Underbara under.

Du fick tillbaka orden,inte så där starka som innan.
Du talade så där som bara du kan, åter,igen.
Engagerad, alltid närvarande.
Du kom tillbaka,ifrån nära döden,
ifrån dödens ingång.
Det var kanske inte dags ännu ?
Att gå igenom den öppna porten,till det där intet.
Du sa lite krasst då när du försökte att tala,
där i sjukhussängen,att man kan ju inte leva för evigt.
Vi som stod kvar där ute i livet,vi ville så gärna ha dig kvar,ett tag till.
Ditt ljus,din envishet,din nyfikenhet,din sprödhet,och all din kärlek,din kärlek,
som du givit oss,som en gåva.
Vi vet vad du givit oss och vi älskar dig så mycket.
Det är bara kärlek nu,som gäller.
Lilla du,nu med dina spröda fingrar,som försöker att fånga,
den här dagen,den här timmen.
Denna stund,en stund till kvar i livet.
Allt som inte var,som inte blev.
Allt som är,det här lilla,det här nu, just nu, liv.
Liv, ditt liv,värt liv.Vårt liv.
Jag höll i din smala hand, där vi satt,med proffsen,och vi tillsammans,
skulle lägga upp din vårdplanering, innan du skrevs ut dagarna,nu innan jul.
Älskade.Käraste.Jag bara gråter nu.