Det Är Tallarna.

Det Är Tallarna Jag Minns.

Tallarna som finns överallt  i min barndomsstad.
Jag hade glömt dem hur många de är här.
Glömt det där oändligt höga.
Allt det gröna stickiga.
Stammens ytskikt som liksom flagnar.
Jag hade glömt hur de omringar alla husen.
Hur de låter när det blåser häruppe där mamma bor.
Där jag bodde under flera år.
Hur de ser ut nu i gryningen.
Från mammas balkong.
Den vackra utsikten.
Tätt står de där i oändlig mängd.
De har klätt bergen.
Det nu orangeröda ljuset som letar sig dit bort.
Och lyser upp allt det täta gröna.
Det är då jag minns.
Den där  stillheten.
Tystnaden.
Det där regnet.
Den där kylan.
Mörkret.
Avståndet.
Hur jag lade mig ned under en av tallarna.
Kröp ihop som ett litet djur.
Och bad tallen.
Håll om mig, lyft mig,bär mig.
Omslut mig med all kärlek.
Jag behöver dig.
Nu.