Att inte få ta farväl.

Ibland hinner man inte få ta farväl av en människa som man har varit nära.
Döden kan komma snabbt och utan den minsta förvarning.
Den kan också inträffa efter en kortare eller längre tids sjukdom.
Och man hinner inte fram till sjukbädden,innan döden slår till !
Jag hann själv fram de sista 20 minuterna till min pappas dödsbädd.
Och hann hålla hans hand.
Nu minns jag inte om det var den högra eller vänstra handen.
Den ena handen var förlamad sedan tre månader tillbaka.
Efter en stroke som hade förlamat hela ena sidan och talet som var  helt borta.
Det var en stel hand som jag höll i.
Min  älskade pappa som hade betytt så mycket.
Men i frånvaro allför mycket i mitt liv.
Och ibland som den gången så är det inte möjligt att få säga allt.
Allt som man behöver att uttrycka.
Visa de känslor som det innebär att ta ett adjö.
Att få göra ett avslut, göra upp allt som varit, och få och ge ett farväl.
Jag tänker på den präst,som berättade att någonting av det viktigaste,en människa upplever inför döden.
Är att man  vill göra upp med människor.
Det är den ångesten som brukar slå till, om man vet att man ska dö.
De som man har ouppklarade relationer med.
Han berättade att det är då den döende,ofta vill tala med den eller de människorna,
som ger ångesten av det ouppklarade
Och ha de där viktiga samtalen så långt det är  möjligt.
Och behovet att få tala med de människor det gäller,kort sagt att få göra ett avslut.
Jag vet idag att i vissa fall måste man själv göra  det där  avslutet.
Genom eget separationsarbete och försonas inom sig själv.
Det finns inte den omsorgen, respekten, självinsikten hos den andre.
Varför relationen drevs mot ett slut.
(Ett slut betyder inte ett slut sa den andre dessutom).
Den som alltid var ambivalent och aldrig såg sig själv.
Och   som aldrig gjorde någonting för min skull utan en beräkning bakom.
Och som skapade ständiga separationer allt utifrån sitt eget missbruksbehov.
Tända och släcka relaterande.
Och som till sist insåg att spelet var slut med just mig som det rätta speglingskick-objektet i sitt liv.
Och då skapade själv ett skoningslöst slut genom att byta ut mig till ett nytt objekt.
Målmedvetet eftersökt på nätet.
Och utan att på något sätt ge mig ett värdigt avslut.
Tvärtom !
Och tyckte ändå att vi kunde  bara vara vänner!
Man hatar kränker och avvisar inte den som man påstått sig att ha varit i en kärleks - relation med.
Och man går inte bara vidare utan att lyfta ett finger för den som har älskat,
investerat kärlek tid empati oändliga samtal och som själv ställde upp  i tid och otid.
Helt utan solidaritet och kärlek.
Gick den som jag kämpat för bara vidare.Helt kallt till ett nytt vem som helst.
Bara han kunde lyckas med att få bort mig ut ur sitt liv och kränka mig kärleken och relationen.
I ett sista slag i kriget.

Ibland så försvinner människor ur ens liv utan att de har dött.
Jag själv var med om  att som 5 åring   uppleva att hela familjen splittrades,
Då min mamma jag och min  ena bror satte oss på ett tåg en sommarmorgon.
Min pappa kom med oss till tåget,jag minns hur han stod där i kupeen  innan tåget gick.
Vi kom aldrig tillbaka till honom, en av mina bröder, samt  till mitt barndomshem.
" För att  vi åkte bara bort över sommaren ".
Det är det många människor kan få vara med om under ett pågående krig !
Det tog 14 år innan vi återsågs igen jag  min pappa och min ena bror.
Så för min del är det den största sorgen.
Den största smärtan att vi lämnade min pappa.
Samt min bror försvann ju också ut ur mitt liv och familjen !
Och jag fick dessutom aldrig mera återvända till mitt barndomshem.
Det var inte ens möjligt att få ta adjö,att få ge ett farväl och att få det.

Men inom mig själv har jag försonats med min älskade pappa många år efter hans död.
Kärleken övervinner allt !
Eftersom jag vet att jag var älskad  det viktigaste för mig att verkligen veta.
Den kärleken min pappa hade för mig men inkapabel att visa den i praktiken.
All smärtbearbetning har läkt min sorg efter honom och jag är försonad inom mig själv idag.

Och idag vet jag efter att ha varit i en relation med en missbrukare av kärleken och annat.
Att det går inte att försonas med en människa som inte erkänner sitt skadegörande och missbruk.
Och   som saknar vilja till gottgörelse.
Bara där äkta ånger finns inom en människa som har skadat och missbrukat  är försoningen möjlig.
Som en klok man sa till mig.