Det Är Slut.

Det är slut.
Det är slut nu,på alla lekarna.
Alla drömmarna.
Allt hopp.
All längtan.
Allt som var.
Alla mötena.
De som var för länge sedan.
De som du bara bytte ut till en ny lekkamrat.
Det är slut.
På alla återföreningar.
Som aldrig blev.
All kärlek som fanns.
Allt som hyvlades ned.
Till flisor in i din Bag In Box.
Det är slut.
Ja det är slut nu.
Efter alla år av längtan.
Längtan efter dig.
Efter oss.
Jag letar ibland alla breven.
Alla orden som du formulerade så väl.
Alla dina konstruktioner i din hjärna.
Men var är ditt hjärta?
Jag hittar aldrig ditt hjärta där.
Och den där kärleken som vi fann varandra i.
En kick för ditt ego!
Det finns ingenting kvar.
Hos dig.
Det är över nu.
Att aldrig nå dig.
Att aldrig få dig.
All kamp som måste få ett slut.
All väntan på dig.
Du som bara gick.
Du som alltid flyr vidare.
Alltid.Alltid.
Du var aldrig där på riktigt.
Det där  "på riktigt " som du nämde så många gånger under  "relationen".
Och sedan när du flytt vidare efter den där sista "återföreningen".
Då förstod jag varför du så ofta sade så.
All tid, jag ägnade mig åt dig.
Av mig,min kraft,min empati.
Min passion.
Min kärlek.
För dig.
Allt det som du använde dig av.
På dina villkor.
Jag hämtar det svarta tyget.
Jag klär mig i det.
Jag lägger mina händer.
Ned.
Och jag ber en sista bön nu.
Låt mig slippa.
Slippa höra om alla dina resor igen.
På din väg genom livet.
Genom relationerna och ifrån dem.
Låt mig slippa befinna mig in i din tomhet igen.
Låt mig bara slippa stå där.
Blottad intill botten.
Dit du vill få den som älskar dig.
Men du själv vågar aldrig möta upp där.
Du själv når aldrig din botten i ditt relationsmissbruk.
Men får den som älskar dig att krypa omkring där.
Och det är du nöjd med.
Låt mig slippa höra alla dina förklaringar och undanflykter.
Dina konstruktioner om en "relation".
Om kärleken.
Din kalla objektsyn.
Låt mig slippa känna den där kylan igen.
Din ambivalens.
Det där avvisandet av mig.
Ditt avvisande av min lust och min glädje.
Och låt mig aldrig mer behöva vara med om allt det du inte gav.
Men gav.
Ett enda stort smärtarbete.
Den smärtan som du själv är för feg att ta dig igenom.
Och som du bara flyr vidare ifrån i ditt liv hitentills.
Och efter det jobbet efter dig att ha varit med om dig.
Så sätter du dig i ett slags överläge som om du har någonting förmer.
Helt ofattbart att se och höra dig och dina billiga försvar för hur illa du relaterat i en "relation".

Lå mig slippa se allt det där hos dig igen.
Låt mig slippa be dig om allt allt det som du själv saknar,
och som du målmedvetet utsätter en annan människa för.
Dina missbruk och ditt avvisande och förakt för allt som är kärlek och en verklig relation.
Och låt mig slippa att se igen att det finns ingen kärlek där.
Där hos dig dig som jag trodde på och investerade så mycket tid  och empati och kärlek för.
Helt bortkastad tid och med resultatet att må pest och gå igenom värsta resan i livet,
på grund av mötet med dig.
Låt mig slippa din ambivalens dina spel och ditt blajande.
En mardröm att behöva vara med om i en kärleksrelation.