Åter Ljuset.

Det är bländande vitt,precis allt badar i detta vita ljus nu.
Jag lyfter upp drömmen om försoningen.
Det är då jag minns min pappas stela hand.
Minuterna innan döden förlöste livet.
Och jag höll den där handen och kände att döden och livet,
föddes ut ur min kropp.
Ett ögonblick av nåd.
Magiskt.
Men helt stilla.
Sedan återstod sorgen,förlusten,den kom inte då,
en förälskelse kom emellan.
Jag vågade inte vara i den där smärtan utan slut.
Jag kanske skulle dö då,det trodde jag nog.
Men senare många år senare,skulle smärtan komma som i skov,
bit för bit,del för del.
Då mitt hjärta öppnades för " Den stora kärleken ".
Helt och fullt.
Men kärleken visade sig vändas till bara smärta.
Tills allt var genomlevt.
Den där smärtan,sorgen som är hel,hel nu  att känna utan rädslan.
Som att någon andas tillsammans,som under en förlossning,
när någon delar andningen och smärtan lättar lite då.
Och jag vet ju så väl nu,att det var bara kärlek som du hade pappa för mig.
Men du var inte där,du var borta,i din egen lilla värld.
Men ett tag i livet, delade vi lite grann i alla fall.
Och din hand i min hand, då vi sprang genom lekparken fram till gungan.
Du skulle gå och handla ciggaretter,
och frågade om jag skulle sitta kvar där i gungan.
Jag kommer tillbaka snart sade du.
Men du kom aldrig tillbaka.
Den där skräcken,att upptäcka att du inte gjorde det.
Lekparken som var helt tom vad jag minns nu.
Och jag sprang hem över gatan alldeles själv,
och portvakten kom i trappan och undrade varför jag grät.
Jag åkte hissen upp till lägenheten.
Och där satt du med en påse gula sega bananer som om ingenting hade hänt.
Jag antar att du var ganska full då,och hade bara glömt bort mig.
Jag köper alltid dom där bananerna nu som vuxen då jag handlar smågodis.