Efter hettan.

Efter hettan den som blev outhärdlig stundtals,så kom äntligen regnet stormen,som piskade i dagar,
vi cyklade till havet ändå. Himlen var svart,varvat med ändlöst grå,precis som du blev.
Som du blev den där sista tiden med dig.(Den där sista fasen i ditt skapade inferno).
I ditt självvalda mörker där ingenting kan nå dig.(Och definitivt inte den som älskar dig).
Den som vill dig.(Det som du hatar så ofantligt).
Jag ser tillbaka på några fotografier nu flera år efteråt den ofattbara.sommaren.
Och jag ser hatet i dina ögon.När du stirrar in i kameran.
Och jag ser din ensamhet där på stranden där du står med himlen bakom dig.
Och havet så där oändligt svart som bara ett hav kan vara.
 Jag tittade in i det tomma rummet, och grät en sista gång över allt som var där med dig.
Din stumhet där du låg i en enkelsäng i samma rum som mig.
Du helt onåbar inne i din skräck för vad?
Inga svar får jag och kan aldrig finna av dig och med dig.

Jag tittade in i rummet där vi var då.Den där sista sommaren.
Och jag gråter några stilla tårar i den smärtan som var du.
Jag minns bara din kyla din tomhet nu.
Och jag undrar varför jag drömmer om nätterna då och då så här länge efter dig.
Jag drömde om dig i natt att jag var med om dig.
Och du var så där innerligt nära som bara du kunde vara.