Separations-Kris

Läste för några år sedan ett av  David Eberhards alla de debattinlägg,
som han regelbundet skrivit genom årens lopp.
Och i alla möjliga sammanhang.David Eberhard som är  psykiater,
överläkare och tidigare anställd på Sankt Görans sjukhus.
Numera arbetar han så vitt jag vet på Danderyds sjukhus.
I detta debatt inlägg så skrev han att den vanligaste orsaken,
till att människor söker sig till psykakuten.
Är  att man mår jättedåligt,på grund av separationer läs:akut- kris.
Han ifrågasatte om det verkligen var psykvårdens sak,
att ta hand om dessa  hjälpsökande individer.

Ett mycket cyniskt sätt att se på människor i ångest och kris.
Vilket är fler än vad man kan tro som på grund av en separation befinner sig i akutkris.
Och i värsta fall behöver söka psykakuten för att få hjälp.
Vilket kan vara ett stort steg att ta då man befinner sig i ett akut ångesttillstånd och i kaos och kris.
En hjälp som kan visa sig till att inte ens finnas i vissa fall på just psykakuten.
Och dessutom kan man inte boka tid längre på en psykiatrisk mottagning.
Utan måste ha en remiss från en så kallad husläkare.
Vilket har visat sig vara en stor risk för felbedömningar och brist på kunskap,
 om människors psykiska tillstånd.
Och självmordsfrekvensen i Sverige har inte minskat genom årens lopp utan tvärtom har den ökat.

Vi lever ju i dag i ett samhällssystem där många människor lever ensamma,
och utan stöd av närstående människor.
Samt i ett samhälle där alla har fullt upp med sina egna liv,med allt vad det innebär.
Och hjälpen kan handla om liv eller död i vissa fall.(Det vet självfallet David E om).
Jag hoppas att någon människa verkligen fått hjälp och stöd på psykakuten.
Att komma till denna akutmottagning och som man ofta får göra inom sjukvården idag.
Behöva att sitta eller ligga i timmar innan man överhuvudtaget får prata med en läkare.
Och miljön i sig är inte den roligaste miljö man kan befinna sig i.
Det är nog  inte det roligaste man kan vara med om.
Där man får möta kliniska och neutrala proffs,som gör en bedömning av ens tillstånd.
Och man sitter där i sin akuta ångest och tror att man inte kommer att klara en enda minut till.
Jag tror inte någon vill utsätta sig för detta i onödan.
Och alla de som behöver och kommer att behöva söka den sortens hjälp.
Borde få det stöd och omsorg de behöver just då i denna sortens livskris.
Om man då har som ofta kan vara fallet,en ohanterbar ångest och tårar som fryst fast.
För att smärtan är för stor och stark att bära.
Och som har lett till sömnlösa nätter i veckor kanske även i månader.
" Där kärleken är borta " " Gone for ever ".
(Om den alls har funnits där).Men man var i en kärleksrelation trodde man i alla fall.
Och paradiset har bytts ut till  helvetets förgård, eller innergård.
Och det finns inga ord som räcker till just då.
Då man inte tror att man kommer att klara en minut,eller en timme till.
Och även om det finns vänner,jourtelefoner,så måste man ju gå igenom detta helvete helt själv.

Alla som arbetar med människans psyke,vet ju att separationer väcker gamla trauman till liv.
Samt det är i separationer vi är tillbaka till hur vi har växt upp.
Och de första relationerna i vårt liv skapades.
Alla har inte vuxit upp med trygghet och  hanterbara separationer.
Man kan som människa hamna på den totala botten,o
och uppleva en ohanterbar ångest och smärta,
Och därmed känna att man inte kommer att klara av att leva vidare.
Och begå självmord vilket är ju inte helt ovanligt.
Just på grund av den övergivenheten och ångesten som väcks upp av en separation.
Speciellt om man har blivit lämnad och övergiven, av den man älskade.
Då kanske man söker sig till just psykakuten,för att man har inget annat val just då just där.
För att eventuellt få insomningstabletter,så att  man kan få  sova några timmar i sträck,
förhoppningsvis, och lugnande medel något som lugnar ner ångesten en stund i alla fall.
I bästa fall borde man ju också kunna få ett antal terapi-samtal,
vilket ytterst få människor kan få idag genom psykiatrin.
(Det kan dröja år om man ens hamnar på väntelistan).

Skrämmande fakta och en svår erfarenhet om man har klarat sig igenom den ångesten och kan blicka tillbaka med facit i handen..

Alla har ju  inte den ekonomin att kunna betala 800kr upp till 1200 kr för terapisamtal.
Om man har ångest 24 timmar om dygnet så är det självfallet en omöjlighet,
att klara av att gå till ett jobb och klara av en normal vardag
När man inte sovit  mera än en timme i taget under flera veckor.
Det kan i ett sådant läge vara en omöjlighet.
Och har man dessutom barn att ta hand om som ska till skola och dagis .
Det är ohållbart i sådana lägen.Att då få vila ut en tid i alla fall och komma tillbaka till en vardag,
då den akuta ångesten,sorgen och smärtan som ligger under successivt börjar att släppa.
Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt?
Med tanke, på  ett av David Es,övriga  uttalanden om att det  har varit så lätt för patienter,
att styra läkare till att bli sjukskrivna.
En verklighet som väldigt få troligen har upplevt.
Och speciellt för alla människor som inte har sina privata läkare och försäkringar
och söker sig till en vanlig vårdcentral.
Där ytterst få läkare sjukskriver och i så fall har man tydligen bara tur idag
att få träffa en förstående och mänsklig läkare.
Som kan se helheten och behovet av en kortare eller längre tids sjukskrivning.
Även för 15 år sedan så var det svårt att få sin rätt till en sjukskrivning eftersom läkare har alltid ett maktöverläge över patienten.
Och kan diktera sina villkor oberoende av vad man som patient känner tycker och mår.
En skrämmande och tråkig erfarenhet att vara med om som människa i Sverige.
(Och som skattebetalare).

Att en läkare alltid har överläget det vet ju David E självfallet om i sin yrkesroll.
Och har självfallet använt i sin yrkesroll utan en tanke på den "människa" som han har framför sig.
Och dessutom så har ju försäkringskassans egna läkare
makten i dag att ogiltigförklara sjukskrivningar.
Vilket leder till en ekonomisk katastrof för alla de som inte har en bra ekonomi.
Eller föräldrar och släkt med pengar att låna ut.
Eller  inte tillhör en ekonomiskt välbärgad grupp.
Att inte kunna betala  en hyra i tid  räkningar,skulder,
eller ha mat på bordet om man har ett eller flera barn,som behöver mat.
Detta är en verklighet för många människor i nöd,
som kanske för första gången i sitt liv behövt söka hjälp i en akut livskris.
Och har betalat skatt i många år,och får inte ta del av den trygghet som ett humant samhälle,
borde kunna ge när en människa behöver det.

Jag undrar vilken samhällsklass alla dessa människor,både sakkunniga och yrkesmänniskor,
som påstår att det är för lätt att bli sjukskriven tillhör ?
Att det varit så  lätt  jag undrar för vilka då?Och nu ska det bli  så svårt, för att spara en massa pengar,
som påståtts ha betalats ut i åratal, i överskott.Och även om det har gjort det i många fall,
så är det faktiskt en mänsklig rättighet att få vara sjukskriven,
för kortare eller längre tid vid sjukdom,psykisk kris, eller psykisk sjukdom.
Idag finns inte den trygg och rättigheten kvar i vårat samhälle.Inte för alla.
(Javisst ja det var ju psykvården jag började att skriva om,
dess funktion för människor i akut separationskris).
Den funktionen som inte alla vågar att söka utan faktiskt begår självmord i stället.
Men David E har nog inte tänkt på alla dom människorna.
De som behövde söka psykakuten innan allt var försent men kanske inte vågade ta just det steget.
Utan tog istället ett steg som ledde ingen vart mer än till en slutstation där ingen återvändo finns.

Tänker då på en artikel om en man som hamnade i total kris efter en stormig relation.
Med mycket bråk och separationer och till sist blev det slut.
Och han mådde urdåligt och tog in en massa tabletter
och lade sig på en parkbänk för att somna in.
Och blev hittad av någon vänlig själ som körde honom till sjukhus.
Och väl där blev han magpumpad och hemskickad.Historien upprepade sig
 men denna gång fick han ett antal terapisamtal vilket räddade honom enligt han själv.
Han återfick balansen och har nu återhämtat sig.
Tack vare en bra psykvårdhjälp.då han behövde den som mest.