Så.

Så drömmer vi.Så drömmer vi våra allra innersta största vackraste hetaste drömmar.
Som födda ur ett ständigt till-blivande.Orörda går vi vidare som om ingenting har hänt eller berört oss.
I det som vi ständigt lever i.Och som just då var det enda rätta.Men som nästa dag bara vill bort.
Och som maler inom oss.Som ett mantra som säger nej,nej,nej.Och som säger inte jag.Vadå jag?
Jag har väl aldrig.Hmmm,hmm,hmmm......Så går vi vidare bort.Bort mot någonting annat,någon annan.
Någon annan som får ta emot nästa dröm.Nästa mål.Men sanningen är alltid en annan.
Sanningen är alltid något verkligare än det som vi nyss har skapat.Och som vi har varit med om.
Och som vi aldrig borde ha gjort,fast vi tyckte ju just då.Att det kändes så rätt.Ja allt kändes så rätt.
(Och ganska så lätt).Vad är det då som hindrar oss?Är det förnuftet?Är det vårt dömande granskande jag.
Är det alla vedertagna normer och åtaganden.Alla krav som vi förväntas leva upp till under vår livstid.
Vad är det som är viktigare än just det som vi alltid vill undvika.
Nämligen att leva fullt ut.


Dessa maskinskrivna ord fann jag i mina lådor när jag röjde bland gamla fotografier,vykort handskrivna lappar.Kärleksbrev och hälsningar från när och fjärran.