Midsommar

Så var det dags för midsommar igen.
 Jag är ingen vän av de stora högtiderna,
tycker dom är vemodiga, laddade med krav och förväntningar.
 Trots att jag inte levt ensam i halva mitt liv nu,
så känner jag mig ändå som en ensam själ som söker någonting,
 att göra  av dessa högtider,som om jag inte har någon plats,
 någonstans utan kommer att sitta ensam, mol allena.
Men så ser inte verkligheten ut, det finns en del alternativ,att välja emellan.
Jag skulle kunnat ha arbetat på min jobbhelg hela midsommarhelgen.
 Och faktum är att det skulle inte göra mig någonting.
Men nu har jag  mitt hemmavarande barn, att ta hänsyn till,
 som vill fira midsommaren.
 Så vi åker till slottet, som är ett gammalt, underbart slott på en ö en 40 minuters båtfärd i från stan.
 En god vän bjöd dit mig,och alla som vill,
 och jag får med mig min kära vän,
 och bara vi ser vattnet när vi klivit av t banan och gått en bit under en bro,
så blir vi saliga.
 En till vän kommer,och vi åker i den nästan folktomma båten.
 Förresten apropå tom, hela stadsdelen såg ut som efter ett bombnedslag,
 några ensamma själar på trottoarerna,
 knappt en bil syntes till.
 Men i tunnelbanan var det som vanligt ingen sittplats svettigt och klibbigt.
 Vi kommer fram till ön,och går längs stigar upp emot slottet.
 Och där ligger det, som tagen ur en Italiensk  film.
 Ett gäng i 20 års åldern har hög musik på i högtalarna som står på terassen.
 Snart är alla tallrikar vällfyllda av allas medhavda mat.
 Kvällen flyter på  flera av oss,går ned till en strand och min dotter badar i cirka 1 timme
 trots att vattnet isar.
 Det är en underbar kväll, jag ligger under ett träd och  ser upp emot molnen på den annars blå blå himlen. Och jag tänker på vad som väntar, och allt som bara är, just nu just här.
Sedan sitter vi lite här och där på terassen utanför detta sagolika slott,och samtalen flyter på.
 Det finns t.om en logdans på ön som flera vill gå till,så vi gör det,
 vi dansar loss,och svetten rinner efter en kort stund.
 Vi vandrar tillbaka emot slottet och upptäcker fullmånen.
 Det börjar bli tal om hemfärd, för några av oss vill inte sova kvar på stenhårda madrasser på vinden.
 Så ägaren kör oss i fullmånens sken över till andra sidan.
 Det känns som en magisk natt där flyter på vattnet i motorbåten.
 Sedan kommer verkligheten i kapp ringa efter en taxi till en brygga någonstans långt ute på Lidingö.
 Fyra av oss får en taxi ,jag och min dotter och min vän, vandrar i 4,5 kilometer i midsommarnatten,
 för att komma till en busshållplats som ska finnas någonstans.
 Det är ju knappt mörkt ,trots natt, till sist kommer vi till busshållplatsen,
 bussen går om en timme,en taxi kommer på den öde vägen,och vi hoppar i.
 Vi åker till närmaste T  bana för 200 kr.
 Sedan tar vi T banan hemåt.
 Det är många människor mestadels unga rätt fulla människor där.
 Vi går hemåt i natten,och somnar skönt i våra sängar.
 Men det känns trist, att vara tillbaka i stan efter den där magiska känslan av naturen.
 Man borde bo på en ö, absolut.