Jag Ser.

Ser solen nu.
Lysande genom de blekgröna björkbladen.
Kyrkogården bakom.
Utsikten här ifrån mammas kök.
Och jag minns kyrkogården.
När den låg täckt av snö.
Allt det där vita.
Emot alla de där,gråa och svarta gravstenarna.
Då när vi skulle ut och dansa.
Mina kompisar och jag .
Sminkade och så snyggt uppklädda.
En av de där. Alla helgons dagarna.
Då hela kyrkogården lyste upp av alla de små tända ljusen.
Vi såg bara de vackra ljusen.
Ingen  som vi saknade då.
Jo det skulle bli en som lite senare  skulle försvinna för alltid.
Hon som sniffade solution ur en tub och dog i ambulansen.
Jag minns hennes kompisar den där kvällen då det hände.
De kom in helt uppjagade till fritidsgården .
Och berättade att hon hade bara blivit blå i ansiktet.
Så där plötsligt och slutade att andas.
Med lim - trasan i handen.
En liten fågel på en gravsten.
Det blev den kvällens resultat.
Av den där nyfikenheten att testa någonting nytt.
Några ord och hennes namn inristat i den gråa stenytan.
Var det fjorton år som hon blev?
Ja jag  tror att det var så.
Och jag minns den där röd-orangefärgade skogen.
20 mil av bara skog.
På väg upp till skolan som låg där mitt i skogen.
Efter helgerna hemma hos mamma.
Höst och Norrlands skogar.
Mmmm så vackert!
Känner suget varje år.
Man kanske ska satsa på en liten stuga häruppe om några år.
Långt från storstadens fullpackade miljö.
Skogarna som rymmer träd efter träd.

Lyckan Nu.24.09-2012.