Det Finns Ingenting Där.

Den där brutala insikten.
Återtog sin plats.
I mitt hjärta.
Och det gör så ont där nu.
Som en tandvärk som gnager och fräter sönder.
Att inse återigen.
Att det är tomt och kallt.
Där mittemot dig.
Det där mötet,försoningen,förlåtelse,upprättelsen,
drömmen om en återförening.
Den som mitt hjärta släppte till sist.
Då dyker du upp och inger hopp om möjligheten till det.
Att  åter se på den man älskade.
Att se  att det finns ingenting där.
Bara ett tomt ego.
Som behöver mig för att kicka upp sig igen.
Och det kommer inga tårar längre.
Det gör bara ont.
Det värker och gnager.
Och jag visste det så väl.
Men trodde på livet.
På kärleken i grunden.
Trodde att någon gång skulle du finnas för mig.
När jag behöver dig.
Den där botten som aldrig nås inom dig.
Trodde på det där ljuset.
Som flimrade till,
 i allt mörker som du bara gav mig.
Och jag ser bara din rygg nu.
När du går.
När du vänder dig om.
När du går.
Där du går.
Och då inser jag.
Det finns ingen där.
Det fanns ingen där.
Allt var en lögn.
En konstruktion i din hjärna.
En dröm.
En illusion.
Det finns inget hjärta.
Och jag drömmer återigen,de där drömmarna om nätterna.
Det finns ingen återvändo.
Tillbaka till dig.
Till det där tomma.
Till det där intet.
Där bara längtan föds.
Och som aldrig kan stillas.
Där du går.
Där du vänder dig om.
Där du går.
Din rygg.
Du vänder dig om.
Du går.