dumdristig,till exempel då du vägrade söka läkare i flera,
år innan allt kom akut och allvarligt.
Älskade mamma.
Jag bär dig nu,jag lyfter dig.
Jag vaggar dig till ro.
Och jag vet att detta tillhör livet .
Vi ska ju alla dö.
Men jag skulle så gärna vilja ha dig kvar ett tag till.
Och det vill vi alla som älskar dig så mycket.
Mamma,mamma.
Jag ber alla böner för dig.
Jag håller din hand.
Jag bär dig.
Jag lyfter dig.
Var inte rädd.