Det vi inte vet om

Ibland träder döden in.Utan att vi väntade oss att möta den.
Och ingen kunde ana den.Innan.
En vind mot min kind.
Den blåser kallt och biter sig fast,utan den minsta smekning.
Och jag hade så gärna velat säga någonting innan.
Åtminstone ett tack och ett adjö.
Men ingenting hanns med.
Slutet som bara kom.
Borta.
Gone for ever.
Hur ska jag kunna bära denna död.Och denna saknad.
Som än så länge bara ger den där rädslan inför det oundvikliga i livets villkor.
Det gick så fort.Det blir så tyst nu.
När inga ord längre kan sägas och delas i de där samtalen som vi hade.
Det allra sista.
Det där som var livet innan,det där som vi delade en liten tid.
En liten stund här på jorden,som en vind drar förbi  i kosmos.
Vi delade alla de där timmarna,de där minuterna tiden som var,det som blev.
Det är er två jag tänker på nu och era själar finns kvar här hos mig.
Tack för allt som ni var,tack för det vi delade.