Jag Ser.

Novemberskymning.

Jag ser bergen där borta nu.
Ser dem från mammas balkong.
Ljuset kommer succesivt under denna november-morgon.
Dimman som lättar.
Jag ser,spåren.
Fotstegen mellan alla tallarna.
Den där vägen jag gick  till skolan.
Så många steg nedför alla de där backarna och hem igen.
Den där fruktansvärt fula skolan som liknar en bunker.
Och som jag tillbringade hela högstadiet på.
Den får mig så här långt efteråt nu idag.
När jag återser den med min dotter.
Att känna sorg för att jag gick där.
I den där skolan de där  tre oändligt långa åren.
De åren då man är i en kreativ utvecklingsfas.
Och som stoppas in i en mall där enbart prestationen räknas.
Och ingenting av vem man är räknas,och hur man kan utvecklas i det.
Ser in genom  fönstren och ser och minns de där gråa långa korridorerna.
Som ringlade sig runt i hela skolan.
De där lektionsrummen fyrkantiga och gråa.
Minns den alkoholiserade fysikläraren.
Som alltid var grinig och trist att ha att göra med.
Och som gömde sina rödsprängda ögon bakom skuggade glasögon.
Och som skällde ut mig inför hela klassen.
Då jag inte klarade av att utföra ett litet experiment.
Och så minns jag de lärarna som var bra.
De var ungefär två stycken.
Han som var mattelärare och hade en beige manchesterkavaj och frågade jämnt.
När han stod böjd över bänken för att hjälpa till med de komplicerade lösningarna.
Luktar jag kaffe!
Och så han som var samhällskunskaps lärare.
En kunnig alert och levande lärare.
Som skapade intressanta lektioner.
Jag ser in genom de långsmala fönstren
Och ser de långa smala hårda träbänkarna.
I de fyrkantiga uppehålls- rummen.
Med de långsmala plåtskåpen.
När jag gick där så var de ljusgråa.
Nu är de tydligen stålblåa.
Och jag ser de tre fyrkantiga rummen brevid varandra.
Sjuan,åttan och nians uppehållsrum.
Hela den bunkerliknande skolbyggnaden med sina långsmala fönster.
Som ser ut som skolbyggnaden är ett fängelse

Det gråa ljuset.Denna november- dag.

Vi letar efter bussen hem till mamma.
Vi hittar den inte min dotter och jag.
Vi går uppför alla backarna med alla matkassarna.
Och vi gör  vegetariska pizzor när vi kommit hem igen.
Och november-mörkret lägger sig över kyrkogården.
Och vi ser alla de små tända ljusen som blinkar i mörkret.
Ifrån mammas köksfönster.
Alla de små ljusen som redan satts ikväll.
Fast Allhelgona-aftonen är imorgon.
Och vi springer ut i regnet.
Ned i mörkret till kyrkogården.
Och vi sätter dit alla de ljusen som vi tänder.
En efter en för alla de som är döda nu.
Och vi pratar om att man kan ju säga till den som man önskar,
ska visa sig efter döden att göra det.
Och så skrattar vi och säger att det är ju såklart,
bara dom man tycker om, och de som man älskar.
Som man vill ska visa sig efter döden.
Och då tänker jag på min kära moster Elin,som faktiskt visade sig
 i en dröm flera år efter sin död.
Och det känns bra denna November- afton att tänka på döden.
Fast den har gett mig stress hjärtklappning i flera år nu och speciellt detta år.
Då döden kom så väldigt nära mig.
Den ofrånkomliga döden.
Som när som helst kan slå till.