Där.

Det var där.
Som det började.
Där i ljuset som föll över våra axlar.
Där vi gick brevid varandra.
Du sa att du hade aldrig mött någon som mig.
Jag fick dig att känna dig så ren.
Jag svarade glorifiera inte mig nu.
Men det gör jag ju inte svarade du.
Det var där.
Du var där.
Då.
I mötet det som ville kärlek det som var kärlek.
Men där kunde du inte stanna.
Du måste fly.
Du måste gå.
Du måste förgöra.
Du måste rasera.
Du måste kränka.
Du måste avvisa.
Du måste svartmåla.
Du måste bygga den där kistan.
Där kärleken ska begravas.
Du måste byta ut kicken av kärleken.
Det är inte där jag valde att vara.
Det är inte där jag ska vara.
Det var där  i mötet.
Jag ville vara.
Men där kan du aldrig stanna.
I kärleken.
Den som ville kärlek.
Det som var kärlek.
Ett verkligt möte.
Du tittade på fotografierna av mig när vi återsågs.
Som jag visade dig från mina album.
Och jag såg din likgiltighet.
För mig.
Bara en tomhet.
Din likgiltighet för den jag är och vad jag gav dig.
Ingenting betydde någonting.
Det vet jag nu.
Du bytte bara ut kicken.
Objektet för kärleken.
Det och den du behöver.
För att få den kärleken som du vill vara i.
Din tomhet som ingen eller någonting kan fylla upp.
Aldrig där aldrig här.
För mig och med mig.
Det var inte kärlek.
Du är inte kärlek.
Du vill inte kärlek.
Du ger inte kärlek.
Du tar kärlek.
Och du visste det så väl.
Att det är så du gör.

.